Första veckan

Nu har man blivit lite varm i kläderna och saker och ting flyter på. Jag har upptäckt Tbilisi lite och inser att det finns fler kyrkor i staden än vad det finns i hela Sverige. Cultural note: brukligt är att göra korstecknet varje gång man åker förbi en kyrka. Med tanke på vad jag nämnde tidigare så blir det en del korstecken. Besökte söndagsmässan i den nybyggda katedralen varifrån man har en fantastisk utsikt över Tbilisi. Patriark Ilia den andre höll i liturgin och allt var mycket vackert. Körsången som ljöd genom hela gudstjänsten skapade en sorglig men ändå ljuv känsla som uppfyllde hela katedralen. Ska besöka ännu en gudstjänst nu på söndag i en mindre kyrka och de jag känner säger att i just den kyrkan är akustiken fantastisk.

Det är fortfarande kallt i stan men alla säger att det blir varmare snart. I Hope!!! Hade ett andra möte på universitetet och fick en privat föreläsning om språksituationen i Georgien. Blev också inbjuden till att närvara på en disputation senare i mars. Har försökt komma i kontakt med diverse NGO men de är dåliga på att svara på mail. Ska bege mig ut på en “knacka dörr”-expidition i nästa vecka. Annars har jag märkt att det är de informella kontakterna som hjälper mig mest. Träffar vissa på kaféer eller på barer som delar med sig av information som är värdefull för min studie. Min första regelrätta intervju kommer bli nu på lördag. Då är jag hembjuden till en man som jobbar för Georgiens regering och det ska bli kul att komma hem till någon. Personen tillhör just den folkgrupp som jag är intresserad av. Lite fler intervjuer ligger på lut och hoppas få göra dem snart.

Hade tänkt åka till nordvästra Georgien (Samegrelo) i nästa vecka men det har visst fallit jättemycket snö där så jag skjuter upp det till lite senare. Har lyckats fixa lite kontakter och så, som kan hjälpa mig med boende och andra praktikaliteter när jag ska dit. Istället så åker jag sydväst till området Adjarien till staden Batumi för att se lite annat av Georgien än huvudstaden eller det som är täckt av snö. I sydväst är vädret milt och det väntas vara runt tio grader i nästa vecka. Stannar två-tre dagar.

Ha det bäst!

Framme i ett livfullt och myllrande Hanoi!

Hej bloggen!

Nu har vi äntligen anlänt till Hanoi, där vi ska spendera många veckor! Trafiken är lika kaotisk som vi hört, med motorcyklar överallt, och få bilar. När vi kom från flygplatsen klev vi av bussen utanför en gaturestaurang och hungriga som vi var högg vi in på maten. Lika bra att rivstarta med råa grönsaker direkt så att magen vänjer sig!

Annars har vi det bra i vårt ”lyxrum” på fjärde våningen i ett gammalt två meter brett hus i the old quarter. När vi bad om att få se ett annat rum blev det ett stort, ljust rum med stor balkong! Rena lyxen för 6 US dollar per natt!

På vägen från flygplatsen fick vi syn på Ciptura, som är ett av områdena vi ska studera. Det var liksom svårt att inte lägga märke till området med sina stegrande häststatyer i den pampiga infarten och de höga husen.  En första spontan reaktion var att det inte riktigt smälter in med grannkvarteret. På måndag ska vi förhoppningsvis träffa vår handledare och få kartmaterial så att vi kan börja inventeringen av den fysiska miljön.

Hälsningar från Sofie & Åsa

Funderingar över värde, ansvar och tillit

Ibland är det svårt det där med olika kulturer. Riktigt svårt. Det är då det uppstår ”kulturkrockar”. Det kan till och med vara så att hinder är undanröjda och kommunikationen är klar som kristall men att det ändå inte blir som man tänkt sig i slutändan. Vems är då ansvaret? Var finns tilliten resten av tiden? Moraliskt ansvar? Mindre värd som student? Mindre värd som utlänning? Mindre värd som kvinna? (Det sista vill jag nästan inte skriva, men kan ändå inte låta bli.) Hur går man vidare?

Nu tar jag några dagar ledig: från studie, organisation, geografiskt område och dator. Det ska bli skönt.

Jag låter bilden sammanfatta mina åsikter och känslor om Indien och min MFS.

//Åsa

tummen_upp
tummen_upp

Korruption

Befinner mig i ett svårt moraliskt dilemma. Polisen här är korrupta och inför kvällens “razzia” gällande human trafficking har de tagit mutor. jag vet inte om jag orkar jobba i natt med dessa korrupta poliser. Känner sån besvikelse över deras uppförande att jag är snudd på deprimerad.

Vackert smutsigt

Varje morgon tar jag en promenad innan det blir varmt. Det finns en gammal nedlagd fabrik precis bredvid jordplätten jag går runt. Den har lånats ut till flyktingar(naturkatastrof flyktningar) under ett års tid, medan regeringen låtit bygga upp nya hem till dem. De ska flytta ut därifrån idag så de städade fabriken, dvs brände sopor och skräp på marken utanför. Fruktansvärt frän och stark lukt från ångorna. Smala hästar och grisar som står och äter sopor o torkat gräs, solen som går upp, en temporär cirkus som placerat sig alldeles bredvid, cirkusartister som sover i hängmattor. Någon har bundit fast sina fighting tuppar på marken och klipper deras vingar, vilket inte uppskattas av tupparna själva. Damm och jord som yr runt de män och pojkar som spelar fotboll i mitten av jordplätten. Vi kanske är ca 40 personer som går runt och runt. Det är en vacker smutsig plats.
Skulle vilja filma eller fotografera men jag kan inte gå omkring med en kamera synlig tyvärr. Bor i ett slumområde med väldigt många risker som lurar runt hörnet, om jag ska tro på allt som sägs. Jag kanske gör det ändå någon gång.

Samarbetet med min handledare är inte riktigt som jag tänkt mig. Måste tänka om och anpassa mig lite mer än vad jag vill. Hon är hjälpsam men jag varken skriver eller pratar perfekt akademisk spanska så det blir lite missförstånd. Nästa vecka ska jag börja med mina intervjuer och åka ut på olika plantage, det känns både lite läskigt och kul. Min största oro är nog att de inte ska förstå mig och att jag inte förstår dem, så står jag där i 4 dagar utan att fatta någonting!

Med en kopp chai i handen…

sitter jag och stirrar på datorskärmen. Det är inte lätt att koncentrera sig på att skriva uppsats när man har så mycket spännande runt sig. Jag befinner mig nu på ett ställe som heter Auroville. Ett alternativt samhälle skapat för att människor ska kunna samlas och leva i fred och harmoni med varandra över nationsgränserna. Hållbar utveckling är i fokus, liksom andlighet, yoga och konst. Jag är redan klar med själva fältstudien för min uppsats. Det gick smidigare och fortare än förväntat. Men jag hade ju också försprång genom att ha varit på stället tidigare. Nu bor jag några dagar på ett av alla Aurovilles gästhus. Jag tänkte att det skulle vara ett skönt och avslappnat ställe att sitta och skriva på, och det är det också. Jag har redan fått en del gjort, men det är svårt att inte låta bli att tänka på allt som finns att utforska i området. En liten lunchtur på cykel blir det i alla fall idag till ”solar kitchen”, det gemensamma jätteköket som serverar billig vegetarisk lunch och middag till aurovillianerna varje dag. På fredag har jag ett besök inplanerat här med den nystartade organisation Eco Femme, som säljer miljövänliga tygbindor och sprider information om menstruation och hygien. De är också intresserade av att höra om CIRHEPs projekt. Så det kan nog bli ett lyckat utbyte av erfarenheter!

Gambia – the smiling coast – trots strul med den amerikanska ambassaden

Dag två i Gambia börjar gå till sin ände och jag är full av intryck. De två senaste dagarna har jag kastats in i den gambiska kulturen, vilket jag är väldigt glad för, men det är samtidigt en stor omställning från det organiserade och mer individualistiska Sverige. 2008 var jag i Ghana och volontärade under två månader, jag känner att erfarenheten från Ghana har gjort att jag tar det mesta med mer ro nu. Än dock känns det som om jag ständigt har väldigt stora ögon, likt ett litet barn som observerar sin omgivning. Generellt sett kan man säga att Gambia är ett land med en väldigt, nästan förvånansvärt, trevlig befolkning. I Gambia, Afrikas minsta land, där arbetslösheten är kring 80 % kan man kanske tycka att det bör finnas en del dystra miner; likt i Europa där arbetslösheten gäckar hela den politiska debatten. Folk här är dock väldigt trevliga och öppna. Även om någon nu kanske skulle argumentera att jag befinner mig i den euforiska “resefasen” och därför tror att folk är trevligare än de kanske egentligen är, är jag ganska säker på att just öppenheten och broderligheten som finns här i Gambia, är ett av de starkaste intrycken jag kommer att ta med mig.

Jag bor i en värdfamilj 20 minuters bilväg utanför huvudstaden Banjul, i vad som tycks vara ett typiskt gambiskt bostadsområde (jag kan ladda upp lite bilder i nästa blogginlägg). Jag är verkligen glad över det här tillfället att kunna bo med en gambisk familj och komma närmare den gambiska kulturen än jag skulle ha gjort i någon annan boendekonstellation. Två medlemmar från familjen; E. och M. har varit väldigt vänliga och erbjudit sig att visa mig runt och förklara de lokala sederna, någonting som jag ser som viktigt innan jag kan inleda mina intervjuer. Under dagen idag har vi ordnat med lite ärenden, bland annat en usb-sticka för internet, och när vi åkte runt i en taxi idag tog E. lite bilder på olika byggnader. Efter en stund åkte vi förbi den amerikanska ambassaden och E. tog även en bild på ambassaden, någonting som tydligen inte var okej. Vi kanske borde ha insett att ambassaden kunde klassas som någon typ av skyddsobjekt och därför inte får fotas, men det fanns inga skyltar som vittnade om det – istället blev invinkade till vägkanten av en säkerhetsvakt vid ambassaden. Vakten uppgav att man inte fick ta foton av ambassaden och bad oss att följa med honom, vakten var dock väldigt trevlig. Vi gick därefter in i en gränd som ledde till baksidan av ambassaden där vakten och flera av hans kollegor förklarade vad vi hade gjort för fel, bad att få se bilden och bad mig att radera bilden. Man bad även om att få se vår identifikation, av polisen i Sverige hade jag dock fått tipset att inte gå runt med mitt pass men istället ha med mig en kopia av mitt pass, vilket jag var glad för nu. Vi lämnade över våra dokument som de sedan tog kopior på. Slutligen tog de ett foto av oss, något som de ville spara som en “future reference”, vad det nu ska betyda. Under hela förfarandet var dock alla väldigt trevliga och förklarade att det mest handlade om att amerikanerna är lite paranoida. Jag kände mig dock ganska obekväm med att de tog ett foto av mig och en kopia av min passkopia och fick därför kämpa hårt med att hålla mig lika trevlig som alla andra…

Imorgon ska jag ringa min kontaktperson, Ansumana, vid University of the Gambia för att stämma träff med honom. Jag har för avsikt att diskutera bland annat mina intervjufrågor med honom och hur jag kommer i kontakt med intervjupersoner. Generellt sett känns det bra att vara tillbaka i Afrika och jag ser fram emot vart den här studien kommer att leda mig.

/ Daniel

Nu är vi framme

Hej bloggen!

Äntligen internet. Vår ankomst gick ganska bra, men innehöll några små överraskningar. Vi hade fått instruktioner från vår handledare här nere, Jagath, exakt om hur vi skulle gå till väga när vi kom till flygplatsen. Han hade skrivit upp taxibolag, kostnader och tidsåtgång. I hopp om att det hela var så enkelt, lämnade vi fram adresslappen till taxichauffören och hoppade in där bak.

Vi färdas med taxi i tre mil, viket tar minst två timmar. När vi äntligen når vår destination uppstår oklarheter kring vårt boende. Adressen som står angiven har ingen bokning i våra namn. Taxichauffören är mycket vänlig och kör vidare till ett annat ställe som tydligen heter samma sak.

Vi anländer till ett buddistiskt tempel, där vi måste ta av oss barfota och möts av skyltar som ”Welcome to find your inner peace.” Munken som arbetar i receptionen ringer massa samtal och springer ärenden, medan vi tänker att ”här kan vi ju inte bo!” Till sist kommer en tuk-tuk (som här heter three wheeler och inget annat har vi fått lära oss), som tar oss tillbaka till det ursprungliga stället. Nu har de helt plötsligt hittat vår bokning och tar hand om oss mycket väl.

Vi blir serverade lunch – starkt men gott – och mitt under lunchen kommer handledare Jagath inspringandes. Vi skulle tydligen ha ringt honom när vi kom fram, så de har letat och oroat sig för oss. Vi har inte sovit på 30 timmar, men lyckas ändå boka in vårt första möte på universitetet samma eftermiddag. En powernap och dusch senare är vi på väg med vår privata tuk-tuk-chaufför till campus.

Vi har möte med fem lärare på Faculty of Architecture, inklusive Jagath, och spånar frågeställningar med mer. De är väldigt angelägna om att ta hand om oss, de fixar med SIM-kort och kartor. En av lärarna, Chetika, ska ta hand om oss nästkommande dag och ta oss till shoppingcentrat och stranden. De är verkligen världens vänligaste land vi har kommit till.

Nu har vi sovit igen våra missade timmar och ska snart få skjuts av chaffisen igen. Under dagen ska vi som sagt på utflykt med Chetika. Imorgon ska vi få guidad tur genom våra projekt-områden i Colombo. Inget är som väntat, men ändå väldigt bra.

Tbilisi Georgien

Då har man varit i Tbilisi i två dagar och jag kunde inte haft en bättre start. Blev mött av några tbilisibor på flygplatsen som jag kontaktat via facebook. Efter att de lämnat mig på mitt vandrarhem vilade jag lite bara för att bli upphämtad av dem efter en timmes tid. Sen for vi iväg till en restaurang av typen “sachinkle” dvs. ett ställe som serverar chinkali dvs. degknyten med massa justa grejor i 🙂 Då jag läst på lite om Georgien innan så visste jag att gästfrihet är en stor grej, men inte på det här sättet som jag upplevde det då. Jag blev bjuden på allt! Dricka och mat i mängder. En förstakväll som jag sent ska glömma. 

Nästa dag mötte jag mina lokala handledare och det var också mycket trevligt. Då det jag vill undersöka är en lite känslig fråga så tog det ett tag att få dem att förstå att jag inte vill placera mig politiskt i den här diskussionen. Vårt samtal började trvande på engelska men tack och lov upptäckte vi snart att vi alla kunde ryska och det underlättade allting. Slutade med att vi satt och pratade i två timmar plus att jag fick en present. Ska träffa dem igen på måndag.

Annars har jag upptäckt Tbilisi lite och det är en mysig stad omgärdad av snöbeklädda bergstoppar och trevliga människor som möter dig med ett leende. Alla är mycet hjälpsamma. I de området där jag bor är det små fina hus med vackra balkonger och ett virrvarr av trånga grände. Träffade några pojkar i 8-10 årsåldern och spelade lite basket med dem och det var roligt när vi halvt om halvt fattade vad vi menade när vi pratade med varandra. Deras ryska var inget vidare och min georgiska är i bästa fall ytterst bristfällig.

Fortsättning följer…