Aside

Sista ansökningsdag för våren 2015 är framflyttad till 7 april pga av tekniska problem med nya ansökningsformuläret. Ansökan kommer nu istället att vara densamma som föregående år. Läs mer under länken ”Jag vill söka”. Hör av er till mig om ni har frågor. Kontaktuppgifterna hittar ni under länken ”kontakt”:)

Vänliga hälsningar

Viktoria, MFS-handläggare

 

Kontrasternas land

Hej igen,

Redan från dag ett har det varit tydligt att vi har kommit till kontrasternas land där skillnaden mellan extrem rikedom och fattigdom aldrig är långt borta. Precis som Kapstadens schizofrena väder kan växla från klarblå himmel till snålblåst och dimma på under minuten, växlar också stadsbilden mellan lyx och fattigdom i ett ögonkast. Ja, Kapstaden är verkligen en segregerad stad. Stadens västra sida präglas av flervåningsvillor med skyhöga murar och elstängsel. Människorna som bor här är överrepresenterande vita från medelklassen och uppåt. I Kapstadens östra delar ser stadsbilden annorlunda ut. Här trängs istället eftersatta hyreskåkar med kåkstäder och människorna som bor där tillhör Sydafrikas svarta eller asiatiska population. Arvet från apartheidsystemet, som föll för över tjugo år sedan, gör sig på ett nästan provocerande vis påmint hela tiden.

Vi åt lunch med en kille i veckan vars familj bodde i kåkstaden (dit de var hänvisade under apartheid). Att han nu snart är färdig med sin universitetsutbildning var något stort i hans föräldrars ögon och anledningen till att han ens kunde börja en högre utbildning ansåg han var ANC´s förtjänst. Under fyra kvällar den gångna veckan har vi också blivit inbjudna till våra grannar på middag. De har bjudit oss på traditionell Sydafrikansk mat och dryck (vin) och vi har fått tillfälle att samtala om stort och smått gällande Sydafrika som land. Kontrasterna är verkligen påtagliga även i det här sammanhanget då grannens klagosång över hur ANC’s sköter styret med höga skatter och korruptionsskandaler tydligt framgått. Det är kontraster och det är kontraster och sedan är det lite kontraster till.

Nästa vecka tar Sydafrika påskledigt vilket vi också kommer göra. Vår campervan är bokad och stormköket är frampackat. Det ska bli spännande att se sig om!FullSizeRender

IMG_0902

På återseende,

/Jonathan och Josefina

Första veckan i Kapstaden

Hej bloggen,

Snart har vår första vecka passerat och vi känner spontant att vår vistelse knappt hade kunnat börja bättre. Efter arton timmar med turkish delights knockades vi direkt under taxiresan från flygplatsen av Kapstadens skönhet. Vår lätt hänförda taxichaufför var i storform och gav oss en intensivkurs om det rådande läget i Sydafrika och som grädde på moset arrangerade han poliseskort den sista kilometern till boendet (på grund av en något sviktande lokalkännedom). Guld! Veckan har annars spenderats med att dra igång projektet men det har även funnits tid för strandutflykter till bland annat Clifton beach såväl som klassiskt turistande till diverse sevärdheter.  

 

Vi hade på förhand hört att stand-up comedy blivit ett kraftfullt verktyg för Sydafrika att förena nationen med sina elva officiella språk och stora spänningar mellan olika folkgrupper. Således är det också ett bra sätt att förstå sig på landet och efter en nittio minuters undervisning av den sydafrikanska komikern Trevor Noah kan vi bara instämma. Om ni har tid över så kolla gärna igenom lite klipp med honom på Youtube. Förutom stand-up comedy förenas Sydafrika genom sitt älskade ”braii” vilket inte är så farligt som det låter utan något så hederligt som grillning. Sydafrikanerna tar sitt braii på allvar och under helgen har vi fått känt doften av grillning från var och vartannat hus samt även själva blivit inbjudna på ett klassiskt braii där vi bor.

 

Over and out! /Jonathan och Josefina

   IMG_0746 IMG_0675 IMG_0648 IMG_0640

 

 

Framme i Sydafrika – Johannesburg

Link

För två  veckor sedan landade jag i Sydafrika i staden Johannesburg! Hemma i Sverige så hade resan känts så långt ifrån, det var några dagar efter jul som veckorna började rinna förbi som vatten! Jag kunde inte tro det, nu stod planet faktiskt stilla på den mark och i det land där en av våra tiders främsta världs ikon Nelson Mandela trotsat den grymma Apartheid epoken och blivit en symbol för frigörelsen av detta brutala politiska system som än gång ledde Sydafrika! Jag vart så överväldigad av känslor när jag kom fram att jag inte ville hoppa av flygplanet, men visst var jag tvungen!

De två första veckorna har bestått av blandade känslor, glädje, rädsla, irritation, oro, ilska,mod, ledsnad, hopp och så det där obligatoriska tankesättet man måste ha när allt börjar gå nedför och man är nära på att ge upp : ”Kom igen nu Suzanne! Hembiljetten är bokad till den 5 maj, du har tio veckor kvar i detta land, du har inget annat val än att stanna och anpassa dig, förresten valde du själv att åka hit och du kom med ett mål i sikte, tänk på vad Mandela eller alla andra människor runtomkring i världen får stå ut med!?” ”Nä nu slutar du lipa och sätter igång!” ” Efter varje bakslag fick jag motivera mig själv och tänka om helt enkelt”! Tänk på det alla mfsare, ge inte upp när det känns hopplöst, allt har sin lösning! På ett eller annat sätt…

Härlig bild på Madiba i det område jag bor på.

IMG_0369

Jag hade planerat att ägna första veckan till att acklimatisera mig, lära känna området jag skulle bo på samt staden i sig och visst blev det så, men enbart till en viss del. Första veckan bodde jag hos en familj som bestod av en pappa som var så kallad ”Coloured” och en mamma som var ”Indisk” samt deras dotter och hushållerska som var så kallad ”Black”. De bodde på en gård där en annan indisk familj också bodde och i området jag bodde på var majoriteten indier. I Sydafrika gör man skillnad på sydafrikanska indier, coulourds, black and whites. Detta har varit en av de svåraste upplevelserna sedan jag kommit hit, de olika etniciteternas uppdelning, framförallt här i Johannseburg så är det väldigt uppdelat, finns självklart många undantag men uppdelningen märks av i alla fall. Trots familjens förhoppningsvis ödmjuka och genuina intention så gick de inte så bra hos dem, de hade väldigt mycket interna familjeproblem varav mamman var sjuk och pappan som vardagligen var väldigt aggressiv. Jag fick snabbt leta reda på en studentlägenhet och nu bor jag i Braamfontein vilket är ett av Johannesburgs centrala studentområden. Det fungerar jättebra!

Bor alltså i ett höghus och detta är utsikten :)

IMG_0298

Jag har gångavstånd till University of the Witwatersrand vilket är där organisationen jag fick kontakt med : African Centre of Migration håller hus. Har hunnit träffa min kontaktperson Ingrid Palmary samt resten av personalen på centret. Att skaffa ett skol ID/bibliotekskort, internet inloggning samt att vänja sig vid det slottliknande universitetsområdet (som är enormt!) tog bara det, cirka en vecka! Fick gå igenom en massa enligt mig onödig administration, springa upp och ner i lokaler, från det ena huset till det andra, bli vidarebefodrad från den ena personen till den andra (ibland kändes det som att personen skickade mig till nästa för att slippa göra jobbet själv vilket blev otroligt frustrerande efter timmars spring utan framgång!) och i det 26 grader varma sydafrikanska vädret vart jag i princip genomvåt.

Det väldigt vackra, dramatiskt, slottliknande University of the Witwatersrand

IMG_0219 

IMG_0395 Spring och svett fick man offra för detta ”ID and library access card” – Men äntligen!

 

IMG_0079    IMG_0078

IMG_0435  IMG_0433

IMG_0434

Bilder från African Centre For Migration and Society

Efter att ha klarat av internet delen och blivit familjär med organisationen så har jag även fått chansen att komma i kontakt med Sydafrikas Franska Institut, de delar bland annat ut stipendium till forskarstudenter i Frankrike som får chansen att forska om ett ämne på plats i Sydafrika. När jag kom första gången träffade jag på två Phd studenter som just kommit från Frankrike. På franska institutet träffade jag även på Dostin Lakika som är en kongolesisk forskare och lärare i franska och som förutom att vara anställd på Sydafrikas Franska Institut, också samarbetar med ACMS. Dostin har varit väldigt hjälpsam, tack vare honom så har jag fått chansen att intervjua ett flertal kongoleser här i Sydafrika, han har väldigt mycket kunskap om migration i Sydafrika samt landets sociala, ekonomiska och politiska situation generellt, Dostin har öppnat dörrar och denna vecka så fick jag träffa hans vän proffesor Deo Bikopo som undervisar engelska på det såkallade ”Recreation Centre” där majoriteten av eleverna är kongoleser. Deo emigrerade själv från Demokratiska Republiken Kongo för några år sedan och även han har delat med sig av sina tunga upplevelser som både migrant och flykting i Sydafrika.

Professor och handledare Dostin och jag på Sydafrikas Franska Institut!

IMG_0269

Här är en bild på professor och lärare Deo när han undervisar engelska till sina elever, jag satt längst bak och avvaktade diskret!

IMG_0408

Jag hade kunnat skriva en massa mer, detta är knappt hälften av vad jag varit med om, jag har hunnit gå igenom en massa händelser på bara två veckor, en tanke som poppar upp såhär nu när jag skriver är mannen som stöttes av en bil på gatan igår. Ja satt i en offentlig transportbuss som är en mini buss och tittade drastiskt ut genom fönstret – ”Pang!” låter det och två kvinnor som bär stora säckar på huvudet brister ut i skrik : ”Ahhhh!” Jag själv kunde inte hålla mig för, på gatan ligger en smal man som ser ut och vara hemlös, han försöker ta sig upp men det är svårt, han har bara ett ben, på andra sidan av benet finns bara en metallpinne med en sko. Jag sitter tyst i bussen men i mitt huvud var jag frustrerad för det tog tid – ” Varför går ingen ut och hjälper honom!” ”Varför gör inte busschauffören något!?” Jag kokade. Plötsligt, efter den händelsen, lärde jag känna Johannesburg lite bättre, jag började förstå vad denna arbetarstaden och industriella och finansiella centrum delvis handlar om och jag tänker på vad en bosatt person från Johannesburg sagt till mig på franska för en vecka sen : ”Ici c’est chacun pour soit et Dieu pour tous” ”Tu dois être forte pour tenir ici”. Översätter jag på svenska blir det ungefär : ”Här är det varje man för sig själv och Gud för alla” ”Du måste vara stark för att hålla ut här”. Samtidigt tänker jag på den etniska uppdelningen, jag tänker på den moderna infrastrukturen blandat med de fattiga kåkstäderna, jag tänker på de kongolesiska migranters och flyktingars upplevelser av xenofobi, samtidigt tänker jag på mina tre väldigt ödmjuka sydafrikanska rumskamrater : Chrystal, Moipone och Mbontle, jag tänker på gospelsångerna och glädjen i kyrkan i söndags, jag tänker på kvinnan i bussen i går som sa till mig och proffessor Deo : ”Don’t you speak english!”? Jag svarar : ”Yes I speak english” och Deo som verkade gav kvinnan en allvarlig blick och verkade inte tycka att hennes kommentar var okej utbrister : ”With her I speak my language and with you I speak english!” ”It’s my language!”. (Det var nämligen så att vi diskuterade på franska i bussen). Plötsligt insåg jag att mitt uppsatsämne är relevant, jag fick ett verklighetsbaserat perspektiv och bevis på att xenofobi -alltså främlingsfientlighet fortfarande existerar i detta land. Men Sydafrika är påväg, har även träffat på vänliga människor, människor av alla färger och kulturer som kommunicerar med varandra…Fortsättning följer och jag lovar att det blir en kortare blogg nästa gång, blev mycket på grund av allt stök!    

 

Motgångar och medgångar

Nu är jag redan inne på min tredje vecka här i Costa Rica. Tiden flyger iväg!

Den senaste veckan har jag utfört ytterligare en intervju med INAMU som är en del av regeringen som arbetar med kvinnofrågor och jämnlikhet. Det var väldigt givande och intressant, samtidigt som jag blir upprörd över att höra problemen som finns här rörande macho-kulturen och den objektifierande kvinnosynen som fortfarande finns kvar. Samtidigt blir jag glad över att veta att det finns en organisation inom staten som arbetar hårt med denna typen av frågor.

Har också haft lite motgångar, har bokat in en intervju med en kvinna som jobbar på CONACOES som är en del av staten som arbetar med sex trafficking av barn, hon pratar inte engelska och jag pratar väldigt dålig spanska så jag bokade in en tolk. Det slutade med att hon avbokade den första gången och den andra gången avbokade tolken. Så klart blev jag lite less då det är en mycket viktig intervju, men det är bara att ta nya tag och tjata på (vilket man måste göra mycket här för att komma någonstans). Dessutom är samtliga statliga organisationer i San Jose, vilket är 4 timmars bussresa från där jag bor så det är mycket åka buss!

Utöver detta har det varit ett ganska så stort vulkanutbrott här, aska flög över hela San Jose och det luktade bränt. Flygplatsen var stängd lite mer än ett dygn, så nu hoppas vi på att den lugnar ner sig!

Trots motgångar så har jag en del medgångar också, har kommit i kontakt med en annan NGO som jag tänkte intervju för att höra hur de upplever samarbetet med staten, detta har blivit ett litet tillägg som inte var planerat.  Grundaren av organisationen har nu ordnat så jag får en intervju med en åklagare som har hand om samtliga sexbrott i Costa Rica, så honom ska jag träffa nästa vecka. Dessutom har jag fått förfrågan om jag är villig till att sammanställa den svenska sexköpslagen då denna organisation vill lämna in ett lagförslag till staten med ett förslag som liknar den svenska lagstiftningen angående köp av sexuella tjänster. Idag är prostitution lagligt i Costa Rica.IMG_6085_2

Det var allt för denna gången!

Bifogar en bild på mitt lilla hus och den fina utsikten!

Hasta luego!

IMG_5984

¡Pura Vida¡

Hallå hallå!

Då min inloggning till bloggen inte har fungerat så har jag inte kunnat blogga, men nu är det äntligen löst!

Jag har nu befunnit mig i Costa Rica 1,5 vecka. Har ju varit här innan så jag visste ju att jag skulle älska landet.

Organisationen Salvando Corazones som jag gör min uppsats igenom har varit mycket behjälpliga med allt. De bedriver landets enda safe house för flickor mellan 12-18 år som blivit utsatta för sex trafficking. Dock har Socialmyndigheterna skickat hit en 10-årig tjej fast Slavande Corazones inte har licens till att ha så unga flickor, men hennes två systrar fick flytta hit efter att deras mamma hade sålt dem till sexindustrin och de ville inte dela på systrarna så även hon fick bo här. Jag har fått träffa alla flickorna och äter alla mina måltider tillsammans med dem. Min spanska är tyvärr väldigt dålig så kan inte riktigt kommunicera med dem, men som tur är kan andra hjälpa oss. Det är så fruktansvärt att tänka på vad dessa tjejer varit med om, men de är så underbara på alla sätt och viss och det värmer att se att de älskar livet igen och att de har en ljus framtid!

Jag har hittills gjort två intervjuer, en med grundaren till Savlando Corazones och en med International Organization of Migration (IOM). Det har varit mycket lärorikt och givande. Alla är väldigt behjälpliga och uppskattar att jag utför min studie, vilket känns extra fint!

Förra veckan fick jag även följa med till ett möte med Costa Rica´s Vice President, det var verkligen givande och hon har jobbat mot trafficking och CSEC i hela sitt liv så vi alla ser ljuset att kunna minska problemen i landet.

Jag har även flyttat in i ett litet hus med utsikt över Lake Arenal, detta delar jag med en tjej från Frankrike som gör sin praktik här.

Har inte så mycket ledig tid då det hela tiden gäller att anpassa sig till intervjuer och möten men i helgen tog vi ledigt och åkte på festival i Liberia vilket är Costa Rica´s andra största stad. Det var hur kul som helst, dock blev en kompis bestulen på sin telefon och alla sina pengar. Detta är inget ovanligt här, det var ungefär tionde gången det hände honom… Dock hade har inte lärt sig av sina misstag :) Som tur var kom han inte till skada utan de bara frågade honom om vad klockan var och oturligt nog tog han upp telefonen ur fickan och de tog den och sprang iväg. Efter det skulle han ta upp pengar till en taxi och då kom en ny snubbe och tog pengarna och även han sprang sin väg.. Så det gäller att hålla i sakerna här!

Det var lite om min första tid här!

Vajje de Vinjales

Elin skriver.

Vi har varit på vår första resa ut ur Havanna, och låtit våra lungor pånyttfödas. I Vinales har vi ridit, cyklat och jag har kunnat springa. Vi har suttit på ett tak, läst och sett solen gå ner över dalen och bara lyssnat på tystnaden. Helt. Tyst.

Vi bodde hos en helt underbar familj som lyssnade när jag pratade och svarade så att jag förstod, som serverade oss kaffe och mojitos i gungstolarna på verandan när de tyckte att vi såg ut att behöva det och som dessutom lagade fantastisk mat.

Jag har också äntligen fått komma till tobaksplantagen. Jag jobbar i en cigarraffär i Malmö och har längtat efter att få komma närmre produktionen och se med egna ögon hur det börjar, hur det ser ut innan jag kan öppna upp en låda Cohiba och lägga upp dem i sina speciella fack på Brobergs i Triangeln. Och det var väldigt kul att få se åkrarna och tobaksbönderna som arbetar där, att kunna böja sig ner och känna hur nyplanterade tobaksplantor känns (helt mjuka) mot fingrarna, att dra in de dova dofterna i hyddorna där tobaken torkas (upphängd radvis ända upp till taket) och såklart avnjuta (i alla fall någon slags version av) en nyrullad Montecristo no.4.

Nu är vi tillbaka igen, och slutspurten kan börja. Resan hem till Havanna blev i alla fall glad och härlig då vi träffade en familj från GBG som kände till vår blogg (läser någon vår blogg?!?) och som om det inte vore nog var en av dess medlemmar musiker och gav oss en skiva med sin musik. Vilket, som vi tidigare skrivit, var precis vad vi ville ha, behövde (tack, TACK, Maria Stellas).

Så nu, med avgasfria hjärnor, är det bara att köra på och träffa de sista personerna för projektet. För på måndag reser vi igen!

Hästman1 Balkong1

Poolitikerparty

Marcus skriver

Alright, nu har det absolut konstigaste hänt. Detta är så konstigt att jag vet inte hur man börjar. Men vi gör ett försök.

Igår var vi på ett poolparty.

End of story.

Nä, skoja…men vi var på ett poolparty. Några andra svenska MFS-studenter som vi har lärt känna här bjöd in oss efter att själv ha blivit inbjudna av några snubbar från Sollentuna. Partyt hölls på en rooftop på ett hotell, och förutsättningarna var sådär. Typ 11 grabbar, gratis öl, halvrisigt väder och en pool där maxdjupet var 1.70. Inga huvuddyk direkt.

Då dyker festens omedelbara mittpunkter upp. Först – en före detta Robinsondeltagare stiger ur hotellets hiss. Semi-starstruck. Men sedan – utan att nämna några namn – en politiker, som tidigare har arbetat som Sverige Rikes F-I-N-A-N-S-M-I-N-I-S-T-E-R slår sig ner på en av plaststolarna. Tar avslappnat en rom & cola. Sneglar över sina solglasögon och knäpper upp en av knapparna i sin ljusblå skjorta som fortfarande osar regeringskansli.

 

Vad i helv…?

 

Så – oavsett vad som händer här på ön känns det som att vi är klara nu. Vi har sett en av politikersveriges före detta hotshots twerka runt kubanska damer till Sean Paul på en halvtom poolterass.

I övriga nyheter – min turné som den Dubbelt Vänsterbenta Turisten fortsätter.

Min senaste insats gjordes i söndags när vi var på Calle de Hamling, en konstnärsgränd nere i de lite halvruffiga delarna av Havanna. Varje söndag sätts det upp en rumbashow, och naturligtvis lyckades jag som en av 250 åskådare bli indragen i en ring med människor som skulle showa tillsammans med dansarna från föreställningen. Jag körde min vanliga show som bygger på att man glömmer att man har leder i kroppen och ser ut som material från en slöjdlektion. Nåja, jag överlevde, och resten av konserten var fantastisk!

Rumba1

Det känns märkligt, men vi börjar närma oss slutet på resan. Lite mindre än tre veckor kvar, men vi börjar känna oss säkra med studiematerialet som vi har fått hittills. Vi har ett fåtal träffar kvar, varav en i kväll som känns superspännande! Har vi lite flyt kan vi ge er en uppdatering på kubansk gamingkultur imorgon (wohoo!).

Nu är det dock stranden som gäller. Hörs snart igen!

Bio1

 

Potatis och technorejv

Elin skriver.

En till vecka har gått och jag har börjat formulera om mitt mantra som numer lyder: jag vill inte åka hem. Jag vill inte åka hem. Allt blir bättre och bättre och det som jag hatade från början har jag vant mig vid. Med andra ord: jag trivs väldigt bra i Havanna. Och projektet har äntligen tagit lite fart, vilket skingrat många av mina ångestmoln som alltför ofta haglat elakt över stackars Marcus arma cabeza.

Sedan sist har en varmfront (heter det så?) dragit in och bort över staden, så det missade vi tyvärr för att vi suttit inne och skrivit hemtenta!!! Det var en utmaning, då den till stor del handlade om att hämta artiklar från Internet. Så här gick det för oss: kö till Etecsa (Internetcentralen) i 1,5 h. Väl inne får vi dela dator och stol. Medan jag köttar in USB:et börjar Marcus hetssurfa på Malmö högskolas biblioteks hemsida: vi har en timme på oss. Efter 30 minuter kommer de dock fram till oss och säger att vi måste gå. Jag frågar varför och de säger att de tänkte stänga lite bara. Så, ja, då får man ta vad man har!

Men vi har också hittat hem. Eller var det kanske himlen? Jag ska berätta, för vi har hittat både en gatukrog som serverar POTATIS och ett TECHNOREJV. OPEN AIR. Ah, så nu finns det liksom ingen anledning att åka hem längre (om du kommer hit vill säga, Frida)? Plötsligt hade Havanna allt. Såhär gick det till. Varje söndagnatt sedan vi kom hit har vi blivit störda av dunkadunkamusik som dundrat in genom våra fönstergluggar. Så i söndags natt bestämde vi oss för att så att säga, söka upp partyt. Det visade sig vara i parken mitt emot oss, det visade sig också vara gratis, utomhus och riktigt bra musik. Man kunde hänga uppe på taket bland palmtopparna och det var fullt av kubanska hipsters som gillade Timbuktu (!) och bjöd på rom direkt ur flaskan. Det var så skönt att dansa vanlig stampdans en stund. Som Berlin, fast med lite mer rullande höfter och lite annorlunda visuals…

Potatisen är ingen historia, den hittade vi bara i pommesfritesform runt hörnet.

För övrigt har våra Spotify slutat funka för att de varit offline för länge? Därför har vi nu bara Ofes salsalåtar, så idag gick vi till en så kallad ”movie bank”, som är som en affär där man kan köpa piratnedladdade…produkter. Vi har lärt oss att internationell musik är något av det svåraste att få tag på här på Kuba, men är ändå sugna på Drakes nya mixtape. Så jag frågade om de möjligtvis kände till eller hade något från artisten Drake, och får som svar ”Lilo y Stitch?” (vilket kanske också säger något om mitt uttal?). Jag svarade: nej, inte Lilo och Stitch, Drake, och han säger: Jahaaaaaa, och tar fram en skiva med den kubanska artisten Reik.

Men alltså Ofes salsalåtar är också jättebra.

Heppåre!

Katarr

Elin skriver.

Det blåser kyliga vindar i hettan som gjort mig sjuk. Förkyld, fast här heter allt ”katarr” säger Ofe som struntar blankt i min hosta och räknar in oss igen: uno, dos tres, cinco, seis, siete. Nu har vi sammanlagt pratat med fem personer och situationerna ser alltid olika ut. En dag får vi en lapp med ett namn och en adress, ett datum och klockslag, dit vi går med vår tolk och leds upp i en lägenhet med utsikt över Malecon. I lägenheten sitter en familj och äter lunch, en bebis skriker, TV:n står på och visar baseball, naturligtvis, och ljudet därifrån tas upp av våra mobiler när vi spelar in. Personen vi pratar med svettas, han vill titta igenom alla våra för hand nedklottrade frågor innan vi börjar, han är nervös. Vår tolk är vansinnig efteråt, säger att personen bara sa halva sanningen hela tiden.

En annan gång sitter vi på vår innergård, det är sent på kvällen och tredje gången gillt för att träffa den här personen, tre gånger har vi fått skjuta upp och boka om av olika anledningar. Men nu sitter vi ute i den ljumna Havannanatten och allt går bra tills grannen kommer och sätter igång en dånande vattenaggregatsmotor. Vi får ta en paus. Det blir en lång paus, och vi bjuder vår gäst på det vi har: den kubanska statliga ölen Cristal. Tre gånger till får vi pausa. Tolkens partner kommer förbi en stund och pratar, och vår landlord kommer och hänger tvätt. Vår tolk ber oss också pausa en gång för att berätta om St Valentinesdags-erbjudandet som finns nu: ladda din telefon eller Internetinloggning med 10CUC och få dubbelt så mycket för pengarna! Det var väl det här vi lärde oss om på MFS-kursen, det är väl det här som heter att anpassa sig till fältet.

En till fredagskväll har också kommit och gått, och partyessan Ofe tog oss med på sin personalfest. Karaoke och fyrtio år gamla hitlåtar i en Volleyboll-klubbstuga på Infanta. Ibland undrar man vad man håller på med, men jag och Marcus sätter i alla fall salsasnurren Tuyo både sin och con manos nu.

Förövrigt fick jag en ödla i huvudet häromkvällen.

Opa!

Innergård1