Ögonblicksbild från en förskola i Brasilien

 

Fredag kl 15.04. Äntligen är det poolbesök. Förskoleklassen vi följt under eftermiddagen bubblar av förväntan. Deras lärare leder barngruppen ned från trapporna och ut genom ett flertal grindar innan vi når skolans utegård. 21 barn i femårsålder följer med till poolen. Till sina stora besvikelse får fem barn som glömt sina baddräkter inte följa med. DSC_0286På utegården, bakom en hög grind, sträcker sig tre barnanpassade utebassänger. Jag och Jakob sitter på det kaklade golvet och njuter av solen. Vi ser hur barnen ringlar sig fram och skapar en kö för att komma in. Här sitter vi. Klädda annorlunda och pratar båda om att det vore skönt att hoppa in. Barnen tvättar sina fötter i klorvatten och får sedan hjälp av en badvakt att duscha av sig. När de är klara får de gå – inte springa – till utepoolen. Snart trängs över 50 barn från två klasser i den ena polen. Barnen skrattar, skvätter vatten och hoppar runt medan 7 vuxna (4 badvakter och 3 lärare) står runt poolkanten och övervakar dem. En pedagog fotograferar barnen medan en annan tillrättavisar några av barnen som är lite vilda.

DSC_0282

Runt skolkomplexet sträcker sig en hög metallgrind.  På andra sidan grinden – bortom skolans gränser – ser vi ett gäng barn mellan 3-6 år leka fritt utan någon vuxens tillsyn. De står på händer, hoppar hopprep och jagar varandra. Runt skolan stora skolan ser vi ett kaotiskt och trångbott landskap av små enkla tegelhus och från några av de högsta husen sitter folk på ruffsiga takfasader och tittar ned på oss.

Vi sitter bland barnens utspridda sandaler och handdukar. Barbiemotiv och Spiderman pryder många av dem. Ett barn som leker i poolen blir ledset men blir snabbt tröstat av några av sina kamrater. Snart är alla tillbaka i leken och skvätter vatten och jublar.  Några av barnen vinkar till oss och skriker ”hej farbrorn, farbrorn”. Vi vinkar tillbaka. Ett barn kommer nyfiket fram och sätter sig för att titta i vårt block. Och så plötsligt är det slut. 30 minuterna har gått och lärarna instruerar barnen att samla ihop sina grejer och ställa sig på led igen. Vågorna och sorlet tynar bort. Men jag och Jakob dröjer kvar ett tag. Vi ser på den tomma poolen och samlar våra tankar. Kvar sitter några badvakter och en städerska medan förskoleklasserna leds tillbaka sina klassrum.

 

Brasilandia

Vi sätter oss i en kokande bil. Värmen är olidlig när vi närmar oss Brasilandia, en favela i Sao Paulos nordvästra hörn. Izabell som är vår kontaktperson berättar om den knarkkartell som härjar här. Lösspringande hundar och en otrolig stank från sopor som ligger på trottoarkanterna i området följer upp längs den söndriga och branta vägen. Izabell berättar om hur många hushåll som både saknar rinnande vatten och el. Plötsligt uppenbarar sig skolan bland de nergångna husfasaderna. Vid skolans entré möts vi av  brölande oväsen. Hundratals barn i rörelse. Bakom grindarna står vakter uppradade med batongonger och walkie talkie. Utanför spelar ett par killar fotboll i hawaiians. Vi får höra att det står personer som kontrolerar år gängen. Alla som kommer in och ut har de koll på. Izabell berättar att de redan har full koll på oss också, men att det inte är några problem. Skolan och de som jobbar på den är välkomna och får fri lejd. Det är poliser man vill hålla borta, då folk blir mördade av dem. Här i området vill man helst sköta sig själva.

Det är helt klart en annan känsla kring vad en skola betyder där hemma. Här ska skolan kontrolleras och beskyddas. Men från vem? Barnen väntar vid grindöppningen på given och på signal springer barnen med sina stora ryggsäckar och väskor till sina respektive klassrum. En del har en vuxen i handen andra ett syskon. Vissa av barnen har åkt långt med skolbuss. Vissa kliver upp redan vid femtiden för att ta sig hit.
Skolan har rika miljöer till skillnad från hur området runt omkring ser ut. Här finns tre pooler, en idrottshall, dramasalar och möjlighet för att använda skolans bibliotek. När vi träffar bibliotekarierna som berättar om sin vesamhet får vi höra att det är svårt att nå ut. Att det sällan kommer några till bibliotekets aktviteter. Dom är vänliga och vill gärna visa upp sin verksamhet. Denna vecka har de ett tema kring urbefolkningen och har placerat ett gängse böcker på ett bord som man kan läsa på plats eller låna hem.20150408_120529 Bibliotekarierna berättar att de också har aktiviteter med barnen på skolan och bjuder ner de i biblotekets lokaler, idag ska de hålla i en sagostund. De berättar hur de är medvetna om klassernas olika teman och försöker sammansvetsa bokläsningen med något som rör det specifika ämnet. I övrigt möts vi av ett gängse vuxna som har olika roller på skolan. Ett 20 tal lokalvårdare, 40-tal förskollärare, administrativ personal, sekreterare, chefer, kordinatoorer etc. Vi får en rundvisning och alla lärare hälsar glatt.

 


 

University of Limpopo

Hallå ja,

Tiden tickar på och vi är snart halvvägs in i vår vistelse. Veckan som har gått spenderades till stor del på University of Limpopo och vi bodde inne på det i våra ögon gigantiska campusområdet. Universitet med runt 27,000 studenter ligger i den minst utvecklade regionen av Sydafrika och var tidigare endast till för Sydafrikas svarta befolkning vilket fortfarande lever kvar i praktiken. Universitetet har även en stor del studenter från Zimbabwe vilket vi fick förklarat är på grund av Mugabe och hans jämlikars skolpolitik där endast de studenter med absoluta toppbetyg kommer in på universiteten i Zimbabwe.

Vår vistelse på campuset var milt uttryckt intensiv med både avskedsbraii för Jonathans syster och hennes vänner, campusrundvisning, uppraggning av intervjupersoner, intervjuer etcetera. Vi stormtrivdes varje sekund och hade gärna stannat på universitetet terminen ut men ”the show must go on”!

Med en fullbordad empiriinsamling och många nya vänner begav vi oss till Krugerparken och smackade dit ”the big five” med guldkant av bara farten.

/Jonathan & Josefina

Dar – The City of Contrasts

If I didn’t see the sunrise and the sunset every day, I would have a very hard time to tell how long time has passed since I arrived. No day is the other day alike. One day here almost feels like a week somewhere else. There are so many new impressions, so many new surprises. I have been in Dar es Salaam for a bit more than two weeks now, and one thing that hits me every day is the vast contrasts this city offers.

IMG_2871For the last couple of weeks, I have been able to travel between different parts of society. From meetings with highly respected professors from Western well-known universities; to having dinner and drinks with people from the World Bank; to discuss development- issues with international and local NGOs; to meet local students; to talk to people who are trying to make a living from different small business; to see how the lower middle class is living; to go to the beach, and for a day feeling like a tourist… My life these weeks has been shifting. I have experienced the more simple life of the middle class in Dar. Travelling as they do, getting stuck in traffic jams, and standing in the dala dala (the local small bus) for hours without being able to move much, sweating a great deal, as well as walking through the flooded roads, and eating local food (rice and beans) at traditional places. From this, to the life of the expats: having fancy dinners in the top-roof restaurants in the city-center, and relaxing time in the tourist areas. I must say that the contrasts are striking.

DSC00593

These experiences can be seen as an expression of being privileged. I am a white young woman from a Western country, which might be the factor that enables me to travel between these different worlds, and be able to return to my safe hostel in the end of the day.

However, I am grateful that I didn’t do this trip at an even earlier age, because it is challenging. When I listen to Tanzanian students who have devoted their whole soul to somehow be able to pay the tuition-fees a little bit longer, and make their dream of education come true, I cannot help to compare it with my own situation. I was luckily born in a country where we have a system with free education, a monthly student-grant, and even can be awarded scholarships to write our theses in another country of our choice… Again: the contrasts.

So, to be white in some senses means to be advantaged. We may still have the opportunity to do things that others are not able to, and for this I believe that we should be very grateful. (And I also believe it is wrong, and it’s a quite post-colonial-mindset.)

Nevertheless, being a white woman here also includes many challenges. You can never walk un-noticed in the streets, IMG_2939never take the bus without getting many other offers of transportation, never be sure if the people you meet are helpful and friendly of good intentions (as I believe most people here are) or if you have met some of the few that just want to use you or hurt you. It is hard to tell when you should be suspicious and when you just should be thankful…

Thus, every day here is a challenge, and at the same time: a new adventure.

Vardag

Hej bloggen!

Det har inte hänt något speciellt alls den senaste veckan, jag har det lite som hemma, pluggar, joggar och umgås med vänner :) Har fått pluggat väldigt mycket den senaste veckan vilket är bra, så till helgen tänker jag ta ledigt och dra till någon strand och slappa och dricka öl!

En av tjejerna på boendet har hittat på att jag är en livsfarlig vampyr och är ihop med Robert Pattinson, dock brann vi upp på vägen till hem till grundaren av boendet… Livlig fantasi men det var kul att läsa hennes tre sidor långa historia!

Den fina teckningen jag fick.

Den fina teckningen jag fick.

Trivs fortfarande väldigt bra, det är verkligen charmigt att bo på landet, igår när jag stod och tvättade (här handtvättar man) så smet det in två kossor i trädgården, stackars ägaren hade bry med att få ut dem. Vi har även fått en kattunge i huset, hitta henne mager och väldigt svag så vi tog hem henne och göder henne i väntan på att hitta ett lämpligt hem till henne.

En bild från morgonens  joggingtur.

En bild från morgonens joggingtur.

Det var allt för denna gången.

Husdjur

Utfört ytterligare en intervju idag och gjort upp planer för nästa vecka, blir en hård vecka. Även hunnit skaffa ett litet (STORT) husdjur, vi behöver ändå inte vi dusch…. IMG_1357

Erik spenderad kvällen med att fira nyår och titta på konst, jag låg i sängen och kollade på film, tur att det finns flera filmkanaler och sportkanaler på engelska, nu inväntar vi kvällens måltid…..NUDLAR, vi har köpt massa nudlar….ris går helt bort just nu.

IMG_1343

Livet i verkligheten

Tjo,

så efter en kvick touchdown i Mexiko för drygt 2 veckor sedan har jag tagit till San Cristóbal de las Casas dock har jag inte direkt hunnit uppleva så mycket av staden (som jag kommer spendera större delen av min tid i Mexiko i). Detta pga att jag var först skulle fortsätta till Zaptisternas autonoma samhälle ”La Realidad”.

Det är där jag nu alltså spenderat de två senaste veckorna, sedan siste mars tills i lördag (11/4). Eftersom där varken fanns internet eller täckning ”ute i djungeln” tänkte dela mina upplevelser under tiden i några kommande inlägg som jag kan posta nu i dagarna.

Så varför åker man till ett ställe utan internet, täckning och begränsad tillgång till elektricitet?

För somliga är svaret på den frågan lika svår som svaret på meningen med livet. Men för mig som freds- och konfliktvetenskaps student är det givet att intressera sig för och studera konfliktmiljöer och rörelser som agerar inom dessa.

Som en bakgrund till detta finns här snygg 3-mins animationsfilm som ger en smidig introduktion till Zapatismo och Zapatiströrelsen, för den som intresserar sig (förhoppningsvis alla)…

Men jag försöker även här ge min egna väldigt svepande bakgrund.
För tro det eller ej, fast man inte hör något på tv så finns det en i allra högsta grad pågående konflikt i delstaten Chiapas. Där har länge funnits sociala spänningar något som 1994 mynnade ut i ett uppror. Bakom upproret stod EZLN (Ejército Zapatista de Liberacion Nacional) och zapatiströrelsen grundad i framförallt ursprungsbefolkningens krav på jämlikhet, rättvisa, demokrati och frihet. Helt enkelt krävde de grundlägganden elementen till ett värdigt liv som de länge hade blivit förnekade. Sedan 1994 har EZLN övergått till att bara använda ordet som vapen, samtidigt som man sökt dialog, något som lett till många oinfriade löften från regeringen som fortsatt sin militära kampanj av ”upprorsbekämpning”. Därför har Zapatisterna i strävandet efter sina ursprungliga mål fortsatt att försöka försörja för sig själva genom att skapa egna skolor, hälsokliniker och arbetarkooperativ inom sina autonoma samhällen.

Anyway

Det är alltså till ett av deras samhällen jag har begett mig, La Realidad, cirkus en 6 h resa på slingrig väg från San Cris ut i djungeln. För somliga har detta låtit som att bege sig djupt in i drogkartellernas territorium, för vissa var man där redan när man kom till Mexiko, men lite paradoxalt kan tänkas så är all form av droger och alkohol förbjudet i Zapatist samhällena. Dock finns det lite mer fog för oro över regeringens militarisering av områdena samt deras sponsring av paramilitära grupper som är aktiva i området.

DSC07252 (1024x768)

Först anblick av La Realidad

Men hur som haver ut i djungeln skulle vi! Med vi menar jag ett härligt gäng på 20 pers. Om jag inte minns fel från 12 nationaliteter, alltifrån Mexikanare till brasilianare, australiensare och tyskar. Alla med olika bakgrunder, enade i sitt intresse för Zapatisterna som mynnat ut i en gemensam målsättning att hjälpa Zapatisterna måla muraler.

Kanske inte helt oväntat fick vi punktering på vägen så blev fördröjda en timme. Men väl på plats välkomnades vi av Zapatisterna och inkvarterade oss vid deras nybyggda skola, idylliskt beläget vid en liten bäck, de kommande två veckornas badplats.
Antalet nyanlända till det lilla samhället lockade till sig sin beskärda del av nyfikna barn, kanske mest nyfikna va de på den udda ”guerro” som anlänt eller bilen full med 200 L färg.

DSC07084 (1024x768)

Utsikten från vårt ”camp”

Sjukt nöjd med att vara på plats kunde man gött somna i sin hängmatta samtidigt som man försökte smälta alla intryck och två bastanta portioner av frijoles (bönor).

Här bjuder jag på fem (relativt) korta förklaringar av begrepp som inte går att ducka för:

La Realidad? – ”Mother of caracoles”, Autonomt Zapatistiskt område i uppror ”Donde manda el pueblo y el gobierno obedece” (Där folket bestämmer och regeringen lyder). Ligger i djungeln med ett lagom varmt klimat ingen svensk hade klagat på.DSC07291 (1024x768)

Autonomi?- Om det tvistas de lärda, kort och gott självbestämmande. Praktiserat i Zapatistiska samhällen ex genom att man inte tar emot något från myndigheter utan försörjer sig själva med egna kliniker, skolor och rättsväsenden.

Caracol?- Snigel på spanska(inte ovanligt att se målningar med en Zapatist-snigel och orden ”lento pero avanzo”), men också regioncenter där den autonoma regeringen sitter, aka la Junta de buen Gobierno. I regeringen sitter inga yrkespolitiker utan bönder som strävar efter rättvis fördelning av resurser inom samhället.

Mural?- En väggmålning, ofta med politiska förtecken. Mexiko har en stor tradition av muralister (Diego Rivera, David Alfaro Siqueiros eller José Orozco).

Emiliano Zapata vem?- Natonalikon, red tillsammans med Pancho Villa under Mexikanska revolutionen 1910 och ledde bonderevolutionen som krävde jord till de jordlösa, tierra y libertad. Det är från honom, surprise surprise, som Zapatisterna fått sitt namn.

Well well, detta får räcka till att börja med. Skulle man intressera sig mer finns det tonvis med information om zapatisterna. Kommer snart ett inlägg till med lite fräna bilder från vad vi hittade på…

Stay tuned

/Simon

Utsnitt ur vardagen

Hej igen kära läsare!

Det var ett tag sen sist, men vi ursäktar vår frånvaro med magsjuka, elavbrott och acklimatisering. Hur som helst, det har hänt en hel del sedan senaste (och första) inlägget.Till att börja med blev jag (Erik) magsjuk, ingen trevlig upplevelse men samtidigt något jag hade räknat med på förhand. Ipren, vätskeersättning, personligt rekord i antal toalettbesök per dag (säkert månad också) samt vila sammanfattar dagarna mellan den 5e och 7e för min del. Vädret har varit blandat sedan vi anlände, och när det väl regnar, så öser det. Då är det inte så mycket att göra förutom att läsa litteratur eftersom lokala översvämningar gör det svårt att transportera sig. Nåväl, när jag campade på toaletten besökte Andy områdena kring industrin, nedan följer en bild från hans utflykt!

IMG_1066

Olika inventarier, verktyg, möbler med mera plockas av från fartygen och hamnar på andrahandsmarknader i närheten. Vissa bilder är för stora och går inte att ladda upp, men går det att få tag på det mesta, allt från brandsläckare, till livbåtar, kompasser och sängar. Allt som ett fartyg kan tänkas innehålla med andra ord!

Vi har även genomfört vår första intervju! Den gick i efterhand sådär, det tar ett tag att lära känna tolken och få processen att fungera har vi märkt. Därför pratade vi med tolken efteråt och hade en bra diskussion om intervjuer som metod och utkristalliserade vissa aspekter som är viktiga att tänka på, både för oss och för honom. Det känns bra inför kommande intervjuer! När jag väl började bli bättre (är helt återställd nu) så var det Andys tur att insjukna, i skrivande stund mår han semi och sover. I morgon är det Bangladeshiskt nyår på agendan! Ska bli superkul och intressant, om Andy mår bättre så ska vi försöka ta oss till någon park för att fira. Återkommer i morgon om omständigheterna (elen) vill det!

 

 

Tid

Idag är det första dagen på vår trejde vecka borta. Skolan vi ska besöka har öppnat igen efter påsk och det känns skönt att äntligen få komma igång på riktigt. Tiden går både otroligt fort… och långsamt. Vi bor en bra bit från Moshi town, 2 timmars gång avstånd fram och tillbaka för att vara exakt, vilket gör att iallafall jag känner mig lite isolerad och rastlös, kanske den känslan släpper snart.

I veckan har vi besökt ett barnhem som drivs av en 2 kvinnor, en från Sverige och en från Schweiz. Simbas footprints. Vi har även varit på kurs i Swahili, vi lärde oss faktiskt en hel del, men kanske inte har det bästa uttalet, än :)

Nu ska vi återgå till vårt skrivande… Vi känner oss redan lite stressade, det ligger liksom i vår natur.

/Johanna

Stressen kommer krypande..

Hej Bloggen!

Just idag känner jag både ångest och stress, tiden går för fort fram, jag hinner knappt med!
Förra veckan var det ju heliga veckan här (Semana Santa), alltså det vi kallar påsk hemma. Jag tog fyra dagar ledigt och åkte till kusten, en liten stad som heter Sámara. Jag åkte på torsdagen då all busstrafik var inställd under långfredagen, det tog sin tid, men efter 5 olika bussar och totalt 4 timmars väntande på olika busshållsplatser och med min knackliga spanska för att få reda på om jag ens var på rätt buss kom jag äntligen fram. Det var underbart att spendera 3 fulla dagar på stranden, sola, bada, dricka drinkar och bli imponerad av alla som surfade.

I måndags kom jag tillbaka och då började ångesten för uppsatsen komma, har nu bara två veckor kvar här och jag har försökt intala mig själv att det inte är hela världen om jag inte blir klar till deadline den 25 Maj. MEN jag vill ju så gärna bli klar och kunna börja söka jobb! Så denna veckan har jag kört på ganska hårt och denna helgen har jag bestämt för att stanna hemma och vara produktiv då jag åkt iväg nästan varje helg sen jag kom hit.

Huset vi bor i hade ingenting när vi flyttade in här, och fram till igår hade vi ingen spis. Det har ju fungerat bra då jag kan gå 2 km och äta på boendet med tjejerna men det tar tid att gå fram och tillbaka 3 gånger om dagen i massa uppförsbackar, vilket resulterar i mindre studier! Men igår fick vi en spis! Men det har faktiskt inte varit speciellt svårt att vara utan och jag får ångest att tänka på att åka hem till mitt överfulla hem när jag vet att jag inte behöver alla dessa ting, egentligen.

Nu ska jag återgå till mina studier sedan fira fredag!
Blev tyvärr inga bilder denna gången då jag inte lyckades ladda upp dem.
Trevlig helg!