På resande fot

Bueno,

har anammat lite mer utav en reselivsstil, alltså lite lökigare, lite mer spänning. Första stoppet var som sagt ruinerna vid Palenque, turistigt till tusen men ganska feta byggnader speciellt när man förställer sig omständigheterna de har skapats under.

DSC07988 (1024x768)

Palenque

 

DSC08176 (1024x768)

Uxmal

 

För att namedroppa lite bar det av åt Calakmul, Bécan, Uxmal och Chichen Itza. Och för tillfället sitter jag i ett Soligt Valladolid där värmen trycker på cirkus 35 grader. Så för en liten skånepåg är det otroligt varmt här, och ja då snackar vi den jobbiga fuktiga värmen som får den essentiella solkrämen rinna av 5 sekunder efter man fått på den…
Men ändå ganska chill när man kan hyra en cykel och ta sig till valfri Cenote för ett svalkande dopp.

Calakmul var nog det fetaste, noll turister, väldigt avlägset (därmed lite bökigare att ta sig dit också) men definitvit värt! Chichen är ett av världens sju nya underverk tydligen och det var ju fett, men man har blivit lite kräsen förmodar jag… Kommer busslaster dit med gringos från Cancún så kommer man på eftermiddagen (som jag) är där smockat med folk.

DSC08104 (1024x768)

Calakmul! (bilden skildrar ej dess egentliga storhet, my bad)

 

DSC08280 (1024x768)

Chichen Itza, lyckades få ett kort utan turister…

 

Summan av kardemumman är en jäkla massa bussresande, inget att klaga på här eftersom bussystemet är fräscht och billigt. Den enda kicken är kanske tidspassningen som ibland kan vara sämre än skånetrafikens. Eller för den delen mexikanska vägsystemet som har ”topes” (speed bumps) vare sig det går nedför, uppför eller rakt fram och då gärna med 10 m mellanrum.
En annan klassiker på de mexikanska bussarna (eller kanske alla långdistansbussar i Latinamerika) är AC som är inställd på några grader från nollgradigt samt B-action rullar på spanska som testar trycket i högtalarsystemet.

Ännu tidigt på morgonen här så planen är väl att senare idag ta mig till Tulum 1,5 h härifrån. Vilket blir första gången man får chansen att doppa fötterna i havet. Känns lite trist att man bara har typ 4 dagar kvar, men det ger ännu större anledning att inte spara på krutet, utan bara njuta!

Ses på playan

DSC08436 (1024x768)

Cenote, Valladolid

 

/Simon

Risk

Det första som slår en när man anländer till Bangladesh är trafiken, ja, bortsett från värmen då. Trafiken i både Dhaka och Chittagong kan sammanfattas med ett ord; kaos! Det är så fruktansvärt trångt på gatorna, rickshaws, (cykeltaxi), CNGs (trehjulingar som kör på naturgas) och alla andra typer av fordon trängs på gatorna. Ibland kan även ett led kossor göra anspråk på gatuutrymmet. Utsläppsnivåerna är, milt uttryckt, ofantligt höga. Därtill används tutan frenetiskt av allt och alla, vilket skapar en mindre välkomponerad orkester av oljud. I början tyckte vi oss ana någon form av systematik gällande allt tutande, men nej, det tutas för att det tutas skall. Men någonstans fungerar det (vi kommer trots allt fram), om än trögt och skräckinjagande. För tillfället är det författande på agendan, det går hyfsat bra men avsaknaden av ett lugnt och pluggkompatibelt ställe försvarar en del; vi kommer med all sannolikhet skriva på uppsatsen till sommaren också.

Via båt har vi även fått se hela kuststräckan där skeppen ligger strandade. Vissa av skeppen är omöjligt stora, vilket gör det ännu svårare att föreställa sig att dessa snart ska nedmonteras för hand. Känslan när man ser hela scenen är obeskrivlig, någonstans är man imponerad av dessa jätteobjekten samtidigt som bakgrundskunskapen gör att man ser de i ett annat ljus. Människor dör i arbetsrelaterade olyckor och diverse kemikalier och oljerester dumpas direkt i havet. Vidare kan ett dödsfall innebära att en familj försätts i en fruktansvärd position, de förlorar inte bara en bror och son, utan riskerar även att bli av med huset och leva ett liv i absolut fattigdom. En tjej som jag pratade lite kort med när jag var i Dhaka sa: ”Sometimes I feel like we are living with a everyday high risk, by chance”. Hennes pappa hade gått bort i en trafikolycka. Att drabbas av en olycka i Bangladesh kan innebära att livet vänds upp och ned, oavsett om den sker i trafiken eller på arbetet. I fallet med vår industri kan man fundera kring var skeppen kommer ifrån, var de hamnar, och vem som tar risken.

/Erik & Andreas

Vinter i maj…

Hej!

Vintern är på ingång och vi gnetar vidare med uppsatsen. Om vi spänner blicken kan vi skymta ljuset i tunneln och det ska bli skönt att gå i mål snart.
Fortfarande har vi ett par saker vi vill bocka av i Kapstaden med omnejd innan vi drar oss tillbaka till nordligare breddgrader. Detta får helt enkelt agera morot för att speeda upp tempot lite.

Bortsett från detta passade vi faktiskt på att ta en riktig turistskalp i veckan då vi äntligen besteg Taffelbergets 1085 meter. Från vår lägenhet var det ynka 18km t/r vilket inte är något att skryta över om det inte vore för att Josefina passade på att göra det med feber. Rosenrasande och hyperventilerande fick vi tillslut njuta (nåja) av en vacker soluppgång över en Kapstaden. Sjukligt fint, bokstavligen talat, och för ett tag glömde vi bort hur provocerande dysfunktionell staden är, där från ovan kunde vi inte ens skymta det annars så synliga arvet av apartheid med dess enorma orättvisor. Befriande och lömskt samtidigt.

/Jonathan & Josefina

CIMG5902

20150506_103234CIMG5908 20150506_081401 CIMG5933  CIMG5962

En ganska annorlunda skola

En vecka till som har passerat, som vanligt lider det roliga mot sitt slut. Ungefär två veckor kvar innan man ska bege sig hem. Nej fan, tänk inte på det!

Så vad har hänt under den gångna veckan?

Genom folket och organisationen som jag hängt med i La Realidad blev jag denna veckan medbjuden till en liten tripp till Caracolen Morelia. Först träffade vi JBG (junta de buen gobierno) för att förklara vår närvaro, för att efter det ha ett möte med lite Education Promoters från några olika distrikt och då snacka om genomförandet av ett projekt som planeras.

Education Promoters är vad vi skulle kalla lärare (teachers), men eftersom de har en fundamentalt annorlunda utgångspunkt och funktion inom den autonoma utbildningen har de ett annat namn.
De arbetar oavlönat, men får å andra sidan stöd utan samhällsmedlemmarna. De roterar även, så vida inte promotern, föräldrarna och barnen vill ha kvar samma promoter. Samt relationen promoter-familj- barn är mycket mer jämlik.

En annan viktig faktor i den autonoma skolan bygger på den uppfattning av kunskap som man har. I en kortfattad jämförelse med vårt samhälle ser vi kunskap som något ”dött”, något en matar in i huvudet på dig, eller som du går till biblioteket och hittar samt kunskap är ofta relaterat till din köpkraft. I den autonoma skolan är kunskap något som finns över allt, i skolan, utanför skolan, på arbetsplatsen, ute på fälten. Därför spenderas skoltid även där. Man ser det även som en plikt att om man besitter någon form av kunskap så ska man dela med sig av det (utan att kräva betalning). Individuell konkurrens kommer inte ens på tal, eller betygsättning av prestationer, hur hjälper det en att lära? Återigen spelar relationen promoter-familj-barn en stor roll där det finns en jämlik dialog om vad som behövs läras ut och hur det ska läras ut.
Viktigast av allt är kanske att man inser att den faktiska skolan är en så liten del i att lära sig, den ”riktiga” skolan finns i hemmet.

Så det är lite av det jag har lärt mig än så länge, vem kunde tänka sig att det fanns andra alternativ till att lära sig när man gick till skolan som man ”ogillade”?
En praktisk påminnelse och för många oundviklig typisk mexikanska upplevelse, som du med stolthet(?) kan använda som intyg på att du har varit i Mexiko, är att äta Mexikansk street food! Givetvis bör och kommer detta med lagom stor sannolikhet att ackompanjeras med att må skit i X-antal dagar efter.

Passar på att dumpa en sista liten reflektion, har haft lite tid över… Sista dagen av seminarier på CIDECI var första gången jag hörde en helikopter (av slaget polis) surra över universitet (tydligen har den gjort det flera andra dagar också). Vilket gjorde den första vaga påminnelsen om vad som tidigare talats om, dvs gällande kritiskt tänkande och systemkritiska analyser i förhållande till maktstrukturer som endast kan acceptera yttrande av en viss sort till en viss grad.

Den andra starkare påminnelsen kom när vi lämnade Morelia och fann en polis-pickup, med iakttagande anhang, parkerad rakt utan för Caracolen.
Möjligtvis kan man tycka att detta är två skilda, olyckliga eller rentav oskyldiga företeelser. Men kikar man till ett lite större sammanhang som dessa små händelser (och många andra) är en del av, framträder ett mönster.

Där den mexikanska staten har militariserats allt mer med stora vapen leveranser från USA.
Har det blivit tryggare?
Vi kan låta några exempel tala för sig själv:
1. Mordet av Galeano för ett år sedan skedde i ett område ofta partrullerat av militären, ”råkade” vara tillfälligt frånvarande vid attacken.
2. Caracolen La Garrucha, lika så, som för bara några dagar sedan attackerades av paramilitärer.
3. I San Quitin har även under den gånga veckan över 70 arbetare skadats och 3 dött som resultat av det våld man möts av när man kräver bättre och värdig arbetsvillkor.

Detta samtidigt som 43 studenter fortfarande är försvunna tillföljd av de kriminella gäng och polis/militärs gemensamma offensiv mot systemkritiska rörelser…

Jaja, saker som tåls att tänka på.

Hade imorgon tänkt bege mig till Palenque och därmed lämna San Cristóbal för denna gång. Har varit en skit skön stad men härlig atmosfär, men så klart dyker det alltid upp andra grejjer att se och göra som lockar en. Men givetvis kommer jag försöka sitta bänkad med stabil internetuppkoppling på söndag så man kan live-streama IFK Göteborgs Cup guld!

Vi hörs!

Erik håller inte vad han lovar.

De senaste dagarna har vår uppkoppling inte samarbetat vilket gör det omöjligt att fixa bilder.

Men vi har iaf kommit förbi magsjuka nr. 2 och utfört lite fler intervjuer. En av intervjuerna gjordes med en familj till en arbetare som omkommit i en olycka på ett skepp, hans bror som var med under intervjun skadades under samma olycka och kommer aldrig bli bra nog för att arbeta igen, familjen drabbades året innan olyckan av ytterligare ett dödsfall då deras tredje son omkom i en trafikolycka. Denna intervju va väldigt jobbig, föräldrarna hade inte fått någon ersättning och hade inte möjlighet att betala för vården av deras sjuka son som nu inte kunde få smärtstillande. Samtidigt pratade vi mycket om framtiden och de verkade helt uppgivna, pappan som började bli gammal tog alla jobb han kunde och tjänade 20-30kr per dag, de gick till mat och hyra och sen va de slut. När han inte längre orkar jobba har de ingen inkomst och var väldigt oroade över vad som kommer ske.

Väldigt svårt att föreställa sig hur de skulle vara att hamna i denna situation, och väldigt jobbig intervju att utföra, vi vill veta men samtidigt tar det imot att fråga då man ser hur dåligt de mår. Svårt att förbereda sig för dessa intervjuer.

Blev bara ett kort inlägg, kan inte lova bilder till nästa men mer text iaf.

/Andreas och Erik

 

Fast på universitetet

Joho, då var det kanske på tiden att skriva lite till.

Har hänt en hel del, mycket man inte kan sätta ord på, förmodligen därför inlägget är lite sent. När jag menar att mycket har hänt syftar jag tyvärr    inte direkt på uppsatsskrivandet, utan snarare alla distraktioner runt omkring!

Så vad har hänt? Först och främst har jag lämnat mitt hostel i San Cris, istället flyttat in till en vän. Mycket trevligare samt man sparar några pesos på cupen…

Medan tid fanns passade jag på att utforska den vackra natur som Chiapas är känt för. Begav mig till Chiflon-fallen och Lagos Montebello. Hyfsat turistig en-dags utflykt, men skön break och klart värt att se.

DSC07506 (768x1024)

Chiflon-fallen

DSC07518 (1024x768)

På väg till Montebello

 

Men det fetaste som har hänt är nog ändå att seminareveckan har dragit igång, vilket innebär att det finns ungefär 8 h med föreläsningar att gå varje dag på universitetet CIDECI.
”Har killen gått in i väggen och blivit galen?” skulle nog de flesta undra. Men saken är den att atmosfären som inte minst fanns på hyllningsdagen av Luis Villoro Toranzo och Galeano samt nu även finns varje dag på universitet är oslagbar. Skönt att återse lite vänner från D:F  (Mexico City) också, något som lockat till trevliga kvällar.

DSC07572 (1024x768)

Hyllning i Oventic

 

Det finaste minnet är nog från i lördags, talet som gavs av den mördade Zapatista läraren Galeano´s 18-årige son. I sitt tal om sin far och det dåd han utsattes för sade han ”No queremos venganza, justica es lo que queremos” (Vi vill inte ha hämnd, vi vill ha rättvisa).

DSC07635 (1024x768)

Tal av representant från La Realidad

 

Andra ämnen har varit rasism i Mexiko där man talat om mestizaje, enkelt utryckt som processen av ”rasblandning”. Begrepp som fortfarande präglar samhället här. Människor klassificeras och rangordnas till följd av vilken färg på huden man har. Utifrån hudfärg har man fått för sig att man kan avläsa en människas egenskaper, där ursprungsbefolkningen under historien ända fram tills idag har betraktats som dumma och lata. Sjukt eller hur? Men ingen vidare överraskning tyvärr…

Samt situationen kvinnor ställs inför har diskuterats. Alltifrån som prekära arbetare i New York till de Kurdiska kvinnor som kämpar för autonomi och frihet i Kurdistan till de erfarenheter kvinnor i Chiapas har från att organisera sig i kvinnokollektiv.

Framförallt kurdernas kamp har man en ömsesidig anknytning till. Där striderna i Rojava , symboliserat av kampen mot ISIS om Kobané, visar hur strävandena efter autonomi och en annorlunda världsbild inte begränsas av tid och rum.

Eftersom initiativet till seminarieveckan har tagits av EZLN, har det två gånger om dagen hålls åtminstone ett tal av en Sexta representant (antingen Subcomandante Insurgente Galeano eller Subcomandante Insurgente Moíses). Deras tal ger en ganska bra inblick i Zapatista historia, tankesätt och praxis. Speciellt Moíses använder ett enkelt språk utan rädsla för svordomar. Med andra ord mycket nyttiga grejer till uppsatsen…

Blev några nya begrepp och förkortningar här så försöker förenkla med min lilla verktygslåda:

La Sexta? – Glöm din första tanke. Med start vid upproret 1994 har Zapatisterna publicerat deklarationer, detta är den sjätte som beskriver den nya vägen man har slagit in på. Exempelvis knyter man an mer till ”civilsamhället” och de kamper som förtryckta inne i städerna kämpar (lättförståelig och läsvärd). Denna nya inriktning kallas ibland ”Neozapatismo”.

Praxis? – En process som, inom utbildning, beskrivs av Paolo Freire som ”reflektion och handling riktade mot de strukturer som ska förändras”. Genom praxis kan man skapa sig en kritisk medvetenhet och utifrån den stäva efter frigörelse.

Prekär/Prekärisering? – Den nya formen av hur arbete organiseras idag. Förr var arbetskraften uppbyggd på varuproduktion, i städernas fabriker. I väst idag domineras arbetsmarknaden av tjänsteinriktade arbeten, där det i allt större grad förekommer arbeten karakteriserade av osäkra anställningar Alltså en ”prekär” situation.

Kritiskt tänkande? – John Holloway uttryckte det fint igår, along the lines of  ”critical thinking is the thinking that search for hope”.

Bör Du dricka posh? – Nog kan man ha kul med det, men med största sannolikhet kommer det straffa sig dagen efter. Vad jag kommer ihåg är det starksprit gjort på majs, N.B icke-smaksatta är säkraste kortet. (pris 5 pesos).

Har inte riktigt koll på vad som kommer hända kommande vecka, har lite olika planer som diskuterats, den som läser nästa vecka får helt enkelt veta.

That´s it for now. Nog med dravel, nu ska jag sova.

Will We Learn Together for Change..?

In September this year, the member-states of United Nation will agree upon a new Global Development Agenda that will come into force 1st of January 2016. The current Millennium Development Goals, MDGs, will be replaced by 17 new Sustainable Development Goals, SDGs. In the new agenda, Goal 4 is about education. Unlike the MDGs, this goal is not only limited to reassure enrollment in primary school, but it also includes provision of qualitative and affordable secondary and higher education, as well as possibilities for inclusive research. vicepresidentNevertheless, the reality we are facing right now is quite different, and this Goal will meet many challenges. The main question might be how we will manage to provide education for all, which leaves no one behind?

Last week, I participated in the conference “Learning Together for Change, Advancing Education for All through Higher Education” in Arusha, Tanzania. It was an interesting conference with around 160 representatives from 24 African and 15 Swedish universities. As the youngest participant, and a student of International Relations (doing a research about Higher Education for Females in Tanzania) it was an interesting forum to gain more knowledge in the field, and an understanding of the African context. There are certainly great differences when it comes to education in this large continent!

Currently, many African countries are doing well when it comes to the enrollment of pupils in primary education. Most children, both boys and girls, are enrolled in primary school. But far from all are completing the primary level of education. Even fewer continue to study in secondary school. Very few succeed to travel the long journey towards Higher education. And a very small number of students are able to receive a university degree.

DSC01757

Thus, during the conference, we were discussing the challenges that prevent us from providing education for all, at all levels here in Africa. Some of the problems we discussed are the issues of drop-outs from schools, the financial difficulties many families meet, the cultural norms and practices, the issues of early pregnancies and child marriages, the gender expectations, the gaps between the urban and rural areas, the poor training of teachers, the sometimes poor quality of the education provided, and the low salaries and status for the teachers and principals. Some countries, such as South Africa, has come far to meet these challenges, whereas many difficulties remains in countries such as Tanzania.

Moreover, all participants in the conference took part in two workshops to further discuss some of these obstacles. There were totally eight workshops. I was joining the ones titled: “Education for All and Higher Education in a CRC context (the Convention of the Right of the Child)” and “How to Prepare Students to Become Change Makers”. 17123135090_a5e46baaef_oTogether with two other young women, I was presenting the results from the workshop “How to Prepare Students to Become Change Makers”. It will not be an easy task, and many actions and cooperation between countries are needed to meet the challenges.

To sum up, the aim of the three days long meeting was to exchange educational experience from the 20 different countries represented, and try to learn together to improve education. Additionally, conclusions from the workshops will be reported to the UNESCO World Education Forum in South Korea 19-22 of May, where the post-2015 education agenda will be discussed in more detail.

I am looking forward to see how this will develop!

 

The blog was originally published on:

http://fufkorrespondenterna.com/2015/05/08/will-we-learn-together-for-change/

Blivit med lägenhet i Tamboerskloof

Hej igen,
Vi har sedan senaste blogginlägget flyttat in i vår lägenhet i som är beläget mitt i Kapstaden. Vår lägenhet är till skillnad ifrån vårt tidigare boende (campervan etc.) både mysig och trivsam!
Vi trivs riktigt bra i området och en skön vardagslunk har börjat infinna sig. Gatorna är fyllda med härliga fik och mysiga restauranger vilket har varit perfekt när med kniven mot strupen varit tvungna att ta paus från vårt pluggande.
Som sagt, vi spenderar långa dagar med C-uppsatsen och för tillfället känns den som ett svart hål som vi plöjer ner timmar åter timmar i.
Vi tror därför vårt nyinköpta gym-medlemskap var nödvändigt för att ventilera en smygande rastlöshet.
Nej, det var nog allt. Nu ska vi fortsätta skriva, på återseende!
/ Josefina & Jonathan
 20150430_153614

Hej igen! Det var ett tag sedan, vi lovar (med fingrarna i kors) att uppdatera oftare! Hursomhelst, en hel del har hänt sedan vårt förra inlägg, det har bland annat varit val till borgmästare i Chittagong och Dhaka, jordbävning i Nepal (vilken uppnådde ca 4 på Richterskalan här) samt korrupt/kraschad hårddisk.

Vår kontaktperson informerade oss om att det var bäst att stanna inne, eller åtminstone inte röra sig i centrum, dagen innan, under samt efter valet. Det är inte ovanligt med våldsamheter i samband med val på grund av en rivalitet mellan de två största partierna BNP och Awamiförbundet, där konflikter uppstår mellan olika sympatisörer. Därtill förekommer även valfusk, och föreliggande val var inget undantag enligt The Daily Star; låsta vallokaler, fusk med valkorten samt angrepp mot vissa vallokaler. Efter valet attackerades även en politikers i sitt hem och tre poliser blev ihjälskjutna. Oroligheterna har dock lugnat ner sig, men vi är extra observanta när vi rör oss i centrum. Under dessa dagar av oroligheter stannade vi på vårt gästrum och transkriberade som bara den, och blev helt klara med detta. Eller, det trodde vi i alla fall. När jag (Erik) kommande morgondag startar Mac-datorn möts jag av en mapp med ett frågetecken som blinkar, istället för ett äpple och det patenterade startljudet, h-e-l-v-e-t-e…
– Har du lagt över det transkriberade materialet på en USB-sticka?
– Nä.
– Fan.
– Ja.

Men vi behöver inte gråta över spilld mjölk så länge kossan fortfarande producerar mjölk, det inspelade materialet är överfört till en USB-sticka, och det var endast halva transkriberingen som fanns/finns (?) på min dator. Vi har med andra ord cirka två dagar av transkribering framför oss nu vilket inte är hela världen, långt ifrån.

Vi har följt katastrofen i Nepal via Al Jazeera och BBC, verkligen fruktansvärt. I Nepal befinner sig två stipendiater som vi var träffade på kursen i Härnösand, Agnes och Andreas. De är oskadda eftersom de befann sig i en by som förhållandevis klarade sig bra, men byn (Jyamrung) som de åkte från är totalförstörd. Mer om detta kan du läsa här: http://fek.handels.gu.se/sektioner/ife_och_log/aktuellt/nyheter-detalj//jordbavning-i-nepal.cid1288339.

I skrivande stund sitter gör vi oss redo för sängen som kallar, klockan är 01 på natten och vi ska upp tidigt i morgon. Inga bilder den här gången men vi lovar att lägga upp en bildserie vid nästa uppdatering, som förhoppningsvis sker inom en inte alltför avlägsen framtid.

/Erik & Andreas

Safari

11178436_10153227477625180_1009914989_n

Förra helgen var det dags för Safari som vi planerat sedan vi kom hit! Och jag har verkligen sett fram emot det eftersom att jag ju är löjligt fascinerad av i princip alla djur (utom råttor). Dag ett åkte vi till Arusha tidigt på morgonen, där vi mötte upp vårt safari-gäng, folk från Malmö högskola, Lunds universitet, en från Stockholms universitet och även en från Sydafrika. Första dagen var vi i National park Lake Manyara. Vi, i alla fall inte jag, hade inte speciellt höga förväntningar, då det är lågsäsong och tydligen inte lika mycket djur, eftersom att det är i slutet av regnperioden. MEN ack så fel. Redan första timmen såg vi lejon, giraffer, elefanter och en massa andra djur. Följande timmar såg vi en massa djur på nära håll och även om det egentligen är lite konstigt att komma åkande i en stor jeep och kolla på djur, så var det inget annat än helt fantastiskt. Trötta och fyllda med intryck och söta djur (speciellt elefantbebisar) åkte vi till våra lodger som var något av det mest lyxiga jag sett. Två badrum lika stora som mitt vardagsrum, och två dubbelsängar med sänghimmel. Kontrasten mot allt annat vi sett.. Men bestämde mig ändå för att njuta av att sova i en skön säng och vila huvudet på en kudde som ej är uppdelad i hundra olika hårda klumpar OCH duscha i varmvatten och en stråle med tryck och en duschstråle bestående av mer än tre vattenstrålar, LYX.

Safari-dag två var vi i Ngorongoro Crater. Tänkte att ingenting kunde vara mer överväldigande än gårdagen, men detta var faktiskt ännu bättre. Eftersom att parken var en Krater så hade man översikt över så långa avstånd och det var ju djur överallt. Huvudakten den här dagen var när en Masai gick med sin koflock rakt emot en lejonhane, helt iskallt. Turen bjöd på många lejon och lejonbebisar!! Mycket Zebror och zebraföl, vilka nog mina favoriter.

Mitt djur-behov är stillat för några dagar framåt nu. Annars saknar jag hästar ganska mycket hela tiden.

Hoppas folk som är i Sverige njuter av våren, för den saknar jag lite lite. Johanna också vet jag:)

/Linnea