Vad jag har varit med om här är tex ett stort indiskt bröllop med över 2000 gäster. Jag blev inbjuden sådär rakt från gatan och blev bjuden på (frukt)drink, snacks, hoppborg, spunnet socker, middag och deltagande i både mottagningen och ceremonin dagen efter. Det var otroligt intressant och så fint. Dock har jag aldrig någonsin känt mig så färglös som jag gjorde i mina vanliga västerländska kläder. Det var ett arrangerat äktenskap, bruden 20 år och brudgummen 26. Bruden är, som sig bör, ljusare i hyn än brudgummen – det är viktigt. De verkade ändå ganska glada, dock mycket nervösa. Ena bilden är från mottagningen och den andra från ceremonin. Efter bröllopet flyttar bruden från sin familj, in till sin man, som fortfarande bor hemma. Detta är inget konstigt. För dem.
Klicka på youtube-länken och ni ser hur de serverar middag på bröllop här i Indien. På bananblad som sig bör i södra Indien. Inga bestick o man äter enbart med högra handen – även varm och såsig mat. http://youtu.be/3xgpm0YnkjM
Det dräller in nya vänner med andra vanor än mina, på facebook. Människor jag träffar på mina turer till stan och ”kollegor” vid organisationen som jag är koppad till. Unga människor ute på volontäruppdrag från olika delar av Indien och världen. Det är så härligt att se och höra deras engagemang och få vara med om det som de åstadkommer. Det finns många gräsrotsrörelser här i Indien som jobbar för den ”goda sidan”. Världen kommer att se annorlunda ut med dessa människor i den. Det är jag säker på.
Strömmen går med jämna mellanrum. Då får man hitta på något annat. Antingen sitter jag på balkongen o läser i skumrasket (och blir myggbiten) eller så läser jag en bok i ficklampsljus och dricker en kopp te. Spisen är ju gasspis, så te får jag alltid. Att inte sakna el är märkligt men jag har vant mig vid att göra annat.
Likaså tvätten. Ingen torktumlare, inget torkskåp. Nu är det visserligen varmt här men ingen extra energi behövs. Tvätta 40 grader? Aldrig. Enbart kalla tvättar här. Tv? Har jag bara sett en avstängd sen jag kom hit o det var på hotellrummet. Endast kallt vatten i kranen i handfatet och i köket? Ja, det går bra det också.
Att kunna äta mat på gatan som är superfärsk och som är helt okänd är också något intressant. Många vill inte äta från gatuståndens matvagnar men det är ju så otroligt färskt (läs: nylagat). Dock passar jag mig för rå mat som sallad, halvstekta ägg och majonnäs. Och glass (tyvärr). Känner inte för att bli magsjuk o än har jag klarat mig (fast en liten släng har jag haft). På bilden nedan ser ni de kryddiga och friterade potatis- och linsbollar som jag köper i byn. Nya, varma och supergoda. 2 Rs styck. Det är 30 öre.
Att indierna tittar (läs: stirrar) efter mig på gatan – gör inget. Att de nästan ibland är ohövliga – gör inget. Att de inte tilltalar mig om jag har manligt sällskap med mig – gör inget. Att de inte tror att jag inte vet hur mycket taxin ska kosta – gör mig inget. Det är annorlunda här och skillnaderna får jag ta, helt enkelt.
Längtar efter familjen och vännerna – ja, det gör jag. Saknar jag Malmö – ja, ibland. Saknar jag jobbet – (handen på hjärtat?) – nej. Saknar jag kollegorna – ja. Tänk vad härligt det ändå är att få tillbringa drygt 8 veckor i ett annat (läs: varmt) land, mitt under de kallaste månaderna på året. Att få en paus från vardagsrutinerna hemma och samtidigt få göra något utvecklande och kunskapshöjande.
Att komma iväg på ett MFS berikar på många sätt. Mycket mer kunskap och otroligt mycket mer erfarenhet och många fler sidointryck. Men det gäller att också kunna se och ta emot allt som man upplever.
PS: Jo, jag saknar jobbet
Du verkar ha det helt underbart Åsa! Jag kan bara hoppas att vi också får möjlighet att uppleva massa sidospår på vår MFS och framförallt att vi kan se och ta emot det! Fortsatt lycka till! /Jenny