Vårens informationsmöten

Aside

Välkomna till vårens informationsmöten om Minor Field Studies

Är du sugen på att höra mer om MFS – har du frågor och funderingar? Ta chansen något av följande datum (eller båda:):

11 februari kl 12.15-13, sal B231C, Orkanen
5 mars, kl 12.15-13.30, sal D236, Orkanen*

På informationspassen deltar även f d MFS-studenter som delar med sig av sina erfarenheter.

Det finns också en möjlighet att få hjälp med din MFS-ansökan. Den 11 mars, kl 10-13, har vi en sk “ansökningsakut” på Studentcentrum för dig som vill söka MFS. Även om vi inte kan hjälpa till att bolla ämnesval eller liknande så kan vi bistå med stöd kring hur du fyller i själva ansökan. Sista ansökningsdag är 1 april.

* På informationsmötet den 5 mars deltar även en representant från organisationen BAS i Nepal, som kan hjälpa till att förmedla kontakter till de som önskar göra en MFS här.

Välkomna – hoppas att vi ses!

Viktoria
MFS-handläggare

Vajje de Vinjales

Elin skriver.

Vi har varit på vår första resa ut ur Havanna, och låtit våra lungor pånyttfödas. I Vinales har vi ridit, cyklat och jag har kunnat springa. Vi har suttit på ett tak, läst och sett solen gå ner över dalen och bara lyssnat på tystnaden. Helt. Tyst.

Vi bodde hos en helt underbar familj som lyssnade när jag pratade och svarade så att jag förstod, som serverade oss kaffe och mojitos i gungstolarna på verandan när de tyckte att vi såg ut att behöva det och som dessutom lagade fantastisk mat.

Jag har också äntligen fått komma till tobaksplantagen. Jag jobbar i en cigarraffär i Malmö och har längtat efter att få komma närmre produktionen och se med egna ögon hur det börjar, hur det ser ut innan jag kan öppna upp en låda Cohiba och lägga upp dem i sina speciella fack på Brobergs i Triangeln. Och det var väldigt kul att få se åkrarna och tobaksbönderna som arbetar där, att kunna böja sig ner och känna hur nyplanterade tobaksplantor känns (helt mjuka) mot fingrarna, att dra in de dova dofterna i hyddorna där tobaken torkas (upphängd radvis ända upp till taket) och såklart avnjuta (i alla fall någon slags version av) en nyrullad Montecristo no.4.

Nu är vi tillbaka igen, och slutspurten kan börja. Resan hem till Havanna blev i alla fall glad och härlig då vi träffade en familj från GBG som kände till vår blogg (läser någon vår blogg?!?) och som om det inte vore nog var en av dess medlemmar musiker och gav oss en skiva med sin musik. Vilket, som vi tidigare skrivit, var precis vad vi ville ha, behövde (tack, TACK, Maria Stellas).

Så nu, med avgasfria hjärnor, är det bara att köra på och träffa de sista personerna för projektet. För på måndag reser vi igen!

Hästman1 Balkong1

Poolitikerparty

Marcus skriver

Alright, nu har det absolut konstigaste hänt. Detta är så konstigt att jag vet inte hur man börjar. Men vi gör ett försök.

Igår var vi på ett poolparty.

End of story.

Nä, skoja…men vi var på ett poolparty. Några andra svenska MFS-studenter som vi har lärt känna här bjöd in oss efter att själv ha blivit inbjudna av några snubbar från Sollentuna. Partyt hölls på en rooftop på ett hotell, och förutsättningarna var sådär. Typ 11 grabbar, gratis öl, halvrisigt väder och en pool där maxdjupet var 1.70. Inga huvuddyk direkt.

Då dyker festens omedelbara mittpunkter upp. Först – en före detta Robinsondeltagare stiger ur hotellets hiss. Semi-starstruck. Men sedan – utan att nämna några namn – en politiker, som tidigare har arbetat som Sverige Rikes F-I-N-A-N-S-M-I-N-I-S-T-E-R slår sig ner på en av plaststolarna. Tar avslappnat en rom & cola. Sneglar över sina solglasögon och knäpper upp en av knapparna i sin ljusblå skjorta som fortfarande osar regeringskansli.

 

Vad i helv…?

 

Så – oavsett vad som händer här på ön känns det som att vi är klara nu. Vi har sett en av politikersveriges före detta hotshots twerka runt kubanska damer till Sean Paul på en halvtom poolterass.

I övriga nyheter – min turné som den Dubbelt Vänsterbenta Turisten fortsätter.

Min senaste insats gjordes i söndags när vi var på Calle de Hamling, en konstnärsgränd nere i de lite halvruffiga delarna av Havanna. Varje söndag sätts det upp en rumbashow, och naturligtvis lyckades jag som en av 250 åskådare bli indragen i en ring med människor som skulle showa tillsammans med dansarna från föreställningen. Jag körde min vanliga show som bygger på att man glömmer att man har leder i kroppen och ser ut som material från en slöjdlektion. Nåja, jag överlevde, och resten av konserten var fantastisk!

Rumba1

Det känns märkligt, men vi börjar närma oss slutet på resan. Lite mindre än tre veckor kvar, men vi börjar känna oss säkra med studiematerialet som vi har fått hittills. Vi har ett fåtal träffar kvar, varav en i kväll som känns superspännande! Har vi lite flyt kan vi ge er en uppdatering på kubansk gamingkultur imorgon (wohoo!).

Nu är det dock stranden som gäller. Hörs snart igen!

Bio1

 

Potatis och technorejv

Elin skriver.

En till vecka har gått och jag har börjat formulera om mitt mantra som numer lyder: jag vill inte åka hem. Jag vill inte åka hem. Allt blir bättre och bättre och det som jag hatade från början har jag vant mig vid. Med andra ord: jag trivs väldigt bra i Havanna. Och projektet har äntligen tagit lite fart, vilket skingrat många av mina ångestmoln som alltför ofta haglat elakt över stackars Marcus arma cabeza.

Sedan sist har en varmfront (heter det så?) dragit in och bort över staden, så det missade vi tyvärr för att vi suttit inne och skrivit hemtenta!!! Det var en utmaning, då den till stor del handlade om att hämta artiklar från Internet. Så här gick det för oss: kö till Etecsa (Internetcentralen) i 1,5 h. Väl inne får vi dela dator och stol. Medan jag köttar in USB:et börjar Marcus hetssurfa på Malmö högskolas biblioteks hemsida: vi har en timme på oss. Efter 30 minuter kommer de dock fram till oss och säger att vi måste gå. Jag frågar varför och de säger att de tänkte stänga lite bara. Så, ja, då får man ta vad man har!

Men vi har också hittat hem. Eller var det kanske himlen? Jag ska berätta, för vi har hittat både en gatukrog som serverar POTATIS och ett TECHNOREJV. OPEN AIR. Ah, så nu finns det liksom ingen anledning att åka hem längre (om du kommer hit vill säga, Frida)? Plötsligt hade Havanna allt. Såhär gick det till. Varje söndagnatt sedan vi kom hit har vi blivit störda av dunkadunkamusik som dundrat in genom våra fönstergluggar. Så i söndags natt bestämde vi oss för att så att säga, söka upp partyt. Det visade sig vara i parken mitt emot oss, det visade sig också vara gratis, utomhus och riktigt bra musik. Man kunde hänga uppe på taket bland palmtopparna och det var fullt av kubanska hipsters som gillade Timbuktu (!) och bjöd på rom direkt ur flaskan. Det var så skönt att dansa vanlig stampdans en stund. Som Berlin, fast med lite mer rullande höfter och lite annorlunda visuals…

Potatisen är ingen historia, den hittade vi bara i pommesfritesform runt hörnet.

För övrigt har våra Spotify slutat funka för att de varit offline för länge? Därför har vi nu bara Ofes salsalåtar, så idag gick vi till en så kallad “movie bank”, som är som en affär där man kan köpa piratnedladdade…produkter. Vi har lärt oss att internationell musik är något av det svåraste att få tag på här på Kuba, men är ändå sugna på Drakes nya mixtape. Så jag frågade om de möjligtvis kände till eller hade något från artisten Drake, och får som svar “Lilo y Stitch?” (vilket kanske också säger något om mitt uttal?). Jag svarade: nej, inte Lilo och Stitch, Drake, och han säger: Jahaaaaaa, och tar fram en skiva med den kubanska artisten Reik.

Men alltså Ofes salsalåtar är också jättebra.

Heppåre!

Katarr

Elin skriver.

Det blåser kyliga vindar i hettan som gjort mig sjuk. Förkyld, fast här heter allt “katarr” säger Ofe som struntar blankt i min hosta och räknar in oss igen: uno, dos tres, cinco, seis, siete. Nu har vi sammanlagt pratat med fem personer och situationerna ser alltid olika ut. En dag får vi en lapp med ett namn och en adress, ett datum och klockslag, dit vi går med vår tolk och leds upp i en lägenhet med utsikt över Malecon. I lägenheten sitter en familj och äter lunch, en bebis skriker, TV:n står på och visar baseball, naturligtvis, och ljudet därifrån tas upp av våra mobiler när vi spelar in. Personen vi pratar med svettas, han vill titta igenom alla våra för hand nedklottrade frågor innan vi börjar, han är nervös. Vår tolk är vansinnig efteråt, säger att personen bara sa halva sanningen hela tiden.

En annan gång sitter vi på vår innergård, det är sent på kvällen och tredje gången gillt för att träffa den här personen, tre gånger har vi fått skjuta upp och boka om av olika anledningar. Men nu sitter vi ute i den ljumna Havannanatten och allt går bra tills grannen kommer och sätter igång en dånande vattenaggregatsmotor. Vi får ta en paus. Det blir en lång paus, och vi bjuder vår gäst på det vi har: den kubanska statliga ölen Cristal. Tre gånger till får vi pausa. Tolkens partner kommer förbi en stund och pratar, och vår landlord kommer och hänger tvätt. Vår tolk ber oss också pausa en gång för att berätta om St Valentinesdags-erbjudandet som finns nu: ladda din telefon eller Internetinloggning med 10CUC och få dubbelt så mycket för pengarna! Det var väl det här vi lärde oss om på MFS-kursen, det är väl det här som heter att anpassa sig till fältet.

En till fredagskväll har också kommit och gått, och partyessan Ofe tog oss med på sin personalfest. Karaoke och fyrtio år gamla hitlåtar i en Volleyboll-klubbstuga på Infanta. Ibland undrar man vad man håller på med, men jag och Marcus sätter i alla fall salsasnurren Tuyo både sin och con manos nu.

Förövrigt fick jag en ödla i huvudet häromkvällen.

Opa!

Innergård1

El pucko

Hej!

Kort inlagg denna gang, eftersom Elin glomde lagga over blogginlagget pa USB:t. Vi skriver alla inlagg hemma, pga hundra ars ko till internetcentralerna, och de dyrbara minuterna tickar snabbt ivag. Denna gang far vi istallet lagga upp en del random bilder som inte kommit upp de andra gangerna! Kram!

Husbild1

Favvostranden med hus som var superlyx for 30 ar sedan

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Frukt & Hund

Bil1

Mycket bilar i kameran

Mycket musik & dans

Elin chillar pa stranden

Marcus1

Apelsindags

Chefrilla

Kubas mest real frilla

IMG_39561

Ba en till…

/ Elin & Marcus

 

El Paquete

Elin skriver

Vi skriker inte ut vad vi gör här på Kuba. Vi är rätt försiktiga med hur vi hittar personer att prata med. En av de första vi berättade för, personen vi hyr ett rum av, sa till oss att “I will help you, but Internet on Cuba, it´s spicy”.

Internet är otroligt dyrt på Kuba, som nämnt motsvarar en timme på en Internetcentral här ungefär en fjärdedels kubansk månadslön. De är inte heller så många, de här Internetcentralerna, så ofta är det kö utanför för att få använda datorerna. Ibland får man vänta i upp till en och en halv timme, och på vissa centraler finns bara fyra datorer tillgängliga. Någon hade räknat ut att om alla potentiella Internetanvändare på Kuba skulle använda Internet en timme var åt gången hade man efter att ha surfat en timme fått vänta i 12 år på nästa tillfälle.

Internettillgången för befolkningen är alltså oerhört begränsad, även om det finns undantag för personer med vissa utvalda yrken och studenter på universitetet, som får tillgång till uppkoppling, ofta via ett slags modem.

Vi frågade en grupp unga anställda på en restaurang om någon av dem använde Internet. Ingen sa ja. Detta var, konstigt nog, inte någonting vi hade räknat med när vi åkte hit. Urvalet “Internetanvändare i åldern 19-30″ kändes plötsligt…lite svårare… Som en kille vi pratade med sa till oss: Sist jag var inne på Internet laddades en bild på Facebook i en halvtimme för att jag skulle kunna se den. Sedan hade jag bara en halvtimme kvar. Vad är meningen med det?

Dock finns det någonting som “alla” här använder: El Paquete. El Paquete, eller Paketet, kan förklaras som en nedladdningstjänst man prenumererar på genom att berätta för någon av distributörerna vad man vill ha nedladdat från Internet och lämna in ett USB som sedan fylls med det innehåll man önskar. Det kostar runt 1 CUC och du kan få allt. Nyheter, TV-serier, filmer, musik, spel, mode, sport. Alla vi träffat hittills använder El Paquete. Ofta är kubanerna inte mer än några dagar efter i de populära amerikanska TV-serierna. Ingen vet egentligen vem som ligger bakom detta, men det är enormt. Det är till och med reklam inlagt i El Paquete, vilket bevisar att det ligger en del jobb, och pengar, bakom. Kubas medier i övrigt är i princip reklamfria.

IMG_3998

El Paquete är, naturligtvis, olagligt. Men att det finns är ingen hemlighet. Kanske har det för många användare för att det ska tas bort, kanske är det för populärt. Staten försökte ett tag lansera sitt eget paket, La Mochila, Ryggsäcken, för att som det heter “skydda kubanerna från medioker kultur”. Det blev en flopp.

Det är intressant att se hur människor hittar sina egna vägar, och skapar egna system och lösningar för att få information, ta del av kultur, uttrycka sig.

Kubaner har sedan några år tillgång till mail i telefonen. Det finns också 3G här, men ingen vet att det finns och ingen hade ändå haft råd att använda det. Rent infrastrukturmässigt finns inga egentliga hinder för att Internet skulle kunna byggas ut, och sedan ledas ut till hushållen. Det finns intresserade investerare och det verkar finnas en vilja hos befolkningen. Det är annat som står i vägen.

Lilla Möllan

Marcus skriver

En något märklig företeelse som vi har noterat under de senaste dagarna är hur stort Alla hjärtans dag är på Kuba. Det är knappt en vecka kvar tills Den Stora Dagen, men många restauranger har sedan länge dekorerat med hjärtan och rosor, och det delas ut specialmenyer på varannan restaurang vi besöker.

Egentligen är det väl ganska charmigt, men man blir lite förvånad att just den här högtiden verkar vara så viktig här i planekonomins och socialismens Kuba – en högtid som slentrianmässigt brukar beskrivas som typexemplet på en högtid skapad med kommersiella motiv (till skillnad från alla andra naturliga högtider som vi människor har plockat från träd).

Vi fortsätter som sagt att dansa, och jag fortsätter att framstå som en idiot med 4 vänsterknän. Under senaste partyt fick jag dansa med den mycket snärtiga damen Irmina, som dock avbröt oss efter två minuter, och kallade dit sin bror Carlos, som har dansat salsa sedan hjulet uppfanns.

Sen fick jag order om att studera noga, när Carlos och Irmina showade off, och röjde runt på dansgolvet i fyra minuter och kontinuerligt ropade “Kolla, så här gör man” till mig. Kontentan var typ: “Det är inte bra att dansa som du gör, dansa mer som Carlos, han dansar mycket bättre”.

När det gäller projektet har det gått både bra och dåligt, men vi har stött på en del fenomen som kan vara värda att lyfta fram, framförallt en speciell gata.

Uppe i ambassadkvarteren ligger en gata som sticker ut. Mitt bland alla flaggor och välvårdade byggnader ligger en gata som känns lite som Möllan i Malmö. Längs hela gatan ligger det små shops där man kan få hjälp med sin mobil eller dator, och det strösslas runt med iPhones och andra smartphones, vilket är ganska sällsynt här på Kuba.

Eftersom 3G och mobildata är mer eller mindre obefintligt här är det egentligen ganska värdelöst med smartphones – lite som att ha världens snyggaste badbyxor på en polarexpedition. De som jobbar i shopsen här dock knåpat fram ett par sätt att göra smartphones till just smartphones även här.

För ett par cuc installerar de ett paket med ett gäng appar, alltifrån Wikipedia och Google Maps till Angry Birds och Talking Tom. Google maps utan 3G låter kanske sådär, men i appen är hela Kuba laddat offline, och Wikipedia-appen är likadan, med flera miljoner artiklar tillgängliga offline.

Folk har även berättat om andra taktiker för att lura sig runt internet, men vi tänkte portionera ut det lite under veckorna, så vi tar det i nästa blogg. I veckan hoppas vi kunna genomföra lite fler intervjuer, och har en planerad för ikväll och en imorgon, så förhoppningsvis har vi mer att berätta nästa gång vi har tillgång till internet.

Kram!

PS: Hade massa bilder att lagga upp till detta inlagg, men det verkar inte fungera har : ( DS

 

Uno dos tres, cinco seis siete

Elin skriver.

Hej! Och hej igen, för det var ett tag sedan. Kubas dyra och bökiga Internet gör att vi verkligen får leva vår studie, men det ger oss samtidigt en ofrivillig digital detox. En timme på en Internetcentral kostar 4.5 CUC (i princip samma valutakurs som dollar) och wifi kostar lika mycket och finns bara på ett fåtal hotell. Priset kan man i sin tur jämföra med att en statlig kubansk månadslön ligger runt 20 CUC.

Angående projektet har det varit lite trögt ett tag nu, men vi har hunnit träffat tre personer, och det är redan så himla spännande. I ett samhälle som det här hittar människor egna vägar och strategier förbi lagar och hinder för att ta del av kultur, sport, mode och nyheter, trots att man riskerar höga straff. Vi har varit på svenska ambassaden för ett intressant möte med bland andra en “medieexpert” där vi diskuterade just den här vardagsaktivismen som är så vanlig i förhållande till Internet på Kuba. Någon egentlig censur finns inte på Internet här, det behövs inte. Det handlar snarare om brist på tillgång, och självcensur. För allt kan vara olagligt.

Och det är intressant, det där med självcensur. Vi skypade med en medarbetare på en svensk hjälporganisation innan vi åkte hit som sa till oss att det viktigaste är att man inte låter detta påverka en, att man inte blir nojig, paranoid. Ändå undviker vi aktivt vissa ord när vi skriver här, som ni kanske märker.

Men! Vi har ju också hunnit leva la vida loca och haft det härligt sedan sist! Vi tar en titt.

Vi hänger nu alltså med salsagruppen “Los Amigos” som efter senaste fiestan var mycket upprörda över vår okunskap och kände att de behövde ta oss och våra stela höfter under sina vingar. Så nu har jag och Marcus hunnit få tre salsalektioner. På måndagar klockan halv 8 ses vi i Ofes vardagsrum och övar pasos och vueltos, och på social cluben i lördags hade vi faktiskt gjort några, om än väldigt små, framsteg.

IMG_3869

IMG_4106

Vår vän Sanna som vi träffade på MFS-kursen i Härnösand har också kommit, med hela sin görgulliga familj. Tillsammans med dem har vi varit kulturella och gått på teater, en italiensk 1300-talspjäs i kubanskt buskisformat (…), och på vernissage på Fabrica de arte Cubano och sett en typografiutställning. Här är det inte gratisvin som gäller, det är rom och cola. Rom med cola, inte tvärtom.

Processed with VSCOcam with f2 preset

Har ar vi och lyssnar pa Son!

Lite så har vi det! I övrigt försöker vi så gott det går hänga med i en kurs hemma vid Mah och att hitta potatis. Det finns ingen potatis här. Varför? Varför finns det ingen potatis? Var har all potatis tagit vägen? Jag gör också mitt bästa med spanskan men säger tyvärr ofta saker som till exempel:

I taxibussen: “Kan du för att stanna här där, tack”.

På restaurangen: “Vi vill ha en tortilla med lök utan kött och skinka och två äggar stekade”.

 

: (

Hade.

 

Ninita y Ninito

Vi heter alltså Marcus och Elin, pluggar medie- och kommunikationsvetenskap och har tagit oss till Havanna för ett MFS-projekt gällande internetanvändning.

 

Marcus skriver

La playa

La playa

 

Det är lite märkligt – vi har vetat att vi ska åka hit i nästan ett år, och det känns som att vi inte har gjort någonting annat än att planera resan under de senaste 4-5 månaderna – nu när vi har kommit fram känns det dock inte som att vi har planerat mer än typ den första kvarten av resan. Det har snart gått en vecka sedan vi landade i hettan på Jose Marti och sedan dess har vi ägnat våra dagar åt att föröka komma in i vår nya kubanska vardag.

 

Vi har varit på banken och försökt få ordning på de två olika valutorna, vi försöker oss på att åka kubansk taxibuss, vi har lärt oss i vilket paladar vi kan äta frukost (paladar är som en restaurang hemma i folks vardagsrum), i vilken affär man handlar juice, i vilken affär man kan köpa smör och i vilka gatustånd man hittar bröd, frukt och grönsaker.

 

Ett par delar av vardagen har stuckit ut mer än andra, kanske framförallt Kubas fantastiska kösystem, som dock tog ett par försök att förstå. När man kommer fram till en bankomat, kiosk, busstation eller liknande så står folk alltid i en (till synes) oorganiserad massa och pratar med varandra. För att ställa sig i kön frågar man vem som är “ultimo” alltså sist i kön, och tar därmed också över den rollen, tills nästa person ansluter till kön genom att ställa samma fråga. Det kan tyckas opraktiskt, men när man inte står i en rad är det enklare att prata med folk, och så länge man håller koll på vem som är framför sig i kön så är det ungefär som vanligt.

 

Elin skriver

 

Vi har flyttat in i en liten lägenhet utan fönsterrutor i ett casa particuar i stadsdelen Plaza de la revoluzion. Casa Particular innebär att man bor hemma hos folk, vilket är ett av få undantag då folk får ha en privat business, då nästan allt annat här på Kuba är statligt. Annars vandrar vi runt i Havanna tills vi får skoskav, strosar längs Malecon och dricker mojitos innan middagen. Vi har varit på stranden och jag var blekare när vi åkte hem igen, med buss, mellan övergivna betonghus i pastellfärger.

 

Som av en händelse bor vi 300 meter ifrån min kubanska amiga Ofe. Ofe och jag träffades på mitt jobb i en cigarrbutik i Malmö när hon var på besök i Sverige i somras, och sedan dess har vi hållit kontakten via mail. Hon har kommit att fungera som en blandning av mamma och kompis för oss här. Hon ringer hit till casat så fort hon ska säga något (vi har ingen fungerande mobil än) och i lördags kom pappan i familjen vi bor hos och skrek “Elin teléfono!” och jag hinner knappt säga hola innan Ofe skriker “Ninitaaaaa!” (Marcus går under namnet Ninito) och en kvart senare sitter vi i en uråldrig jeep tillsammans med hennes salsagrupp på väg till en “social club” i stadsdelen Playa.

 

Vi hamnar i en helt enorm betongsal där salsamusiken studsar mellan väggarna, alla har med sig picknick (rom) och vi blir bjudna på mat (en papperslåda med 7 olika sorters kött – jackpot eftersom vi båda är vegetarianer). Alla är dessutom naturligtvis fantastiska dansare, så vi tänkte “hacer un Sueco”, eller “göra en Svensk”, ett uttryck som på Kuba betyder att man spelar dum och låtsas inte förstå vad som försiggår. Men det gick inte. Vi fick dansa. Salsa. De var snälla mot mig och sa att jag var helt okej. Marcus fick betyget “really, really bad”. Yes.

 

Vi har hunnit med lite studerande också – förhoppningsvis kommer vi träffa våra första intervjupersoner morgon, och vi har också fått en del kontakter för framtida samtal. En av kontakterna känns som en riktig guldklimp, men mer om det i nästa blogginlägg.

 

Ciao & Besitos!

Havannabil

Havannabil