Bananproduktion i mangoparadiset

Förra veckan besökte jag en by i Chinandega som blev väldigt hårt utsatt av orkanen Mitch 1998. Trianon. Byn försvann helt och många omkom. Men de som överlevde har idag format tre olika banankooperativ. Jag har besökt två st som får stöd från och är del av organisationen CMR, Coordinadora Mujeres Rurales. Dessa två kooperativ producerar främts bananer, men också majs, ris och andra grönsaker och frukter. I byn Trianon finns en mäktig mangoallé med träd på 30 meter som ger tusentals gula söta mangos. Jag äter och äter! Det finns en mängd olika sorters mangos här och jag provar alla under veckan jag är här.

Runt omkring byn och dess små plantage som ägs av kooperativen, sträcker sig gigantiska fält av sockerrör. De ägs av familjen Pela, som äger det störtsa nationella företaget som tillverkar rom. Flor de Caña heter deras rom. Överallt på marken ligger små svarta bitar som är resultatet av grannens brända sockerrör. “De bränner året om” berättar Angela Rayo, som är ordförande för det ena kooperativet . De brända bitarna har t.o.m. tagit sig in i huset som är nystädat för min ankomst. Överallt! Senare ser jag rök och svarta moln en bit bort. Medlemmarna berättar att ibland åker de med flygplan och besprutar sockerörsfälten, som ligger precis intill deras mark. “Vinden är ju inte still precis, så vi får hit kemikalierna också. Iband uteblir vår skörd av papaya, gurka och vattenmelon pga av gifterna de släpper ut. Då klagar vi såklart.” Jag frågar vad familjen Pela gör då. “Som alltid, betalar för utebliven skörd och fortsätter bespruta.”

Många i byn är magsjuka när jag är där och jag har svårt att tänka att det är en influensa som går. Grundvattnet ligger nära, endast 3 meter ner. Jag tänker på floden som vi badade i igår. Den rinner genom fälten. Människorna använder den för att bevattna sina odlingar, att tvätta sina kläder i och att bada i. Kooperativen använder själva mindre och mindre kemikalier i sin produktion och har det senaste året börjat använda organiskt gödningsmedel. Angela Rayo berättar att de inte vill förstöra miljön de lever i och de får bättre betalt för bananerna nu. “Men det är svårt och tar tid att ändra människors mentalitet och deras produktionsmetoder. Och vad gör det för stor skillnad när vår granne flyger över oss med kemikalier! Ibland känns det hopplöst men vi kämpar för en bättre produktion och levnadsstandard.” Efter orkanen Mitch bodde vi ett hus av plast, fram tills några år sedan då vi tjänat ihop pengar till att bygga ett riktigt hus,” säger Angela och pekar på sitt hus och ler.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *