Amazing time

 

17 july -27 july

Already three wonderful weeks have passed. Overall, my weeks have surpassed all of my expectations. Happy to tell you guys, my weeks are filled with amazing sights and experiences.

2

As planned, I regularly spend 3-4 days per week at the Family Physician Health Center to continue to collect data for my work. I have reached amount of 35 mother-child pairs and I have 15 left. While examining the pairs I feel meaningful purpose, knowing that this isn’t just a thesis that has to be done, but also that those mother-child pairs hereafter will become aware about their oral health and will get enlightened with education to maintain a good oral hygiene. Not only education, but also distribution of dental kits that will be given to them such as toothbrushes and toothpaste. This will have a significant impact in improving oral health. In terms of their bad dental status the challenges are big, but so are the rewards.

We are having a great opportunity to make a significant difference in their lives.

99

In the end of every examination I can see and feel a sense of appreciation in their eyes. Experiencing that rewards can be so big after little investment is truly amazing. This really fuels my entire day and due to this I wake up every morning with momentum and go to sleep with satisfaction.

I spend the rest of the days at the University where my supervisor works. At the Clinic I continue to collect relevant articles to work, analyzing saliva samples and get my own patients to treat.

Another great part of the day is looking forward to getting my own patient to examine and treat them because I experience different cases and learn a different system of treating. It is so instructive to explore similarities and learn the differences between the countries for example, how we examine, how we meet the patients, how we diagnose and what factors mostly matters.

I’m ending my days jogging together with my supervisor Dr Turksel to the forest and mountains to capture the nature and release my thoughts because I believe the nature is a great equalizer. I’m truly amazed by the size and variety of the natural environments and I just can’t get enough of it.

 

3

 

Sjukvård i Brasilien

Hej allihopa!

Nu har det passerat exakt tre veckor sedan vi kom hit till detta underbara, varma land som har så mycket att erbjuda!

De senaste dagarna har bestått av auskultationer och besök på olika vårdcentraler här i Goiania. Vi har fått följa olika professioner, främst tandläkare men även läkare, sjukgymnast etc och tandläkarstudenter där de har visat oss hur de arbetar med sina patienter. Sjukvården och basala mediciner är gratis för den brasilianska befolkningen men dessvärre är logistiken, byråkratin och långa kötider några av de stora problem som hälso- och sjukvårdssystemet brottas med. Här kan det ta flera veckor innan tandläkaren får anaestetika (bedövningsmedel) vilket gör att flera nödvändiga behandlingar måste skjutas fram. Det är väldigt intressant att se hur vårdpersonalen försöker göra sitt bästa för att patienterna ska slippa ha ont länge.

11751189_10155738985085577_1772497389_n11756474_10155748675635577_1424624019_n_55b02f8b9606ee44b73d3a03

Utöver kliniska moment så är det mycket preventionsarbete ute på klinikerna. Studenterna håller föreläsningar för väntande patienter om oral cancer. Oral cancer är förekommande i Brasilien och många patienter tycker inte om att prata om sjukdomen och mycket mindre vill de undersökas för det. Tack vare studenterna har tabun kring cancer minskats en aning och man ser att fler patienter som frivilligt  kommer på undersökningar(enligt tandläkarna på vårdcentralerna).

11774751_10155738987975577_935546954_n

Snart är det en ny vecka och det är fortfarande svårt att ta in att vi faktiskt är inne på fjärde veckan. Tiden går fort när man har roligt. Snart så kommer det att vara en stor konferens där alla viktiga organisationer och politiker samlas för att diskutera om den nationella folkhälsan. Detta görs var fjärde år och gissa hur lyckliga vi är när vi fick reda på att vi ska få gå på denna!

//Sandy och Cecilia

 

…Engaged in field study in Kirikkale, Turkey.

 

My apologies for the slowness of my first post

3-5 July

After some hours airplane and bus trip I finally arrived early in the morning to Kirikkale. I stood in front of my apartment and had a moment of enjoyment. I couldn’t wait to start my thesis with warm summer days. The weather was amazing. Even though I haven’t had any sleep in 24 hours I was too excited to go to sleep. I met up with a friend for breakfast and thereafter I met my supervisor Prof Turksel Dulgergil and his family for the first time. They welcomed me and embraced me sincerely like I was a family member. I felt a warm feeling deep within and moments of exquisite happiness. We spent lovely time together and they showed me around in Kirikkale.

6- 12 July

Days went by and I became busy every day. Busy, organizing my life here in Kirikkale and making preparations for my thesis together with my supervisor Prof. Turksel. The invitations of mother-child pairs, the questionnaire and the materials that is needed for the field study were prepared and completed.

13-16 July

We took the holy month Ramazan and Bayram into consideration when invitations of mother-child pairs were made. We divided and called the mother-child pairs in different days to the Family Physician Health Center. When meeting the mother-child pairs the questionnaire was fulfilled by two dental assistants through direct interview with the mothers and the oral examination were made on mother-child pairs by me. The mothers and their children were screened for the bacteria level by salivary strip test. Information and instruction about oral health together were given to each mother-child pair. At the end of each examination we applied fluoride varnish to each child and we gave a dental hygiene kit to the mothers and their children. The oral hygiene kits for my field study were sponsored by Colgate and TePe companies (Swedish manufacturer of preventive oral hygiene products). We also offered the mothers that needed restorations a treatment if they wished.

Fieldstudy

After having spent a long time at the clinic and in the Family Physician Health Center to collect data, I needed time out to recharge so I stepped out of the clinic with my supervisor and jogged across the forest and the amazing mountains of Kirikkale. Things in Kirikkale could not be more beautiful than they are.

Fieldstudy4

Kirikkale as city and the cooperation with my supervisor has exceeded every expectation possible and opened my eyes to new opportunities. Beyond the preparation and collection of data for my thesis, I participated with my supervisor and other dental- and nurse students in another kind field study for children between 2-15 years old. The field study was done in rural areas of “Yozgat” city with mobile dental unite and examination, restorative, extractions, fluoridation etc. were involved. My supervisor is the member of scientific board of national oral health prevention programme (one of three academicians on this board) who arranged these kind of programmes in different parts of Turkey.

Fieldstudy3

This gave me a stunning visual insight and I had hard to imagine something like this happening back home. The children lived in hard conditions and had much worse health. Even if, by chance, this kind of patients appeared back home, I hardly imagine meeting this kind of patients back home with the regularity that I see them here. This brought tears to my eyes, tears of both sadness and happiness, sad seeing them live like this and happy for the opportunity that my supervisor gave me to be here, to help and to make a difference.

Fieldstudy5

I can’t describe how lucky I feel every day to be here in Kirikkale, learning from my well experienced supervisor, learning the differences about oral health, general dentistry, learning the importance of the culture, local livelihoods and environment etc.

Although I miss my family and friends back home, I wouldn’t trade a day of my time here for anything and I am sure you would say the same if you would be in my shoes living these days.

Those days I have spent here so far made me truly realize the phenomenon of taking things for granted. We are too busy in life and we constantly preoccupy ourselves with thoughts of things we don’t have. We should be very thankful and value people and things in our lives. The things we take for granted are dreams for many people here.

 

 

 

Premiär för kirurgi!

Precis som ni kan se i rubriken så har detta varit en stor dag för både mig och Sandy – vi har inget mindre än deltagit på vårt allra första kirurgipass!! Jag tror inte att någon av oss någonsin föreställt oss att detta skulle ske på ett sjukhus mitt i 30 gradiga Brasilien, men dagen har varit ett enda stort utdrag av Scrubs/Greys anatomi, fast i en brasiliansk variant!!

Dagen började med att klockan ringde vid 6 på morgonen varpå tandläkarstudenten Lucas kom och mötte upp oss hemma och följde med oss till sjukhuset här i Goiania. På vägen dit hann vi prata lite och kom fram till att ingen av oss hade sett någon operation tidigare, och idag skulle vi inte bara få se en utan 2st!! Hahah varför inte, det är bara att kastas ut i det!!

Det började kännas rätt spänt, speciellt när ingen av oss hade någon aning om hur vi skulle reagera när vi väl va inne i operationssalen med läkarna och patienterna! Skulle vi svimma, bli yra, illamående, traumatiserade eller faktiskt bara helt enkelt tycka att de va grymt intressant? Dock hörde Lucas våra funderingar och började skratta och peppade oss med ”nooo dont think about fainting and being sick, think interesting, think interesting!!!!”. Så vi försökte följa hans råd och tänka att det bara skulle bli ”interesting” haha!! 😉
Brasilien1
Brasilien2
Så här är vi utanför sjukhuset en tidig morgon i Goiania vid 7 tiden på morgonen! Byggnaden som man ser på höger sida kommer någon gång i framtiden att bli det nya sjukhuset!
När vi väl kom fram till ingången möttes vi av tandläkarstudenten Renata som var inne på sitt andra år inom specialistutbildningen med inriktning kirurgi. Hon sa hej och tog och sen snabbt igenom en laborint av trappor till omklädningsrummen där vi blev utrustade med klinikkläder som förevigt framöver kommer att kallas för ”pyjamaserna”! Detta pga att de var de absolut skönaste klinikkläderna vi någonsin provat!!
brasilien3
Lukas och Sandy påväg in till första kirurgin!
Sen efter ombytet gick allt extremt fort! Vi kom till en ”station” innan man kom in på kliniksal där man fick sätta på nät över skorna och nät över håret! Därefter var det bara direkt in på sal där vi träffade läkarstudenter och tutorer som höll på att förbereda inför operationen!
brasilien4
Inte den bästa bilden, men här håller Renata på att visa oss runt i operationssalen och berätta lite vad som kommer att ske! Dock var hon inte med och deltog under denna operationen utan skulle istället ha hand om nästkommande operation!
Första operationen: Käkkirurgi!! (OBS: Ber på förhand om ursäkt till eventuellt känsliga läsare!!)

I detta fallet hade patienten en fraktur i underkäken som behövde stabiliseras för att det skulle kunna läka optimalt! Så här fick vi steg för steg följa allt från förberedelserna, nedsövningen och det kirurgiska ingreppet!! Dock bör det tilläggas att allt detta skedde balanserande på tåspetsarna bakom kirurgernas ryggar för att kunna få en glimt av vad som faktiskt pågick – det är faktiskt svårare än vad man kan tro! Men då och då kom dom på att vi var med och auskulterade och pausade en 2 sekunder så vi fick komma fram och följa arbetets gång där slutresultatet blev inopererade metallskenor i underkäken för att kunna stabilisera upp frakturen!! :) Så nu har vi sett real life käkben, nerver och diverse vävnader som existerar där under huden!
Och känslan vi hade efter första kirurgin: Extremt intressant!
brasilien5
Andra operationen: Näsoperation

Vid den här operationen spenderade ingen av oss allt för lång tid inne i operationssalen haha.. Mest pga att denhär operationen var något svårare att beskåda än den förra! Att se läkarna försöka rätta till ett brutet näsben (där patienten tack och lov var under narkos!!) utan att behöva gå in på allt för många detaljer. Ja. Det blev lite svårare att titta på av någon anledning än en operation där de gick in i vävnaden!! Men trots det var det ändå en erfarenhet att få se!

Sen blev det direkt ut och dricka vatten och andas på sofforna utanför haha!

Så resultatet från den här operationen: Njaaa.. lätt illamående!
brasilien6
Hahah suddig bild, men det här var helt sjukt!! Vi kunde höra att något som lät extremt knarrigt och gnisslande komma emot oss och när vi vänder oss om ser vi en rullstol i enbart metall som kunde ha tagits direkt från en skräckfilm!! Tyvärr inte – den här gnisslande skräckstolen var den som tog patienterna till operationerna!! 
Väldigt utmärkande för detta sjukhuset som vi la märket till var att läkarna endast satte på ACn i operationssalen i omgångar och att det väldigt snabbt blev extremt varmt där inne!! Det var mäkta imponerande att läkarna orkade med att arbete i den värmen medan vi som auskulterade sprang frekvent ut för att dricka vatten och sitta ner och vila lite!
Men trots allt var det ingen som svimmade eller liknande – så sammanfattningsvis får man väl säga att vi är väldigt nöjda med dagen!!!
brasilien7
Nöjda tjejor som stolta överlevt sina första auskulteringar på operation utan någon större dramatik
Tchao!
Cecilia & Sandy

Tanzania – a last reflection

During three months, I did a field study in Tanzania about aid and women’s education. I investigated two projects that focus on young women’s education. One of the projects is the Mama-course program, which gives pregnant girls a second chance to education, and the other is the Help-to-help foundation, which offers scholarships and skill-training to ambitious students who wish to study at university but don’t have the economic means to pay the tuition fees. After interviewing numerous people, I strongly believe that both of DSC02099these programs are important, and that they include a new way of thinking about aid. In my opinion, these projects respond to the local needs, build human capacity, and provide ground for making long-lasting changes in the society. They alter social norms, help people to be independent, and thus, empower the poor and marginalized.

The time I spent in Tanzania was valuable, and I learned a lot. I will certainly miss the friends I got and the adventures I woke up to every day. I am very grateful to all the people who helped me with various things, participated in my study, and made my stay a blessed one. In very few places, I have received so much love.

Nevertheless, there are numerous issues in Tanzania that are problematic and hinder its development. The country has been dependent on foreign aid for decades, and this without showing much progress. One might ask if the external support impede on the government responsibility to provide political goods to its population. Is aid a solution for development, and if so, how should the external support be carried out?DSC02923

The government aspires for Tanzania to be a middle-income country in the near future. And indeed, it is a country with resources, and the economic growth has been high for several years, with an annual growth rate around 7 %. However, the majority of the population is still living in poverty, with a huge gap between the rich and the poor. Gender equality is far from reached. Women are still doing most of the work in the household, they are often discouraged to make their voices heard, and they might not have the right to decide over their own bodies. Forced marriages, early pregnancies, and sexual violence occur. Domestic violence is more a rule than an exception. In many schools, children are beaten by their teachers if they don’t behave in a disciplined way. The pupils might be punished if they fail an exam, have a sexual relationship, or are late to school because they had to work in the morning.

Nonetheless, most Tanzanians I met were proud of their reputation of being so peaceful. But from my view-point, it seems to be a long way to go before peace has occurred at all levels in their society.

IMG_2930A sustainable development must include empowerment of the disadvantaged.  All people should have the right to a decent life, without discrimination or violence. I went to Tanzania with the idea that education is the ground for development. But education is not enough. It must be qualitative, based on individual needs, and it should provide for life-long learning. To have a school system in which the students are worried about not being able to pay the school fees, are afraid to be beaten, and are not allowed to ask questions or think critically, and where boys and girls do not have the same chance to finish their studies, it might be very difficult to develop to a middle-income country. The change must come from within. Economic development is not the same as sustainable development. Education is a step, but it must be carried out in a way that provides for the people to be able to build the country. If aid should be a way to reach these goals, it must help people to help themselves towards a sustainable development. I hope that people will get the chance to understand their capacity to change their lives and to improve their conditions. It’s time that Human Rights become global norms.

 

The blog was originally published on: http://fufkorrespondenterna.com/2015/07/13/tanzania-a-last-reflection/

Oi Goiania

Äntligen!!
Efter 28 timmars resetid har vi äntligen kommit fram till Goiania, Brasilien!! Dock är rätt slitna och mörbultade bara några ord för att beskriva vårt tillstånd efter väldigt hektiska timmar den senaste tiden!! Men satan vilket äventyr vi är ute på – det har vi redan börjat känna av!! :)Färden började för min del vid 14 tiden från ett extremt lökigt 30 gradigt Lund där mina föräldrar kom och hämtade mig och min 20kg reseväska för att därefter åka och möta upp Sandy och hennes föräldrar i Malmö. Därefter började resan på allvar!
Kastrup -> Frankfurt -> Sao Paulo blev första resefärden!Färden mellan Kastrup och Frankfurt gick på bara någon timme medan flyget Frankfurt till Sao Paulo tog 11 timmar och 30 min.. Kändes lite ångestladdat att vi skulle sitta på ett flyg så himla länge, men tur nog vad flyget över all förväntan med extremt god mat, allt för många bra filmer att välja mellan och bästa stolarna som kunde fällas till en helt okej sovbar position!! :)
11715886_10155686167205577_71215029_n_559a7e1bddf2b34ce6cbbb54
Men trots detta så blev vår natt rätt sömnlös och vi landar i 12 gradiga (!?!?!) Sao Paulo – minst sagt schletna och frusna!! Så grundlurade vi kände oss när vi gick av på flygplatsen i klänningar och shorts och alla andra gick i vinterjackor och långa byxor.. Dessutom behövde vi byta till en annan flygplats i Sao Paulo och slussas runt bland diverse transferbussar innan vi slutligen kom rätt!
Jaao, de blev minst sagt ett par kalla timmar på Sao Paulos flygplats i väntan på nästa flyg som skulle ta oss till vår slutdestination Goiania! Men TACK OCH LOV så anlände vi därefter till ett soligt Goiania med en temp på 22 grader som kunde tina upp oss som hunnit bli grymt kalla!
Väl i Goiania så blev vi upphämtade på flygplatsen av tre tandläkarstudenter som studerar vid Federale Universitade de Goias; Vanessa, Sarah och Gustavo! Lättnaden var obeskrivlig med tanke på hur trötta och virriga som vi var vid det här laget, lätt uttorkade och sömnbristkickade! Sarah och Gustavo hade vi redan träffat sedan tidigare i februari när de var utbytesstudenter i Malmö, så det var riktigt skönt att ha några bekanta ansikten som direkt tog över allt ansvar och körde oss till vår nya lägenhet som dom ordnat till oss!!
Vi drog snabbt upp och lämnade väskorna och bytte om innan dom drog iväg oss på en mini road-trip á la Goiania! :) Färden tog oss först förbi skolan och vidare till ett köp-center där vi gick och åt kvällsmat! Den största skillnaden vad gäller restauranger här i Goiania är att man lägger upp sin egen mat och plockar från buffeer, istället för att man sätter sig ner och beställer en rätt! En klar favorit!
11721202_10155686165835577_1212503519_n_559a8372ddf2b34c2ba238d1
Vanessa, Sandy och Sarah!
Därefter gick vi och handlade lite mat på super-market till frukost etc! Det som var rätt påtagligt ända sedan vi anlände i Brasilien är att knappt någon kan ett enda ord engelska. Och vi kan definitivt inte ett enda ord portugisiska heller haha! Så språkbarriären är påtaglig och att bara gå och handla mat är en utmaning i sig! Så tur nog kunde tandläkargänget hjälpa oss igenom kassasystemet och agera som tolk!
Därefter fortsatte färden både hem till Vanessas föräldrar och Sarahs föräldrar som samtliga bor i Goiania! Helt otroligt snällt nog hjälpte alla 3 studenter oss att samla ihop av sina personliga saker, bestick, tallrikar, stolar, bord, täcken, kuddar etc till vår lägenhet för att vi ska slippa behöva köpa allt det själva! :) Så stor tumme upp för att dom ställt upp så mycket!!
Sist men inte minst avslutades världens längsta dag av att vi kom hem till lägenheten och hann precis bädda och packa upp våra väskor innan vi total kollapsade i våra sängar vid 7 tiden brasiliansk tid och vaknade först en 13 timmar senare haha! Så fruktansvärt behövt!! :)Snart kommer en annan tandläkarstudent, Lukas, från den internationella styrelsen vid skolan och ska ta oss ut och visa runt i Goiania lite till och ta oss ut för att käka! Därefter imorgon kommer vi att träffa vår brasilianska handledare, Rejane, som lär visa runt oss på skolan – något som lär kicka igång denna resa och vårt projekt på riktigt! Ska bli mucho kul!!
11713473_10155686164240577_657344465_n_559a85169606ee14d5527540
Helt OK utsikt från vår lägenhet! 

Finito

Hej!

Så – tre månader senare tänkte vi runda av lite här. När vi skrev senast hade vi precis kommit hem från Valle de Vinales och hade typ två veckor kvar av resan. Efter Vinales stannade vi en kort sväng i Havanna, och reste sen vidare till den lätt överskattade världsarvsstaden Trinidad, för att sedan svänga vidare till universitetsstaden St Clara och paradisön Cayo Coco. St Clara var överlägset roligast att vara i – liten bubblig stad där det poppar upp små konstgallerier och punkkonserter i var och vartannat hörn.

Vi hann också göra några sista intervjuer, och fick såklart tag på de bästa kontakterna under sista dagarna. Under näst sista dagen hängde vi i ett kollektiv i Havana Vieja där vi bland annat träffade en snubbe som jobbade som DJ som bland annat pratade om hur hysteriskt svårt det är att få tag på musik – de få gånger han har råd att sätta sig på ett Internetcafé har han bara råd med en timme åt gången, vilket gör att det blir en kamp mot klockan för att få ner nya låtar att spela ute. Han hade dock andra sätt att lösa problemet på, och så fort en vän skulle åka utanför Kuba skickade han med en hårddisk för att få med sig låtar hem.

När vi åkte hem var vi supernojiga – en tjej vi träffade på den förberedande MFS-kursen hade berättat för oss om sin vän som hade fått sin dator beslagtagen på vägen hem från Kuba, och vi var övertygade om att vi också skulle bli stoppade på flygplatsen. Innan hemresan hade vi också backuppat allt material på en massa olika sätt med olika USB-minnen och hade mailat allt material till oss själva. I slutändan var det dock inga problem alls och vi valsade igenom kontrollerna utan några anmärkningar.

Nu har vi som sagt varit hemma ett par månader och har nyss skrivit klart vår uppsatsen . Vi har dessutom arbetat med ett reportage som vi ska försöka att sälja in till tidningar och båda texterna går att få tag på här – http://wpmu.mah.se/mkvstudent/category/studentarbeten/

Det var nog det hela – kul att ni har läst!

Ciao

A Second Chance to Education

Imagine that you are a teenager in Tanzania. You come from a village. Every day you go to school, and you love studying. You study hard because you know that your parents are poor and they struggle to afford paying your school fees. But you are planning to do well, and find a job. Your future seems bright.DSC02073

Then suddenly, you see that your body is changing. You hope that everything will be alright. But you know that it will not. You have become pregnant. What is going to happen next will possibly destroy your dreams.

Soon you are suspended from school in accordance with Tanzanian law. Your friends laugh at you and wonder how you could be so stupid. Your family is angry and disappointed. Maybe you are not welcome in their house any longer. The boy you thought was in love with you says that he does not like you any longer, and he denies that it is his child.

Instead, he continues with his studies. But you cannot: because you are a girl, and you have become pregnant. You are on your own now. The future you thought lied in front of you seems to be very far away…

This is a common situation for young girls and women in Tanzania.DSC02069 If one gets pregnant in primary or secondary education, she is forced out from school, and the community disregards her. Some might get support from their families or relatives. Others are completely rejected. They have lost their chance to education, and the way they thought would lead to a better life.

So, one might ask if this practice in accordance with the International Human Right Charter that claims that every child has the right to education? Or if it follows the UN’s Sustainable Development Goals that will promote equal and qualitative education for all, at all levels of education? The answer is: No. And still, it is happening on a daily basis in Tanzania.

Moreover, this issue is well-known. And for some of these young women, there might be a second chance to education. One program that I believe gives the opportunity is the Mama-course program provided at six Folk Development Colleges in Tanzania. I have visited three of those, and I was surprised by the change they seem to bring.

DSC02102

Firstly, the Mama-course program gives the young mothers free education for two years. They live on the college with their child together with 14 other young mothers. They learn things such as entrepreneur skills, life skills and English, and they get vocational training, for example in cooking, farming, or electrical installation.

The positive effects of the two years program are prominent. The young mothers get more than education. They regain self-confidence. They see the possibility to become independent. They get respected by the community again. The parents are happy and they can help to support them with knowledge and skills. Their children become healthier at the college, and they learn new things in kindergarten and get friends during the program. The mama-course students now see the chance to get employed, start their own businesses, or (if getting enough capital) continue with secondary education.

DSC02143

Still, as with many good programs in Tanzania, there are issues with the capital. Only 90 students every two years are able to enter the program, and currently there are problems with the funding. The mama-course students at Ilula FDC had to interrupt their studies after the Winter-break due to lack of finance. They, and their children, are still waiting for a chance to enter the program again.

I sincerely hope that the Mama-course program can expand and provide education to more of these young mothers who always should have a second chance to education. And I wish that the government will take actions to provide for a better future for those capable young women. Hawa wanawake vijana wanaweza! (These young women can!)

Just give them the chance that is every person’s right. The possibility and right to: Education.

The blog was originally publiced on: http://fufkorrespondenterna.com/2015/06/11/a-second-chance-to-education/

Time travels fast…

The rain has just passed, the sun is slowly coming out, and the wind is decreasing. Soon the sky will be blue again and the temperature will rise.Processed with VSCOcam with c1 preset I’m sitting on the balcony, looking at the palm trees, and listening to the songs from the birds. Today I have been in Tanzania for two months. I am back in Dar es Salaam.

For the past five weeks, I have been travelling around Tanzania, working on my projects, making interviews, talking to people. My first impression when I arrive here was that people are very friendly and helpful, and this view remains. In all places I have been, I have made many new friends. People say that the Tanzanians are peaceful and warm people, and I am keen to agree.

Nevertheless, there are many problems facing people here in Tanzania. Corruption is common, poverty is widespread, children are out of schools, and every day some people IMG_2933fight for survival. They struggle to meet their basic needs. Some people in the villages just eat once in a day. The food is simple: ugali (a local porridge of maize flour) or perhaps rice and beans. If being lucky, maybe they can add some vegetables, fruits, or eggs. It varies from one day to another. Moreover, the value of the dollar is increasing right now, and it does affect the Tanzanians. The Tanzanian shilling is getting weaker. Food, hygiene articles, medicine, oil etc. are likely to become increasingly expensive. The external support they were receiving from other countries is weakened. For some of the people, life is hard.

Frequently, people ask me for money. They hope that I could help them. They think that the solution might come from external givers: that we in the West have the money and capacity. I understand how they think, and in some senses they are right. We are extremely lucky to be born where we were born. But I do not believe that the solution is external support in that way. I believe that Tanzania has all the potential to decrease the gaps, reduce poverty, and to prosper. Tanzania has resources, they have human capacity, they have willingness to develop, and the people want to have a good and peaceful life. The main problem is that many are lacking capital and/or knowledge how to proceed with their future objectives. And there, I believe external support could help, to give the main tools for development. Then, external support could be sustainable, and help in the long-term perspective.

DSC02130

Even so, the way towards sustainable development might be a long journey to walk for Tanzania. But change could also happen very fast here. Already, I notice that there is a shift in people’s mindsets and many Tanzanian I talked to believe that good education and equality is vital for their future development.

In October this year there is an election in Tanzania. My fingers are crossed that people will use their right to vote, and that good governance, provision of political goods, and human rights will be prioritized and implemented by the political party that wins.

 

The blog was originally publiced on:

http://fufkorrespondenterna.com/2015/05/31/time-travels-fast/

Robben Island

Hej på er!

När det började närma sig de sista dagarna i Kapstaden så tog det fart med aktiviteter.

Ett måste var givetvis ett besök på Robben Island. Efter att ha läst Mandelas självbiografi  så var det både ett nyfiket men också viktigt besök. Mandela spenderade 18 år på fängelseön efter Rivoniarättegången och har i sin bok skrivit detaljerade skildringar ifrån sin tid på ön, likt om tiden i vilken kontext han befann sig; i apartheidregimens och segregeringens era.

Det gjorde stort intryck att se den lilla odlingsplatsen han spenderade mycket av sin tid att sköta ( och gömma sitt manus till boken i), och även se hans cell, korridorerna och rastgården. Efter besöket kunde man plötsligt få en verklig bild av det Mandela beskrivit som sin vardag i 18 år.
Under de guidade turerna berättades det inte så mycket om Mandela (de antar väl att de flesta där redan vet det mesta), men däremot fick man en liten historielektion om Robert Sobukwe (Pan African Congress-ledare) vilket var väldigt intressant! Många personer inom ANC och även andra organisationer som kämpade emot apartheid glöms ju så ofta bort när en man blir idoliserad och personifierad med kampen så som Mandela blivit.

Andra aktiviteter som vi bockade av sista veckan var Woodstock (för några år sedan ett kriminellt, farligt och utsatt område i Kapstaden, men nu under uppbyggnad av hipsters) och ännu en bergbestigning; Lions Head! Denna gången hade Josefina inte feber och klarade hela vägen utan hyperventilerande, hon gick till och med före Jonathan vid flera tillfällen.

Här kommer blandande bilder från sista veckan, se och njut:

CIMG6410CIMG6380 CIMG6385  CIMG6466 CIMG6489 CIMG6497 CIMG6525 CIMG6531

Ciao!
Josefina & Jonathan