Extrem torka, slangbella och kämparglöd

Den här veckan har jag tillbringat i den torra zonen av Matagalpa. Det är en fruktansvärt varm, dammig och fattig zon. Jag har besökt kvinnliga lantbrukskooperativ som har, eller gärna vill ha något slags bevattningssystem. Ett företag kom och presenterade sitt pedalpumpbevattningssystem. Pumpen likanr en “indorwalking” maskin, vilket betyder att bönderna inte behöver el för att använda den och får lite extra motion. Det är en god idé och vi hade det roligt med att trampa men jag tror inte den håller så länge tyvärr.

Förutom detta har jag bland annat lärt mig skjuta med slangbella, ridit mula och träffat den hårdaste och tuffaste kvinnan jag någonsin mött. Martha Heriberta Valle Valle. Hon var grundare och ordförande för den första Latinamerikanska kvinnorörelsen, grundare av UNAG, den största nationala bondeorganisationen, grundare och nuvarande orförande för FEMUPROCAN, federationen för kvinnliga lantbrukskooperation. Hon låg i fronten i inbördeskriget, och menar att ” det är tråkigt att inte ha några vänner, men ännu tråkigare att inte ha några fiender.” Denna kämparglöd har jag aldrig förrut skådat, och jag vet att den är guld värd för Nicaraguas utveckling.

Lämnar Indien om några timmar. För denna gång…

Snart är det dags för mig att lämna Indien och min MFS. Det är givetvis blandade känslor. Det ska bli skönt att komma hem igen till det invanda, det jag känner igen men framförallt familjen o vänner. Men samtidigt hade det varit kul att kunna vara kvar och skriva klart uppsatsen. Hemma blir det ju inte riktigt samma sak när jobbet startar. Miljön, maten och vädret är ju heller inte riktigt samma som hemma. (Här har det inte regnat på två månader, inte varit molnigt på två månader eller någon blåst att tala om.) Men jag kommer att komma tillbaka till Indien på ett eller ett annat sätt. Men aldrig som en MFSare dock.

Min MFS-vistelse kommer jag att bära med mig så länge jag lever – både det positiva och det mindre positiva. Det har verkligen varit upp och ner under tiden här. Ibland har det inte blivit riktigt som jag tänkt mig men ibland har det också uppstått möten, som jag inte kunde förutse alls. Bäst av allt har varit skolbesöken, samtalen med lärarna (bortom diktafonen), maten, vädret, värmen, myllret av människor, den hektiska trafiken, det annorlunda sättet att se på olika saker o ting. Men allt beror ju på hur jag har sett på det hela. Allt ovan kan också vara det värsta med Indien.

Packningen är gjord. För några dagar sedan skickad jag iväg ett paket med lästa böcker, utskrivet material, lite kläder och annat smått o gott. 9 kg mindre att ta i resväskan. Jag har ingen aning om min övriga packning o dess vikt men det upptäcker jag nog på flygplatsen.

Så Bye Bye Indien för denna gång!

//Åsa

“Those who help are those who have knowledge”

Klockan är 03:53 när bilmotorn går igång, elektriciteten försvann igår igen och en av de få lampor som finns utomhus lyser inte, det är mörkt, vi är trötta, men hoppfulla. Jag, min tolk och en kille från min värdfamilj som har ställt upp som förare, beger oss ut på en bilresa genom Gambia med destination Central Gambia River Region. Jag har för avsikt att genomföra fem intervjuer under den här resan. Eftersom WFP inte har något projekt verksamt för tillfället ska jag intervjua personer som var mottagare av matbistånd för ett år sedan. I april hoppas jag senare kunna intervjua fem personer som precis har börjat motta matbistånd, min tanke är att jag ska kunna göra ytterligare analyser mellan de två grupperna.

Klockan 06:53, solen är på väg upp, en grupp med apor sprang precis över vägen. Jag njuter.

Klockan 10:05, för två timmar sedan stannade vi i den lilla staden Soma för att äta frukost. Vi fick vänta nästan 45 minuter innan vi kunde äta och när vi efter ytterligare 15 minuter gick till bilen för att fortsätta vår resa såg vi att vi hade fått en punktering. Runt sex mil av den väg vi reste hit på var väldigt dålig och punkteringen kommer inte som en chock för någon av oss. Vi betalar några mekaniker runt 20 kronor för att fixa punkteringen och vi är på väg igen, bara för att fem minuter senare fastna i en poliskontroll, eller ”police checkpoint”. Dessa checkpoints finns överallt, ibland går det kanske 20 minuter innan man kommer fram till nästa, ibland är det en checkpoint var femte minut. Checkpointsen har blivit ett störningsmoment och i den här checkpointen börjar polisen jiddra om att vi inte har någon mini-brandsläckare i vår bil, något som man tydligen måste ha. Vi är fast vid checkpointen i runt 20 minuter innan min tolk och killen från min värdfamilj slutligen lyckas snacka oss ur situationen, polisen ville egentligen ha lite pengar, men vi vägrade.

En och en halv timme senare har vi anlänt till det lilla samhället Jareng, där jag genomför två av mina intervjuer. Efter det åker vi vidare till staden Bansang där jag genomför ytterligare tre intervjuer, med två kvinnor och en man. Just nu är jag mitt i arbetet med att transkribera intervjuerna och jag har inte kunnat göra några djupare analyser. Klart är dock att samtliga var väldigt tacksamma för den hjälp de fick, hjälp som kom i tider som var allra svårast. Några av intervjupersonernas hem hade totalförstörts i översvämningar, en annans skörd hade förstörts. En av intervjupersonerna uttryckte att ”those who help are those who have knowledge”, med andemeningen att ”om någon har insikt och kunskap om vilka utmaningar vi genomgår kommer de att sympatisera med oss och hjälpa oss”.

Efter hemkomsten har jag börjat transkribera mina intervjuer och jag håller fortfarande på att läsa in mig på fler teorier jag kan använda i min uppsats. Jag väntar även på besked från WFP när de beräknar komma igång med distributionsarbetet för de 700 000 som är i behov av matbistånd just nu, fram till dess kommer jag försöka skriva så mycket som möjligt på uppsatsen.

NOTE: min oro kring de kulturella barriärerna med att intervjua kvinnor har hittills visat sig obefogad. Samtliga av de tre kvinnorna har talat öppet om sina situationer, jag är faktiskt förvånad över hur öppet samtliga av intervjupersonerna talade om sina situationer och fattigdomen. Jag var rädd att fattigdom skulle kunna vara något som man inte gärna vill tala högt kring, men jag antar att på något sätt ses fattigdom som något av en vardag i Gambia – ett av Afrikas fattigaste länder.

/ Daniel

შვედეთიდან DJ (DJ från Sverige)

Då har man varit i Zugdidi och kommit tillbaka till Tbilisi igen, “There and back again” så att säga (obs. nördreferens till The hobbit 🙂 Zugdidi är megrelernas (ni borde veta vilka de är vid det här laget) huvudort i i Georgien. “Staden” är belägen i ett bördigt subtropiskt område på gränsen till de facto självständiga Abchazien. Zugdidi är en ort med ungefär 130 000-150 000 invånare och ungefär hälften av invånarna är IDP:s (Internally displaced persons) som flydde från oroligheterna i Abchazien under början av 1990-talet. Mitt syfte med besöket var att insupa atmosfären i Zugdidi samt att träffa personer att intervjua. Ville se huruvida perspektivet hos en megrel i Zugdidi skiljer sig från en Tbilisimegrel.
     “Staden” i sig är ett speciellt ställe. Jag har valt att sätta begreppet stad inom situationstecken då det snarare kändes som en stor by/trädgård/lantställe/bondgård. Stadens bebyggelse utgörs främst av megrelska tvåplanshus med en stor trädgård som vetter mot vägen. I trädgården odlas det vilket innebär att grönsaksland och frukträd är ett måste i en megrelsk trädgård.
     Överallt i Zugdidi ser man djur som antingen betar, tar det lugnt i något gatuhörn eller strosar i diket längs vägarna. Bland den semidomesticerade faunan inkluderar jag byrackor (i mängder), kalkoner, höns och tuppar, kor, grisar (ulliga/pälsiga sådana) samt katter så klart. Efter att förbryllat frågat vilka dessa kor, grisar etc. tillhör så förklarades det att invånarna i Zugdidi har en bonde-/lantmentalitet och då är det är brukligt att hålla sig med kreatur. Däremot så har man anpassat sin livsstil till det faktum att betesmarkerna är inne i själva orten. Kreaturen släpps ut på morgonkvisten innan man går till jobb, djuren betar i trädgårdar, diken, parker, väggrenar samt bekantar sig med andra  djur från övriga områden i Zugdidi. När kvällen kommer styr de kosan hemåt och väntar snällt vid grinden tills husbonden släpper in dem (obs. denna beskrivning inkluderar ej byrackor, då de på ett mer fritt sätt strövar omkring i staden. De betar inte och verkar sakna husse och matte. De har således heller inte någon “egen” trädgård som de kan referera till som  “hem”. Detta hindrar dem dock inte från att smita in i trädgårdar när tillfälle ges).
     Vikten av att stänga grinden till sin trädgård betonades .Kreaturen kan ibland tycka sig se något gott och denna glupskhet kan i värsta fall ödelägga de grödor man så omsorgsfullt har planterat och kultiverat. Det faktum att man i en “stad” samsas om utrymmet med kreatur bidrar till en känsla och amosfär som jag inte upplevt tidigare.    
     När det gäller min studie så har jag tack och lov haft en sådan tur att jag råkade ha en svensk bekant (numera vän) i Zugdidi vilket gjorde att jag med lätthet kom i kontakt med megreler som var villiga att bli intervjuade. Således gick allt som jag hade planerat för min studie smärtfritt. Alla svar hjälpsamma och tyckte bara att det var kul att någon så långt ifrån intresserade sig för megrelernas histora, seder och bruk, språk osv.
     En intressant incident är värd att beskriva lite mer ingående. Efter att ha ätit en megrelsk middag hemma hos min kompis värdfamilj bestämde jag mig för att ta mig tillbaka till mit boende i utkanten av “staden”. På vägen träffade jag en ansenlig mängd byrackor och de var alla intresserade av nykomlingen som strosade gatan fram. När jag väl kom fram till mitt vandrarhem visade det sig att det hade varit fest. Jag tänkte att jag var trött och ville lägga mig tidigt för att vara utvilad för morgondagens intervjuer. Då jag hade svårigheter att på ett obemärkt sätt smyga förbi de berusade georgierna som hade kraschat festen tilldrog jag mig deras uppmärksamhet då jag artigt råkade hälsa på en av dem. Då det visade sig att jag kunde prata ryska vägrade de låta mig att vara ifred och lovade mig guld och gröna skogar bara jag hängde med dem in till “staden” lite snabbt. Efter många om och men satt vi i en taxi och hela tiden förklarades det för mig vilken fin, klok, och bra person jag var. Spritdoften var påtaglig. I vilket fall som helst så var de mycket trevliga och de ville verkligen att jag skulle känna mig bekväm i deras sällskap.
    Väl framme vid destianationen för vår nattliga utflykt (klockan var kanske runt ett-halv två) så visade det sig att de jobbade på en radiostation som sänder dygnet runt. De förklararde att på grund av att jag var en så hedervärd gäst så skulle jag få nöjet att spela en låt under radiosändning. Jag träffade radioprataren och han berättade att denna kanal nådde ut till hela Samegrelo (nordvästra Georgien). Jag valde att spela Timbuktus nya låt “Fallskärm” vilket visade sig falla mina nya “bästa vänner/bröder” väl i smaken. Vi dansade och sjöng och det blev en påtaglig feststämning i radiobåset. Efter det spelade vi sovjetiska barnvisor som vi alla kunde sjunga med i. Efter en stund så började mina nya vänner spela teater och dansa efter en koreografi som de övat på tidigare för speciella tillfällen. Allt va mycket muntert, glatt och högljutt!
     Efter några timmar lyckades jag övertyga dem att det minsann fanns en morgondag och att jag var tvungen att gå upp tidigt vilket de motvilligt accepterade. De ringde efter en taxi och plötsligt var vi sex personer i taxin som alla skulle se till att jag kom hem ordentligt. Vi stannade för lite mat och jag fick med mig lite ostbröd och annat gott hem. Jag lovade att höra av mig igen nästa gång jag kommer till Zugdidi.
     Faktum är at jag har tänkt att åka till Zugdidi om ungefär två veckor och det ska bli kul att träffa dem och alla andra som jag blev bekant med där igen. Många andra saker hände i Zugdidi men jag håller mig till denna incident då den står ut lite. Kontentan är att återigen så uplever jag georgisk gästfrihet. Vart man än kommer så är alla justa och intresserade av att lära känna och hjälpa en i den mån det är möjligt. Känns bra!!

Denna vecka ska jag intervjua några fler ungdomar med megrelska rötter på ett universitet här i Tbilisi. Ska bli kul!!!

Vårt studieobjekt

Vi tänkte presentera vårt studieobjekt, Sahaspura. Ett mycket fascinerande bostadskomplex, som till synes verkar helt och hållet baserat på Le Corbusiers idéer om ”the contemporary city”. Så är dock inte fallet, då planerarna här menar att det är influenser från Singapore som har bidragit till skapandet av detta höghus.

Sahaspura har tagit hela millionprogramsstrukturen ett steg längre. I det 14 våningar höga huset, består hela bottenplanen av affärer, service, poliskontor, bank och alla förnödenheter som man kan tänkas behöva inom gångavstånd. På varje våningsplan finns 52 lägenheter i varierande storlek, och utöver dessa två butikslokaler. Planlösningen är liksom uppbyggd så att varje våning liknar en egen stadsgata, med verandor framför lägenheterna, små kvartersbutiker och gårdsplan där invånare spelar kricket – sisådär 300 meter ovanför marken.

Projektet är en del av en omfattande omlokalisering av sluminvånare. För att frigöra värdefullt land, rev man slumbostäder och erbjöd de boende ett nytt hem i Sahaspura. Höghuset rymmer idag 3500 invånare, som härstammar från sexton olika slumdistrikt runt om i Colombo city. Det gör inte saken mindre intressant att byggnaden färdigställdes så sent som år 2001, när dessa idéer i Sverige hörde 70-talet till. Vi är ytterst förvånade över att en sådan här bostadsform verkligen fungerar – mitt i alla ideal om den medeltida staden och kvarterstaden som vinnande koncept i västvärlden.

Appropriation pågår på högsta nivå, folk bygger ut sina balkonger med hjälp av armeringsjärn och klär in sina verandor med plåt, trä, tegelsten och tyg – allt för att ta i anspråk en större bostadsyta. I en del 50 kvadratmeter stora lägenheter bor arton personer och samsas om ett jättelitet badrum och kokvrå. Inte konstigt att man vill expandera bostadsytan direkt.

Känslan när man vistas i detta område är märklig och nästan obeskrivlig. Sällsamt är kanske rätt ord. Det som är mest anmärkningsvärt, är att det sociala livet verkar fungera precis så som arkitekten förutspått. Gatulivet fortsätter, fast uppe i luften. Kvarterstruktur som är applicerad på höjden för att spara plats. Kan det verkligen hålla i längden? Det återstår att se…

Hemma igen

Nu har jag hunnit vara hemma från Indien i hela fyra dagar. Det är alltid lika härligt att komma hem från resor och uppskatta vardagslyxen här hemma som man annars bara tar för givet. Att ta en varm dusch, eller att bara kunna vrida på kranen och få gott, kallt, ofarligt vatten. Nu går jag ut på praktik i en högstadieskola i fyra veckor, så skrivandet lägger jag lite på hyllan och fortsätter i maj. Då kommer också min indiska kontaktperson och projektledaren för de tjejgrupperna jag har varit involverad i till Sverige för en föreläsningsturné. Det ska bli superkul att få visa henne runt här och spännande för mina nära och kära som har hört så mycket om henne. Hon har varit i Sverige tidigare, men det var 15 år sen. Synd bara att jag inte kommer vara helt klar med uppsatsen, för det hade varit fint att få överlämna ett färdigt ex till henne då. Dock är 15 sidor utkast skrivna så en bit på vägen har jag kommit. Hade förhoppningar om att ha hunnit ännu längre, men upptäckte att det var hiskligt svårt att få något gjort på dagarna när det var 37 grader varmt och fläkten stannade för de otaliga strömavbrotten. Men nu är det nya svalare tider, och jag känner att det kommer att bli en bra vår,  som jag ska ta tag i med all min insamlade solenergi!

Kaffebergen i Miraflor

Jag får bo hos Marwin Pérez, ordförande för kooperativet Vicente Talavera, och hans fru Mefalia i Miraflor den här veckan. Familjen har utöver kaffeproduktionen 400m2 mark som de odlar på för egen konsumtion. Stolt visar han mig ner i dalen och den sluttande marken som de odlar på. Han frågar om jag vet något om inbördeskriget och berättar att flera hemska strider utkämpades just på denna sluttning. Idag syns inga spår efter kriget mer än ett utedass längre bort, vars väggar lyser av svart och röd plast, dvs sandinisternas färger. Jag kommenterar att där står en sandinist-toa. Han skattar högt och vi går vidare nedför.

På hans mark har de planterat, avokado, olika sorters apelsin, en mängd olika sorters bananer, guajava, manadarin, mango, majs, yuca, svarta bönor och Canavalia bönor som de sår bara för att fixera kväve till marken. Sedan har han planterat olika träd bara för att ge skugga till växterna och marken. Han berättar att intäkterna från kaffeproduktionen varar bara under skördesäsongen november-februari därför måste alla familjer odla vid sidan av för egen konsumtion och eventuellt för att sälja till den lokala marknaden. Vidare berättar han att allt han och hans familj producerar ska självklart vara ekologiskt och han skulle aldrig tillsätta kemikalier i naturen.
Jag fascineras av alla olika metoder de har för att tillsätta näring, förhindra erosion och hålla insekter borta.

Ordet diversifiering är något som ständigt ekar i mitt huvud under vistelsen. När jag åker tillbaka till staden Estelí känner jag ett enormt sug efter att åka tillbaka när skördesäsongen sätter igång.

Nedräkning!

Nu är det nedräkning på allvar, idag är det fredag och på måndag åker vi! Jag tror att det är först under förra veckan som vi verkligen började förstå att vi ska åka och att vi ska åka väldigt snart! En bidragande orsak till det tror jag var att vi fick klart med boende under förra veckan. Det har inte varit så lätt att via internet hitta ett boende som var billigt, säkert, hyfsat centralt och som hade plats för oss i ett rum vi ville ha under den period vi ville, men nu är det alltså fixat och det känns så himla skönt!

Det känns faktiskt som att det var ganska länge sedan som jag satt och grät i frustration över att vår stipendieansökan inte blev så bra som jag ville (uppenbarligen blev den iaf tillräckligt bra för att få stipendiet) och som att det har hunnit hända en hel del sedan dess. Vi har bland annat avslutat vår praktiktermin och två delkurser på vårterminen, vaccinerat oss, varit på förberedelsekurs i Uppsala och träffa vår handledare några gånger. Denna sista veckan innan avfärd har både Lina och jag också hunnit med att vara rejält sjuka så nu hoppas vi att vi har fått vår beskärda del av sjukdomar och kommer att vara friska och pigga i två månader!

Det bästa är att vi verkligen känner oss redo och peppade på att åka nu! Det känns som att alla bitar har fallit på plats så nu längtar vi bara efter att det ska bli måndag så fort som möjligt! Eller allra helst tisdag så att vi har klarat av flygresan och landat i Windhoek.

Hej så länge och hörs igen när vi är framme i Windhoek, Namibia!

Tiden rinner iväg!!

En endaste, liten ynklig vecka kvar av min MFS i Indien, Bangalore återstår. Jag känner att jag nog kunnat stanna några veckor ytterligare pga flytet jag har och den input som jag får. Saker o ting har börjat falla på plats…

Men jag behöver också avsluta min vistelse i Indien. Shoppa lite till familjen, göra det jag tänkt göra sen jag kom (fisk-fotbehandling tex) och ha afternoon tea på ett fänsi plejs i stan eller bara uppleva de gigantiska träden i den stora park som ligger mitt i Bangalore.

Så nu återstår en veckas hårt arbete för att få ihop alla lösa trådar som finns. Sen tar jag nystandet med mig o fortsätter på min kammare hemma. Det är en skön känsla att uppleva ett arbete som går framåt.

//Åsa

Eller hur?
Eller hur?

Akut matbrist i Gambia

Siffrorna kring hur många som har drabbats av den senaste säsongens torka varierar, klart är dock att väldigt många människor har drabbats och att situationen är väldigt allvarlig. I en lokaltidning i förra veckan vittnades det om att över en miljon människor har drabbats, organisationen ActionAid släppte dock i dagarna ett pressmeddelande:
”FN estimerar att över 700 000 människor i Gambia, runt 45 procent av befolkningen, är drabbade och nu går hungriga. Kvinnor och barn drabbas extra svårt i katastrofer.” – http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/actionaid/pressrelease/view/akut-matbrist-i-vaestafrika-700-000-gaar-hungriga-i-gambia-743091

Så sent som igår var jag återigen på WFP:s kontor, denna gången för ett möte med en annan av deras anställda, Sarah. Sarah uppgav bland annat att WFP hoppas att i början på april kunna sätta igång ett stödprogram till de som har drabbats av torkan, men man väntar på fler donatorer och arbetet kan bli försenat. Jag har blivit lovad att få följa med och observera distributionsarbetet så snart det börjar.

Den rådande situationen med så många som är i akut matbrist här i Gambia ställer min studie på sin spets. I världen finns det tillräckligt med mat för att alla ska kunna få sina nutritionella behov tillfredsställda, men innebär det automatiskt att de som har ett överskott ska dela med sig till de som saknar? Om ja, i så fall: varför? Handlar det om rättvisa? Eller handlar det om att göra upp med det förflutna (läs kolonialismen)? Om de som har ett överflöd inte har ett ansvar, i så fall: varför inte? Jag hoppas kunna påbörja mina intervjuer nu i helgen och detta är frågor som jag ska ställa till de som är mottagare av matbistånd. Jag försöker avstå från att själv väga in några värderingar i detta blogginlägg då hela min poäng är att lyfta fram åsikterna från de människor som dessa frågor rör allra mest. Jag hoppas även att kunna lyfta fram mottagarnas tankar och åsikter kring vilka långsiktiga åtgärder som bör vidtas för att uppnå ”food security”, ett läge då människor inte behöver matbistånd.

Fler uppdateringar kommer!

/ Daniel