Nu när vi har inlett vår tredje vecka i detta underbara land, känner vi oss berättigade att identifiera och redogöra för de största kulturkrockarna.
#1: Tidpunkligheten. Den existerar nämligen inte. Största orsaken till detta är säkerligen den redan omskrivna aspekten med trafiken – det kan ta antingen 45 minuter att åka en sträcka, eller 2,5 timmar. När vi bestämmer träff med intervjupersoner är det därför omöjligt att komma vid en viss tidpunkt. Den akademiska kvarten får en helt annan innebörd här.
#2: Klädsel. Axlar och knän bör inte visas. Även om det bara är i buddhistiska tempel som man blir portad om man blottar dessa kroppsdelar, kan man räkna med att bli rejält uttittad om man inte följer denna dresscode även på andra offentliga platser. Fötterna får man däremot gärna visa upp, majoriteten av lankeserna bär flip-flop eller sandaler.
#3: Toalettbesöken. Nu har vi turen att bo på ett internationellt hostel, där toaletten innehar både toapapper och tvål. På universitetet och andra offentliga toaletter, sitter det nämligen bara en slang i väggen och inget annat. När man kommer in på toan är golvet och sitsen alltid genomblöt. Vi har fortfarande inte räknat ut hur de bär sig åt vid denna procedur. I stället envisas vi med att ha toapapper och handdesinfektion i väskan för att slippa ta reda på det.
#4: Äta med händerna. Med tanke på #4 känns denna punkt ganska ofräsch. Lankeserna äter allt med händerna. Detta gäller även ris och currygryta, vilket ser lite komiskt ut när de slafsar som små barn med att försöka få in riskornen i munnen. Inte heller denna tradition har vi försökt oss på att tillämpa, utan ber snällt om sked och gaffel, som de i bästa fall har.
#5: Te. Här dricks inte kaffe. De få ställen som har kaffe, bjuder på någon sörja av ett pulverliknande koncept utspätt med alldeles för mycket vatten. När vi lyckades hitta det allra första stället med espressomaskin förgyllde det hela vår dag. Synd att det caféet ligger två mil bort…
#6: Förflyttningen av huvudet i sidled. Efter noggrann research har vi nu funnit att detta, något orientaliska, rörelsemönster är menat i jakande form. Efterforskning har gjorts dels genom att ställa frågor som har ett uppenbart ja- eller nejsvar för att därefter se reaktionen hos respondenten, dels genom Saras skönlitterära bok som lyckligtvis råkar utspela sig i Indien där de verkar ha samma uttryckssätt.
Läser in en del frustration o med rätta. Det är annorlunda. Men ni uttrycker det så roligt att jag ändå inte kan låta bli att skratta. Tack för att ni delar med er. Och i alla fall, går det att sätta likhetstecken med Indien. Det kan jag intyga.
//Åsa
PS: Glöm inte, att ni nog inte får spola ner toapappret…