working progress

sedan sist vi skrev har en hel del saker fallit på plats. vi har fått tillstånd och till och med genomfört två intervjuer. helt fantastiskt!
vi har även fått lite mer skinn på näsan och lärt oss att skita i all uppmärksamhet och förfrågningar vi får.
vi har lärt oss lite av det lokala språket.
vi har åkt minibuss, public transp, där slidedörren trillade av 4 ggr och vi såg det som något inte helt onormalt – vi har alltså acklimatiserat oss.
vi har slutat noja över myggbett – mest erika, troligen har vi haft malaria flera gånger om redan.
vi har hittat vår favo öl av det lokala sortimentet.
vi har välkomnat 10 andra svenskar i byn. vi är ju inte på något sätt unika, även fast vi verkligen sticker ut.
vi har kommit igång med transkribering och vidare planering av projektet och fått bra kontakter på sjukhuset.
vi har äntligen kommit till punkt där vi inte behöver ha att göra med besvärliga macho-doktorer som klyddar, utan vi kan enbart fokusera på att interagera med sjuksköterskorna.
vi har fått lite solbränna, men inte nog enligt en av macho-doktorerna.
vi äter gott, faktiskt, vår fantasi och kreativitet på två kokplattor har lett till några ritkiga smakfulla rätter.

jodå, så att, det går framåt här, sakta men säkert.
och när det inte går som vi vill, har vi lärt oss att luta oss tillbaka och konstatera “I go Bombay” vilket med andra ord betyder – vi skiter i.

Hoppas ni alla andra har det bra.
hej så länge

Sommarvärme och improduktivitet

Det har blivit varmt i Tbilisi. Runt 30 grader och vinden gör sig i bästa fall påmind  som en stilla bris som knappt är märkbar. Jag har det bra här i Tbilisi och dessvärre känner jag att tiden håller på att ta slut. Jag upplever att min studie har utvecklats i en riktning som nog kan leda till en bra text. Jag har märkt att mitt ursprungliga mål med att täcka megrelska representationer i samhäller kräver en längre tids studie. Jag har fokuserat ner mina informanter till studenter med megrelsk bakgrund både från Abchazien och Samegrelo. Dessa elever kan i vissa fall megrelska och i andra fall inte. Jag har intervjuat elever som går på Chavchavadzdeuniversitetet och min kontakt har lovat fixa intervjuer med elever från Sochumiuniversitetet. Det har varit påsk och mid term finals så mitt arbete har stått lite stilla senaste en och en halv vecka. 

Gemensamt för studenterna från Abchazien som jag intervjuat är att de inte upplevt livet i Abchazien. Bland studenterna från Samegrelo så har de antingen flyttat till Tbilisi för att plugga eller är uppvuxna här fast har kvar de flesta av sina släktingar i Samegrelo och upplever sig som megreler snarare än Tbilisibor. Informationen som jag kommit över är komplex och det finns väldigt få raka svar på de frågor som jag ställer. Det verkar som att det som jag är intresserad av (megrelskhet) är något som tas för givet utan att det finns några direkta klara svar på vad det är egentligen. Alla nämner språket men många säger också att du kan vara megrel även om du inte kan megrelska. Det hänger på efternamnet och om du älskar Samegrelo. Ett intressant påpekande som jag har hört från ungefär hälften av de studenter jag intervjuat med bakgrund i Samegrelo är att megreler från Abchazien inte är riktiga megreler. Deras familjer är för uppblandade med tex. abchazier, ukrainare eller ryssar. Detta har jag främst stött på i Tbilisi. Megrelska elever från Abchazien ser inte den här primordiala kopplingen som särskilt relevant. De ser livsstilen som man hade i Abchazien som den yttersta formen av en megrelsk livsstil där gästfriheten att inkludera alla oavsett bakgrund var fundamentet för megrelskhet. “Megrelsk” i den här situationen och från detta perspektiv är snarare något socialt som inkluderar även andra som inte är “riktiga” megreler. MInnet av den abchaziska livsstilen är väldigt närvarande även bland de studenter/elever som aldrig upplevt den. Livsstilen är väldigt romantiserad och utgör en stor del av vad de förlitar sitt identitetsskapande på.

Annars så har det varit påsk och den firas lite annorlunda jämfört med hur vi gör det hemma i Sverige. Först och främst så är människor generellt mycket mer religiösa här överlag än hemma i Sverige. Då det inte är påsk så är alla kyrkor välfyllda under gudstjänsterna. Ibland är det  så många människor i kyrkan att det står hoper med människor utanför ingången. Under påsken så är det ännu mer människor. Många georgier fastar i 40 dagar innan påsk och då är det helt förbjudet att äta under vissa dygn och andra dagar så utesluter man vissa produkter så som kött- och mjölkprodukter.  Under gudstjänsten på på påskafton, som börjar klockan 00.00 och vara fram till 08.00 på påskdagen, så befann jag mig utanför en georgisk kyrka som ligger granne med en rysk större kyrka. Klockan tolv börjar klockorna från båda lyrkorna ringa och det dånande ljudet från klockorna som varar i 25 minuter gör att man blir helt yr i huvudet. Människorna runt om dig gör korstecknet otaliga gånger. Man skrattar och gråter om vartannat. Georgierna sjunger påskböner i gemensam ton och prästen välsignar alla närvarande. Ljudet, ljusen, kyrkoklockorna, människorna, liturgiska sången /bönen, ikonerna och krucifixet som bärs i en procession runt kyrkan bidrar till en stämning och upplevelse som är svår att beskriva i ord. Slutligen tystar klockorna för en kort stund och prästen kommer ut ur kyrkan och ropar “Kristus är uppstånden” alla svarar i en kör “Sannerligen uppstånden”. Sedan börjar klockorna och bönerna igen. Var man än gick så hörde man människor säga Jag stannade runt en timme sedan så var jag helt utschasad av upplevelser och intryck. På vägen hem hörde jag människor som gratulerade varandra och “Kristus är uppstånden-Sannerligen uppstånden” hördes överallt.

På påskdagen så sker det inte så mycket men på annandagen så besöker man sina avlidna släktingar på lyrkogården. Denna traditione skiljer sig lite från när vi besöker gravarna under allahelgonahelgen. Man dukar ofta upp picknick vid den avlidne släktingens grav och man spenderar hela dagen där och man dricke, äter, umgås och minns de avlidna. Jag var och besökte en av Tbilisis äldsta kyrkogårdar och var rädd at jag skulle störa i sörjandet. Så fel jag hade… Det var människor överallt, vid varje grav var det en familj eller kompisgäng som dukat upp mat och vin. Otaliga gånger blev jag bjuden att deltaga i måltider vid någons grav. Jag fick vin och mat i mängder och skålade med människor som jag aldrig sett förut. När jag försiktigt frågade om jag störde så var det som om ingen förstod min fråga utan de betonade hela tiden att jag som gäst var mer än välkommen. Jag stannade hos en familj lite längre (tre timmar) och det var väldigt trevligt. De som bjudit mig till sin släktings grav  sjöng, läste dikter, skålade och grät om vartannat. På det hela taget var det en varm tillställning och man mindes den avlidne/de avlidna med att hylla och skåla för dem.  När jag vänligt berättade att det var dax för mig att gå så tog avskedsritualen åtminstone en timme. Alla skule skåla (i vin, hemgjort sådant) till min ära och till slut så fick jag chansen att säga min skål. Jag sjöng en snapsvisa och berättade en historia om broderskap över nationsgränser. Detta föll alla i smaken vilket bidrog till vi skulle skåla och sjunga lite mer. Sedan fortsatte skålandet, diktrecitationerna samt  sjungandet. Till slut lyckades jag frigöra mig från mina nya “bästa vänner/bröder”. Otaliga välsignelser skjöldes över mig när jag lämnade det muntra sällskapet. 

Senaste veckan har varit full av intryck och jag hoppas på att denna vecka kommer bli en lika effektiv som förra var munter.

Fortsättning följer!!!

 

 

Bananproduktion i mangoparadiset

Förra veckan besökte jag en by i Chinandega som blev väldigt hårt utsatt av orkanen Mitch 1998. Trianon. Byn försvann helt och många omkom. Men de som överlevde har idag format tre olika banankooperativ. Jag har besökt två st som får stöd från och är del av organisationen CMR, Coordinadora Mujeres Rurales. Dessa två kooperativ producerar främts bananer, men också majs, ris och andra grönsaker och frukter. I byn Trianon finns en mäktig mangoallé med träd på 30 meter som ger tusentals gula söta mangos. Jag äter och äter! Det finns en mängd olika sorters mangos här och jag provar alla under veckan jag är här.

Runt omkring byn och dess små plantage som ägs av kooperativen, sträcker sig gigantiska fält av sockerrör. De ägs av familjen Pela, som äger det störtsa nationella företaget som tillverkar rom. Flor de Caña heter deras rom. Överallt på marken ligger små svarta bitar som är resultatet av grannens brända sockerrör. “De bränner året om” berättar Angela Rayo, som är ordförande för det ena kooperativet . De brända bitarna har t.o.m. tagit sig in i huset som är nystädat för min ankomst. Överallt! Senare ser jag rök och svarta moln en bit bort. Medlemmarna berättar att ibland åker de med flygplan och besprutar sockerörsfälten, som ligger precis intill deras mark. “Vinden är ju inte still precis, så vi får hit kemikalierna också. Iband uteblir vår skörd av papaya, gurka och vattenmelon pga av gifterna de släpper ut. Då klagar vi såklart.” Jag frågar vad familjen Pela gör då. “Som alltid, betalar för utebliven skörd och fortsätter bespruta.”

Många i byn är magsjuka när jag är där och jag har svårt att tänka att det är en influensa som går. Grundvattnet ligger nära, endast 3 meter ner. Jag tänker på floden som vi badade i igår. Den rinner genom fälten. Människorna använder den för att bevattna sina odlingar, att tvätta sina kläder i och att bada i. Kooperativen använder själva mindre och mindre kemikalier i sin produktion och har det senaste året börjat använda organiskt gödningsmedel. Angela Rayo berättar att de inte vill förstöra miljön de lever i och de får bättre betalt för bananerna nu. “Men det är svårt och tar tid att ändra människors mentalitet och deras produktionsmetoder. Och vad gör det för stor skillnad när vår granne flyger över oss med kemikalier! Ibland känns det hopplöst men vi kämpar för en bättre produktion och levnadsstandard.” Efter orkanen Mitch bodde vi ett hus av plast, fram tills några år sedan då vi tjänat ihop pengar till att bygga ett riktigt hus,” säger Angela och pekar på sitt hus och ler.

Vart tog de tre första veckorna vägen?

Då var vår tredje vecka här i Windhoek avklarad. Tiden går löjligt fort och det känns som att resterande tid kommer att rusa ifrån oss, vilket vi inte riktigt tycker är okej, vi trivs ju så bra här. Människorna som vi möter dagligen på vårt hostel börjar kännas som vänner och staden som vår. Det är fantastiskt hur snabbt man gör sig hemmastadd!

Med uppsatsen går det framåt, det svåra är som väntat att få till våra intervjuer. Men i helgen begav vi oss i alla fall till den orten Swakopmund vid Namibias kust för att hålla vår första intervju. Den stora mängden information som den genererade känns minsta sagt svår att greppa i nuläget och är det en sak som blivit tydligt för oss genom den så är det hur komplexa hbt-frågor är här. Det visste vi väl egentligen, men det blev ändå en överväldigande upplevelse att få höra det berättat för oss på riktigt liksom. Att mycket av informationen var oväntat och omöjlig att förutspå tvingar oss dessutom att tänka ett varv till på vårt upplägg i uppsatsen, något som säkert är nyttigt och i slutändan kommer leda till en än bättre uppsats.

Och så är det väl också det som är det fantastiska med MFS, att man ges chansen att genom mötet med de som väljer att dela med sig av sina erfarenheter i våra intervjuer få insikt i och kunskap om det som varken går läsa sig till eller förutspå. Det gör det liksom värt lite extra huvudbry!

Med det konstaterat avslutar vi bloggandet för denna gång.

Vi hörs!

I väntans tider

Nu har det kanske gått lite väl länge sedan bloggen uppdaterades. Sedan mitt senaste blogginlägg har jag dock väntat och väntat på besked för när WFP:s planerade matdistribution ska komma igång, för att jag på så sätt ska kunna göra upp en plan för mina sista veckor i Gambia. I skrivande stund vet jag i alla fall att matdistributionen ska påbörjas på söndag och till största del äga rum i Central River Region (där jag genomförde mina fem första intervjuer). I och med det gick mina planer på att intervjua fem personer som precis har börjat ta emot matbistånd , i en annan region än den redan nämnda, i stöpet. Jag har därför tvingats prioritera; vill jag intervjua fem på personer på en annan geografisk plats än den förra, eller vill jag intervjua fem personer som precis har börjat motta matbistånd? Som en vän uttryckte det; man kan argumentera för eller emot båda alternativen. Jag har hur som helst beslutat mig för att intervjua personer på en annan geografisk plats eftersom jag är intresserad av att se om det råder olika förutsättningar för food security i olika regioner. I helgen ska jag dessutom förhoppningsvis,  som det var planerat sedan tidigare, följa med och observera matdistributionen. I skrivande stund väntar jag dock fortfarande på besked om jag kan få plats i något av de fordon som ska åka.

Sedan det senaste blogginlägget har jag emellertid, utöver att vänta, tagit lite semester i några dagar, då jag hade en kompis från Sverige som var här på besök, samt jobbat på uppsatsen. Det var minst sagt intressant att ta ett break och bara vara turist i några dagar. Turistnäringen är en ganska viktig sektor i Gambia och bidrog med runt 83 miljoner US dollar under 2008. Utöver fantastiska stränder är Gambia som turistland kanske mest känt för sin sexturism då det är en del, mestadels medelålders kvinnor, som åker hit och ärligt talat gynnas av fattigdomen. För det är ofta fattigdom som har lett till att gambiska män blir så kallade bumsters. Nu handlar det inte alltid om sex, ibland kanske det handlar om sällskap eller andra tjänster, men prostitutionen utgör en stor del av det och ibland finansieras hela familjer i Gambia via den verksamheten. Regeringen har visserligen försökt erbjuda alternativa försörjningsmöjligheter, men bumsters är fortfarande en ganska vanlig syn (åtminstone i turistområdena) i ett land med runt 80 % arbetslösa.

När det kommer till uppsatsen känner jag mig relativt tillfreds med var jag befinner mig, i brödtext har jag i princip skrivit hälften av de 15 000 ord vi ska skriva. Då strömmen går i princip dagligen, ibland flera gånger om dagen, har det dock stundtals varit ganska svårt att vara produktiv. Detta på grund av två anledningar, för det första att fläkten på mitt rum stannar, vilket gör det väldigt varmt och jag blir ärligt talat väldigt dåsig då, samt att mitt datorbatteri har en kapacitet på några timmar innan datorn dör. I och med att situationen endast är temporär har jag dock inga större problem med det, det går trots allt att anpassa sig till en annan levnadsstandard och det är ganska bra att få lite perspektiv på livet i Sverige.

En uppdatering kommer i nästa vecka om hur helgen har fortskridit!

/Daniel


Problem i Paradiset

Idag har vi varit i Mpongwe, Zambia, i två veckor. Vårt projekt är fortfarande där vi lämnade i Malmö. Vi har inte kommit någonvart.
Detta beror dock inte på brist på engageng eller arbetsvilja från oss, utan från administriva fallgropar som vi inte blivit informerade om.
Vi har haft ett jäkla trubbel med att få fram ett tillstånd som vi inte visste att vi behövde. Och vi får erfara ett annat sätt att arbeta på här som innebär birst på kommunikation och handlingsförmåga. Ingen tar tag i uppgifter och får dem utförda – till vår enorma frustration och ilska. Maktlösheten vi känner är stor och upprörande.
Det hjälper ju inte att bli arg och skälla fast det är det som vi vill. Ge dem en verbal skäftsmäll som heter duga och som får dem att inse vilken situation vi befinner i oss.

Idag kanske det löser sig – men det har vi sagt i 1,5 vecka nu. Vi vågar inte ha några förhoppningar.

Det tråkgia är att det går ut över vår projekt och all tid som förvsinner på att vänta på tillstånd innebär att färre antal intervjuer kan genomföras.

Tråkigt men sant, så är läget.
Vi beundrar helt plötsligt människor som jobbar på myndighetsnivå och konfliktsrelationer – det måste krävas ett jävla tålamod.

Dagens låt
Guns n roses – patience.

Håll tummarna för oss.

Läsa och skriva

Vi är på resande fot söderut och har dålig internetuppkoppling mest hela tiden. För en vecka sedan hade vi ett mycket givande skype-möte med vår handledare i Sverige. Vi fick mycket energi och ett lite nytt spår att sätta oss in i. Det passade oss ganska bra, då vi är ute på upptäcksfärd nu under tio dagars tid.

Eftersom vi inte har tillgång till vårt studieområde dessa dagar, sitter vi och läser, läser, läser och skriver. Efter fyra veckors intervjuande och observerande känns detta väldigt inspirerande. Som tur är hinner vi med ett dopp i havet mellan varven.

I morgon ska vi på safari i Yala nationalpark som ligger i sydöstra Sri Lanka. Då får nog böckerna och datorn vila hela dagen. Vi ser fram emot att komma tillbaka till universitetet och rutinerna nästa vecka, men först njuter vi lite till av sol, bad och plugg i en härlig kombination.

På plats

Nu har vi varit i Windhoek i drygt en vecka och hittills stortrivs vi. Dom vardagliga rutinerna, inkluderat mycket uppsatsskrivande men även en del pool-häng, börjar falla på plats.
Sedan vi skrev MFS-ansökan och vår presentation här på bloggen så har vi ändrat och anpassat vårt syfte en del. Det vi nu vill undersöka är vilken betydelse mänskliga rättigheter har för namibiska hbt-organisationers arbete. Använder de sig av mänskliga rättigheter i sitt arbete och i så fall på vilket sätt? Är mänskliga rättigheter ett effektivt verktyg? Varför/varför inte?
Att undersöka vilken betydelse mänskliga rättigheter kan ha för organisationer och hur dom kan användas praktiskt känns som en bra avslutning på tre års studier som, undantaget praktiken, huvudsakligen har belyst mänskliga rättigheter ur ett teoretiskt perspektiv.
För att få svar på våra frågorna vill vi intervju personer som är engagerade i namibiska hbt-organisationer. Än så länge har det gått lite trögt med att boka in intervjuer men vi har kontakt med flera organisationer som vi hoppas på att kunna intervjua folk ifrån och en hel del tid kvar att göra det på så det löser sig. Så länge skriver vi på övriga delar av uppsatsen vilket innebär att vi lär oss mer om bland annat sociala rörelser, Namibia, hbt-rörelsen i Namibia och kopplingen mellan sociala rörelser och mänskliga rättigheter och mellan mänskliga rättigheter och hbt-frågor. Kunskaper som vi ändå behöver för vår uppsats och som kan vara bra att ha innan vi genomför intervjuerna.

Vi har hunnit se oss omkring i Windhoek en del och det som gör oss mest förvirrade och som vi har svårt att se hur vi ska kunna förstå eller vänja oss vid är trafiken. Det är vänstertrafik, vilket gör det väldigt rörigt, det saknas övergångsställen i princip överallt och där dom väl finns är det grön gubbe i två sekunder innan det börjar blinka rött så att man får springa över, taxibilarna som kör förbi tutar konstant för att påkalla uppmärksamhet och folk kör allmänt lite hur dom vill och väldigt fort. Så promenaderna blir inte särskilt lugna och sköna utan snarare mer stressade och förvirrade.
Men det är sånt som är lättare att stå ut med när det varje dag är 25-30 grader varmt och solen skiner från en klarblå himmel!

Hängmattor och sköldpaddor

Jag tar mig ett par påsklovsdagar och njuter av havet, hängmattor och spejjande efter jättesköldpaddor. Har inte sett någon ännu. De är smarta och kommer inte i land för att lägga sina ägg nu. Under påskveckan väntar även flertal tjuvjägare på stranden som gärna sätter klorna i sköldpaddsäggen.

Snart har jag varit här halva tiden. Det har gått fort. Känner att jag samlat mycket information till min uppsats redan, men jag skulle gärna vilja stanna en längre tid. Jag träffar en massa spännande personer hela tiden och att sova i hängmatta på stranden är det skönaste för själen.

Grattis vårens 19 stipendiater!

Vi har fattat beslut om vårens stipendier. Totalt inkom 25 ansökningar och 19 studenter har beviljats stipendie. Beslutet skickas hem till alla sökande, men här är en lista på alla beviljade studenter:

Namn Fakultet – inst Land
Johannes Elofsson LS Tanzania
Josefhin Jartsjö LS Tanzania
Anna-Lena Ljungdahl LS Ethiopien
Kara De Kretser KS-US Nepal
Anna Meiton HS-SA Uganda
Ellen Fürst HS-SA Uganda
Isa Eklund-Berglöw HS-SA Senegal
Annika Gustafsson HS-OMV Filippinerna
Cecilia Persson HS-OMV Filippinerna
Rebecca Bengtsson KS-K3 Egypten
Sunday Jonathan Ugulu HS-FH Nigeria
Ann-Katrin Johansson HS-SA Thailand
Jonas Berglund HS-SA Thailand
Alexander Björck HS-SA Ghana
Johanna Andersson HS-OMV Sri Lanka
Jenny Ekberg HS-OMV Sri Lanka
Veronica El Radaf LS Egypten
Amanda Vilches Thomell HS-OMV Kuba
Julia Larsson HS-OMV Kuba

Stort GRATTIS till alla stipendiater! Ni kallas till möte måndagen den 16:e april kl 15-17, i Studentcentrum. Ni får då träffa tidigare MFS-studenter, MFS-handläggaren och framförallt varandra!

Ni som inte beviljats stipendium i denna omgången uppmanas söka igen 15 oktober. Det var en mycket stark ansökningsomgång med många bra ansökningar.

Kommentera gärna nedan vid frågor.

/Anna