Halvt om halvt

Halva tiden i Indien har gått.
Halva jag vill stanna kvar.
Halva jag vill åka hem.
Halva min tand är borta.
Inte ens halva min uppsats är utkastklar.
Halva jag vill skriva klart nu.
Halva jag vill på semester o vila.
Min bättre hälft vill nog att jag kommer hem snart.
Halva jag har inte försvunnit.
Halva högen med böcker har jag läst.
Hälften + hälften av mina intervjuer är klara.

Detta var ett halvhjärtat försök att vara lite rolig mitt emellan halvlekarna.

Informationsmöte om MFS

Tisdagen den 28:e februari är det Study Abroad Fair i Orkanen mellan kl 11-13. Då finns MFS-handläggaren på plats, tillsammans med Louise som nyss kommit hem från sin MFS i Dominikanska republiken. Du träffar även studenter som varit på utbyte vid ett partneruniversitet.

Kl 13.30 samma dag hålls ett informationsmöte i sal D222 om där vi presenterar MFS, hur man söker och varför man absolut ska söka…  Missa inte detta!

En vecka (!) kvar till avfärd

De senaste två veckorna har jag, med en viss spänd förväntan, räknat ner från dag till dag inför den stundande avfärden. Men så vaknade jag i morse och bara kände hur overkligt det känns, nu är det bara en vecka kvar till avfärd. Bara en vecka. Med ens kom känslan över mig att jag känner att jag har så mycket att uträtta innan jag kan åka dit. Detta är dock inte helt sant, även om jag har en del praktiska saker att fortfarande ta itu med är det mesta redan fixat och klart. Det som dock gnager lite inom mig är hur jag ska kunna pausa allting här hemma, då tänker jag bland annat på engagemang i föreningar och inte minst relationer. På ett sätt önskar jag att jag kunde ta med mig allt och alla till Gambia, å andra sidan tror jag att erfarenheten av att genomföra den här studien på egen hand kommer att få mig att utvecklas som person.

Vad det gäller själva studien ska jag nu under den kommande veckan bland annat läsa på om intervjuteknik och transkribering. I dagsläget känner jag mig verkligen som en lekman inom dessa områden, det är verkligen inte så enkelt som att bara sätta sig ner, intervjua, transkribera, skriva uppsatsen och tro att man har ett genomfört ett helt opartiskt verk. Saker jag kommer att behöva förhålla mig är exempelvis hur jag kan få intervjupersonerna att känna sig bekväma i intervjusituationen, samtidigt som jag håller mig opartisk och fullföljer min uppgift.

Avslutningsvis vill jag, för den som är intresserad, ge lite förslag på länkar där man kan läsa mer om Gambia och matbistånd:

Om Gambia: http://www.swedenabroad.com/Page____112873.aspx
11 hungermyter: www.dosomething.org/tipsandtools/11-myths-about-world-hunger
World Food Programme i Gambia: http://www.ungambia.gm/wfp/about.html

/ Daniel

Mycket är intressant med MFS, en del är frustrerande, annat helt nytt och vissa saker gammal skåpmat.

Det svänger kraftigt från ena dagen till den andra och även inom samma dag.

De kulturskillnader jag kunde förutse och läsa mig till, är ok. Det handlar om skillnader i skolorna, att landsbygden är fattig, vissa delar av städerna är väldigt rika och olika klimat/kulturer vad gäller arbete och arbetsinsatser och så vidare. Jag kunde tänka mig olika företeelser som skulle kunna hända, baserat på den erfarenhet jag har, men ibland så dyker det upp små guldkorn som jag inte kunde tänka mig…

Det är då jag hamnar i situationer där jag har liten kunskap eller ingen alls och lär mig nytt. Elever berättar om saker som jag inte vet något om. Då blir det svårt både med språket och förståelsen. Jag har ju ingen aning om jag missförstår dem, hör fel eller bara är ute o snurrar. Då ber jag dem oftast att skriva i min anteckningsbok och förklara mer ingående. Det ger en annan kontakt när jag faktiskt säger att jag inte ens känner till det, som de pratar om. Eleverna fnissar lite förläget, skriver prydligt och snirkligt i min bok, och tycker säkert att jag är märklig men sen lägger de sin blyghet åt sidan och berättar. Då blir de spontana och hjälper varandra och en diskussion uppstår. En härlig känsla.

Samma sak gäller lärarna. De är dock mer övertygade om att jag inte hör ordenligt, så de upprepar oftast samma ord om och om igen. Dock utan resultat – dvs jag begriper inte mer eller bättre för det. Sen händer samma sak här som med eleverna. Det är inte längre någon situation där jag ställer frågor o sen antecknar ett svar – utan en situation som går ut på utbyte. Dessa situationer, både med eleverna och lärarna, uppstår alltid utanför själva intervjutillfället då samtalet är mindre tvunget eller mindre uppstyrt – men inte mindre viktigt.

Och så får jag googla när jag kommer till internet. Det visar sig att jag verkligen inte hade en aning om vad de berättade för mig o jag känner tacksamhet för att jag blivit lite rikare på kunskap.

Helt nya insikter tar lite längre tid och har inte samma aha-känsla men de kommer med hårt arbete och tankeverksamhet. Insiktsdagar avslutas alltid med ett leende på läpparna.

Annars så händer typ ”inget” denna vecka. Hela veckan stavas ”transkribering”.

//Åsa

PS: Skickar med en annons från en stor, indisk morgontidning – för hälsa o goda skolresultat.

PS2: Igår mötte jag ett Indien jag inte vill möta. Tog rickshaw-taxi hem och det visade sig att föraren var ordentligt berusad. Taxistoppet är precis utanför byns bar och många gör (nog) ett pitstop där, innan de sätter sig bakom ratten eller styret. Det höll på att gå riktigt illa flera gånger på den lilla sträckan på 2 km, mellan affären och där jag bor. Jag klarade mig helskinnad men med hjärtat i halsgropen! Han fick ingen dricks…

Hälsa o framgång i Indien
Hälsa o framgång i Indien

 

CIRHEP- mitt indiska ”hemma”

Jag har nu spenderat en månad på Centre for Improved Rural Health and Environmental Protection. Att komma tillbaka till en organisation, människor och en omgivning som jag var väldigt bekant med har varit en bra grund för att kunna genomföra mitt mfs. Det är också en väldigt häftig känsla att känna sig så hemma och trygg i en miljö som är så annorlunda från Sverige. Det känns lite som mitt egna parallella universum. Men det är klart, sticker ut gör jag ju. Men att folk ropar hej, vinkar och ler stort om jag vinkar tillbaka, när jag går ut och går häromkring eller cyklar genom någon av pyttebyarna, det kan man ju bara se som ett stort plus. Att jag känner mig så hemma här har jag såklart människorna på CIRHEP att tacka för. Här finns alltid någon som ställer upp om jag behöver hjälp med något, och jag har verkligen fått allt stöd som jag har kunnat tänka mig för att genomföra studien. Men det känns också häftigt att jag har kunnat vara lite mer självständig nu, och tex kunnat planera saker själv och bara ta med min 16-åriga tolk och hoppa på moppen och köra iväg till en skola i en av byarna och där få till en intervju med några tjejer. Igår hade jag sista inplanerade intervjun. Så nu har jag allt material och ska hugga in i uppsatsskrivandet på allvar!

Att omgivningarna här passar min smak precis gör ju bara upplevelsen ännu bättre. Bästa tiden på dagen är när solen börjar gå ner och jag tar min dagliga kvällspromenad bland de små åkrarna. Det flesta familjer här är småjordbrukare och odlar olika grönsaker, hirs eller blommor. På promenaderna stöter jag ofta på herdar med sina getter, människor som är på väg hem med sin ko efter att den stått ute och betat, och så en massa (för mig) ovanliga fåglar, bland annat påfåglar finns det gått om. Men det som värmer mitt hjärta allra mest att se är nog ändå när någon av ungarna skrattandes kommer springande på vägen med ett gammalt hjul som det håller rullande med en pinne. Jag önskar att barn där hemma hade lekt lite mer med sådana leksaker och lite mindre med datorer eller föräldrarnas iphones…

Eftersom min uppsats handlar om menstruation så kommer här en bild på apoteket (ja det säljer faktiskt chips och godis också), med bindor framme i disken. Namnet på största märket, Whisper, är talande för hur man ser på mens här. Alltså inget man pratar öppet om. Men tydligen något man kan skylta synligt med i alla fall.

MFS och sidospår…

Det inträffar alltid något varje vecka som inte är knutet till min MFS alls. Det berikar både min vistelse här och mig som person. I slutändan också mitt arbete, hoppas jag.

Vad jag har varit med om här är tex ett stort indiskt bröllop med över 2000 gäster. Jag blev inbjuden sådär rakt från gatan och blev bjuden på (frukt)drink, snacks, hoppborg, spunnet socker, middag och deltagande i både mottagningen och ceremonin dagen efter. Det var otroligt intressant och så fint. Dock har jag aldrig någonsin känt mig så färglös som jag gjorde i mina vanliga västerländska kläder. Det var ett arrangerat äktenskap, bruden 20 år och brudgummen 26. Bruden är, som sig bör, ljusare i hyn än brudgummen – det är viktigt. De verkade ändå ganska glada, dock mycket nervösa. Ena bilden är från mottagningen och den andra från ceremonin. Efter bröllopet flyttar bruden från sin familj, in till sin man, som fortfarande bor hemma. Detta är inget konstigt. För dem.

Klicka på youtube-länken och ni ser hur de serverar middag på bröllop här i Indien. På bananblad som sig bör i södra Indien. Inga bestick o man äter enbart med högra handen – även varm och såsig mat. http://youtu.be/3xgpm0YnkjM

Det dräller in nya vänner med andra vanor än mina, på facebook. Människor jag träffar på mina turer till stan och ”kollegor” vid organisationen som jag är koppad till. Unga människor ute på volontäruppdrag från olika delar av Indien och världen. Det är så härligt att se och höra deras engagemang och få vara med om det som de åstadkommer. Det finns många gräsrotsrörelser här i Indien som jobbar för den ”goda sidan”. Världen kommer att se annorlunda ut med dessa människor i den. Det är jag säker på.

Strömmen går med jämna mellanrum. Då får man hitta på något annat. Antingen sitter jag på balkongen o läser i skumrasket (och blir myggbiten) eller så läser jag en bok i ficklampsljus och dricker en kopp te. Spisen är ju gasspis, så te får jag alltid. Att inte sakna el är märkligt men jag har vant mig vid att göra annat.

Likaså tvätten. Ingen torktumlare, inget torkskåp. Nu är det visserligen varmt här men ingen extra energi behövs. Tvätta 40 grader? Aldrig. Enbart kalla tvättar här. Tv? Har jag bara sett en avstängd sen jag kom hit o det var på hotellrummet. Endast kallt vatten i kranen i handfatet och i köket? Ja, det går bra det också.

Att kunna äta mat på gatan som är superfärsk och som är helt okänd är också något intressant. Många vill inte äta från gatuståndens matvagnar men det är ju så otroligt färskt (läs: nylagat). Dock passar jag mig för rå mat som sallad, halvstekta ägg och majonnäs. Och glass (tyvärr). Känner inte för att bli magsjuk o än har jag klarat mig (fast en liten släng har jag haft). På bilden nedan ser ni de kryddiga och friterade potatis- och linsbollar som jag köper i byn. Nya, varma och supergoda. 2 Rs styck. Det är 30 öre.

Att indierna tittar (läs: stirrar) efter mig på gatan – gör inget. Att de nästan ibland är ohövliga – gör inget. Att de inte tilltalar mig om jag har manligt sällskap med mig – gör inget. Att de inte tror att jag inte vet hur mycket taxin ska kosta – gör mig inget. Det är annorlunda här och skillnaderna får jag ta, helt enkelt.

Längtar efter familjen och vännerna – ja, det gör jag. Saknar jag Malmö – ja, ibland. Saknar jag jobbet – (handen på hjärtat?) – nej. Saknar jag kollegorna – ja. Tänk vad härligt det ändå är att få tillbringa drygt 8 veckor i ett annat (läs: varmt) land, mitt under de kallaste månaderna på året. Att få en paus från vardagsrutinerna hemma och samtidigt få göra något utvecklande och kunskapshöjande.

Att komma iväg på ett MFS berikar på många sätt. Mycket mer kunskap och otroligt mycket mer erfarenhet och många fler sidointryck. Men det gäller att också kunna se och ta emot allt som man upplever.

PS: Jo, jag saknar jobbet

Friterade lins- och potatisbollar i byn
Friterade lins- och potatisbollar i byn
Mottagningsceremonin på ett indiskt bröllop
Mottagningsceremonin på ett indiskt bröllop
Vigselceremonin på ett indiskt bröllop
Vigselceremonin på ett indiskt bröllop