Det börjar dra ihop sig för hemfärd. Just som när jag skriver detta så sitter jag på mitt favorittorg Gudiashvilis moedani i området Gamla Tbilisi. Torget är uppkallt efter Lado Gudiashvili som är en känd georgisk målare. Torget är ett litet “vardagsrum” inklämt mellan små gränder gator. På torget leker barn under trädens skuggor som skyddar dem från den varma vårsolen. I torgets ena hörna sitter ett gäng gubbar från ottan till sena kvällen och spelar domino, zeka (sovietiskt hasardspel där man använder en rysk kortlek dvs. kortlekens lägsta kort är en sexa) eller backgammon. I andra hörnan så finns det ett hål i en husvägg ungeför i knähöjd där man kan sticka in huvudet och skrika “Puri gakvt?” vilket betyder “har ni något bröd?” Här bakas det färska naanliknande bröd som kallas “lavash” eller “tones puri” och de bakas i en “tone” som är en ugn som som påminner om en tandoor (en ugn som man bakar just naanbröd i). Områdets tanter, gubbar, barn och numera jag brukar knalla dit någon gång under dagen och betala två kronor för ett bröd som lätt hade kostat femtio kronor i Östermalmshallen i Stockholm. Jag bor ungefär två minuter därifrån. Runt torget stryker det omkring små katter och ibland en och annan hund. Jag brukar sitta på det här torget någon gång varje dag och gubbarna känner igen mig och hälsar på mig. Ibland så pratar vi om ditt och datt och de har flera gånger frågat om jag vill spela tillsammans med dem. Runt spelborden är det en en salig blandning av nationaliteter. Armenierna är i majoritet följt av georgier, greker och en och annan ryss. Många av de som bor i det här området har armenisk bakgrund och man ser deras skriftspråk lite härvarstans på husväggarna. Språket de pratar vid spelboden är en blandning av alla språk tillsammans. En ställer en fråga på georgiska, den andre svarar på ryska och den tredje kommenterar spelets gång på armeniska. Språken går in och ut i varandra och skapar ett eget “socio”-kreolspråk kopplat just till den sammansättning människor som spelar på torget. Backgammon i sig har också en helt egen terminologi fick jag förklarat för mig. Bland annat har varje tärningskombination har ett eget namn. Detta innebär alltså att man inte benämner tärningsslagen med nummer så som “en tvåa och en femma” utan just den kombinationen heter något eget precis som alla andra tärningskombinationer. En armenier förklarade för mig att dessa benämningar kommer från gammal azeriska då spelet kom till Georgien med azeriska köpmän som reste längs Sidenvägen. Låter som en lite väl “romantisk” förklaring för min smak men jag hoppas på att det finns någon sanning i det han sa. Mitt på torget står det en liten staty staty som föreställer ett förälskat par som kysser varandra gömda under ett paraply. Denna staty är en viktig påminnelse om ett Tbilisi som sakta försvinner. Det har till exempel lagstiftats om ett förbud om att kyssas på offentlig plats i Tbilisi. Man vill inte att människor ska uppföra sig oanständigt utan mer “civiliserat” eller “så som i väst”. Något som gjort mig konfunderad när jag suttit på torget är när jag tittar upp på balkongerna är att det inte hänger någon tvätt på tvättlinorna som det gör på alla andra ställen i Tbilisi. Det visar sig att kommunen har köpt ut de människor som bodde på torget och givit dem lägenheter någon annanstans i Tbilisi. Man vill göra torget mer turstvänligt och renovera eller riva de hus som är “i för dåligt skick för att räddas” och bygga nya hotell och hippa kaféer. Detta för att frächa upp Tbilisi och visa att man minsann är på rätt väg utvecklingsmässigt. Man har redan gjort detta på ett annat torg i närheten och nu fungerar det torget som en parkeringsplats för hotellens taxibilar. Gudiashvilis moedani andas sina sista andetag… Torgets situation påminner mycket om Georgiens situation i övrigt. I många ekonomiska rapporter och andra observationsrapporter som berör Georgien pratar man om den snabba tillväxt som skett under de tjugo år som landet varit självständigt trots krig och oroligheter. Otaliga frivilligorganisationer och andra västerlnädska intressenter finns i Georgien och med deras arbete och inflytande så skapas det en länk till väst och en idé om Georgien ur ett västligt perspektiv som börjar få fotfäste i framförallt Tbilisi. Självklart gör vissa av dessa organisationer ett bra arbete men i samband med västs närvaro så förändras Georgien på ett annat sätt. Det är otaliga “quick fix” i Tbilisi (upprustning, utbildningar osv.) som ska hjälpa till att förstärka Georgien. Dessa processer förstärker också länken mellan Georgien och väst. Genom att visa att Tbilisi blir mer västerländskt och att man implementerar västerländk struktur och kultur (jag pratar inte om julafton, halloween och andra ytliga kulturella uttryck utan om mer subtila tankesätt som smyger sig in i det tbilisisika/georgiska samhället) så görs det på bekostnad av det som gör Tbilisi och Georgien till vad det är. I Georgiens strävan att frigöra sig från sin historia i kopplat till Sovjetunionen och rysk imperialism så tror jag dessvärra att “frigörelsemetoden” snärjer Georgien än en gång på ett sätt som man inte kan slå sig fri ifrån. Ett subtilare förtryck som inte är lika uppenbart. Flera människor i detta landet är minst tvåspråkiga ibland kan de tre eller fyra språk flytande. Ryska är det största andraspråket. Många kan också armeniska och azeriska. Det finns områden i Georgien där du tex. bara hör armeniska eller azeriska. Det språk som officiellt värdesätts mest numera är engelska. Det är tex. en stor merit vid arbetsansökan om du kan engelska. Om du tex. söker ett jobb i Akhaltsike (en stad med en armenisk majoritet och där man uteslutande talar armeniska) så är det fortfarande din kunskap i engelska som kan vara avgörande om du får jobbet ellet ej. Om du som grek eller ryss kan armeniska är således inte viktigt utan det är din kunskap i engelska som inte kommer hjälpa dig ett dyft i Akhaltsike. Dessa effekter av västerländskt inflytande syns allt mer i det georgiska samhället och kommer sannolikt att eskalera mer med tiden. Tror jag blivit lite väl personligt engagerad i denna utveckling då jag har vänner här som får lida just på grund av denna nya skiftning i vilken kunskap som anses “vara viktig”. Hoppet finns trots allt kvar i Tbilisi. fler och fler unga börjar reagera då de ser hur det moderna samhället utesluter främst den äldre generationen men även den stora majoriteten georgier. En aktion planeras just nu bland många unga i Tbilisi där man planerar att “ockupera” Gudiashvilis moedani genom att spela musik och anordna en öppen konstarena för att bevara torget som det är. Förhoppnigsvis kommer man snart att se liknande, mer kraftfulla aktioner bland de unga, som berör mer mer än bara just detta torg. Om jag får chansen så skulle jag vilje göra större studie någon gång i mitt liv där jag studerar den här subtila kolonisationen mer ingående.
När det gäller min studie så har det visat sig att jag gjort ett bra arbete (hoppas jag) allt som alt. Jag har intervjuat runt 35 personer i olika åldrar, blandat kvinnor och män. Jag har senaste veckan varit i Zugdidi och träffat en specialist i kartvelianska (Georgiska, megrelska och svan) språk. Återigen så tittades det konstigt på mig i Tbilisi när jag nämde att jag skule åka till denna “Vilda västern-stad”. I Georgien så finns det en väldigt etablerad primordial (kultur och etnicitet är kopplat till blodsband dvs. du är grek om båda dina föräldrar är greker eller du är georgier om båda föräldrarna är georgier och med denna förståelse finns det en klar koppling till karaktärsdrag, religion och fenotyp dvs. hur man ser ut. Rasbiologi het enkelt) förståelse. Man gör en klar skillnad mellan georgier och armenier, greker och azerier tex. Däremot så är svanmännikor och megreler georgier. Trots detta så kopplar man ihop vissa fenotypiska drag med svaner och megreler. Megreler är ljushyade, blonda och det är sannolikt att de är blåögda. De har vissa karaktärsdrag som jag nämt innan. Detta innebär ju således att det existerar en primordial förståelse bland georgierna själva också. Samhället i sig är redan ganska rasistikt och när man kopplar ihop beteende och utseende bland de “egna georgierna” så blir de stereotypa representationerna understödda av rasbilogiska aspekter. I Samegrelo så finns det många mörka personer likväl som man stöter på ljushyade och blåögda människor. Intressant är att alla som jag hade mer eller mindre att göra med i Zugdidi den här gången hade blå ögon och var blondiner. Självklart ska jag som inte är en stor supporter av primordiala förhållningssätt träffa precis sådana personer som faller inom ramen för den fenotypa stereotypen av megreler. Intressant är att man i Georgien, trots de primordiala skillnaderna (som man har som stöttepelare för att skilja på en georgier eller icke-georgier), mellan olika georgier inte ser Georgien som ett land med interetniskt mångfald bland georgierna själva. Trots att detta är den officiella synen och den mest etablerade bland georgierna, så existerar det rasistiska konnotationer kopplat till tex. megreler eller andra “intergeorgiska” etniciteter. Diskussionen med dem jag talar med blir således att det inte existerar någon rasism mellan georgier för att de alla är av samma etnicitet. Däremot är det ingen som ser effekten av rasism georgierna emellan som något allvarligt, i och med att de är “samma”, trots rasismens effekter i samhället. Detta på grund av att rasismen inte kan stödjas av primordiala faktorer. Ur mitt perspektiv som grundar sig på social konstruktion av etnicitet, nationalitet osv. så existerar rasismen i högsta grad och dess effekter är påtagliga i människors vardagliga förhållningssätt till sin omgivning. Den primordiala förståelsen finns även hos de megreler jag träffat och man talar ofta om “renblodiga” hit och “halvblodiga” dit. Jag är övertygad om att det är detta etablerad förhållningssätt till etnicitet som gjort att jag haft det svårt att nå fram till mina lokala handledare när jag försökt förklara vad min studie går ut på för att i deras världe kan en georgisk folkgrupp inte missgynnas på grund av att de alla är “renblodiga georgier”.
Jag tror att jag får fortsätta denna diskussion i min uppsats då jag känner att jag har svårt att knyta ihop diskussionen just nu. Hoppas att ni pallat läsa och att ni fattat mina tankar något sånär. Ju mer jag jobbar med min uppsatts ju mer märker jag att jag bara skrapar på ytan på något större och mer komplext som jag bara fått en första aning om.
Detta blir mitt sista inlägg från Tbilisi då jag åker hem via Istanbul på onsdag. Jag kommer ta bussen från Tbilisi till Istanbul. Ett par sköna 27 timar räknar man med. Ska träffa en kompis som lovat att visa mig runt lite. Jag kommer sakna Tbilisi och Georgien för trots allt som jag märkt och reflekterat över i min studie så är Tbilisi och Georgien ett land fullt av varma och välkomnande människor. Hoppas bara det förblir så i framtiden.
Farväl Georgien, det lilla landet men med det stora hjärtat. Hoppas vi ses igen!
Bobby