Kärlek från Sri Lanka

Tänker att det kanske nu även är dags för mig att blogga…

Vecka tre har hunnit tagit sin början här i Sri Lanka och om ärligheten ska fram kan jag inte förstå att det bara gått två veckor. Jag har redan hunnit uppleva och känna så mycket att min hjärna och hjärta svämmat över av känslor mer än en gång. Jag påbörjade min studie ganska så direkt när jag väl landat här. Sova verkar för övrigt Lankeser aldrig göra. Första dagen började med att min kontaktperson Sujatha ringde vid 7 tiden på morgonen och sa till en halvvaken Anna att det var dags att besöka sjukhuset och fjäska till sig en underskrift hos sjukhus direktören. Jag hade aldrig träffat kvinnan innan men kände direkt att det var en fantastisk liten krabat jag skulle ha att göra med den kommande tiden. Innan hon la på utbrast hon “Och Anna, tänk proper dam när du klär dig”. Herregud, proper dam är det sista jag vet hur man gör. Och lyckas gjorde jag absolut inte! Sujatha, som för övrigt visade sig vara den vackraste kvinna mina ögon någonsin vilat på (både på insida och utsidan) skrattade gott och frågade om jag frös när jag hoppade in i den lilla tuck tucken med överdelen omsvept i en check liten sjal jag tyckte passade utmärkt in på ordet proper. Men på något magiskt sätt verkade direktören antingen ha uppskattat sjalen eller min lilla förklaring till varför jag skulle få göra intervjuer, för några timmar senare hade vi en underskrift. Efter att ha spenderat senaste 4 månaderna till att försöka få etiskt tillstånd i Sri Lanka kändes detta som rena underverket.

Kommande dagar var fullspäckade av intervjuer, möten med fantastiska människor och många många timmar på sjukhuset. Här finns avdelningar för nästan alla typer av cancer, men flest patienter har bröstcancer avdelningen. Den är uppdelad i medicin och kirurgiavdelning och män och kvinnor är separerade. På kirurgiavdelningen ligger kvinnor med ett eller två bröst. På medicinavdelningen saknar samtliga kvinnor antingen det ena eller både brösten. Näst intill alla patienter genomgår mastektomi, dvs man tar bort hela bröstet. Främsta anledning till detta är att de flesta patienter kommer in så sent att cancern redan är utbredd i hela bröstet. Det flesta patienter har egna sängar och är kopplade till dropp och cellgift. Till 100 patienter finns 6 sjuksköterskor!! Men vilka sköterskor! Jag har bitit mig hårt i läppen många gånger under intervjuer för att inte fälla en tår. Magiska människor. Jag tycker mig ha haft äran att träffa många underbara människor från många olika länder under resor, men jag tror (om man ska generalisera) att lankeser är det mest vänliga och generösa jag någonsin träffat. Jag har lagat ytterst få maträtter själv kan ja säga och det är nog en himla tur egentligen. Konsten att laga en curry är verkligen en konst!

Förra veckan sov jag över på sjukhusområdet där de flesta sjuksköterskorJag lärde mig många nyttiga kunskaper, bland annat hur man egentligen tvättar sig efter ett toabesök på en “squat toilet” utan att bli plaskblöt..något jag alltid undrat. Konst nummer två är att inte döda myggor. Tydligen så biter dom inte då, men hur tappert jag än har försökt så verkar myggor älska Annablod

Bild 1. Wood apple, mycket märklig frukt. Bild 2. Rökelser till Buddha. Bild 3. Lotusblommor i mängder utanför templet. Bild 4: Utanför sjukhusets palliativa avdelning. Inspirerande ord och dikter.

.IMG_8288IMG_8269IMG_8259IMG_8218

Hälsning från Uganda

Image

Så idag börjar vecka 3 för oss i Uganda. Förra veckan var vi på sjukhuset här i Entebbe och observerade sjuksköterskor när de arbetade. Att observera är svårt. Eftersom allt är så annorlunda från Sverige vill vi dokumentera allting, men det är omöjligt.

På det statligt ägda sjukhuset finns två salar, en för män och en för kvinnor, och i varje sal finns fem sängar. Att patienterna har anhöriga med sig som bor på sjukhuset är avgörande eftersom de har med sig mat, kläder, sängkläder, betalar för mediciner och hjälper till med den basala omvårdnaden när det behövs. Utan en anhörig med sig som hjälper en har sjukhuset inte möjlighet att förse patienterna med det. När vi lämnade sjukhuset i torsdags hade det inte varit en läkare där på 1,5 vecka.

Förra veckan var vi på sjukhuset på förmiddagarna och renskrev våra observationer på eftermiddagarna. Den här veckan lägger vi upp det lite annorlunda. Idag gör vi observationer på eftermiddagen och kommande dagar ska vi intervjua två sjuksköterskor. Beroende på vad vi får ut den här veckan få vi se hur det blir fortsättningsvis.

Vi stannar i Entebbe till den 12 december, så långt har vi betalat för lägenheten vi hyr. Sedan har vi tänkt åka runt i landet och hitta nya ställen vi kan skriva klart uppsatsen på. Vi får besök av familjemedlemmar i slutet av december så då återvänder vi till Entebbe.

Vi åkte till Jinja den här helgen, en stad som ligger ca 10 mil från Entebbe. I bilen på väg hem igår såg vi det fantastiska landskapet.

Hoppas att allt är bra i Sverige. Vi längtar inte hem.
IMG_0831IMG_0803IMG_0829

 

Outreach and interviews

On Wednesday we went with some of the nurses on a women’s health outreach to a nearby village. After waiting around for some time (had to collect some tea and self evident; a spare tyre) we set off. Drove west (I think?) on small roads. Beautiful scenery along the way consisting of lakes, rivers and hills with field after field of beans, corn and tea bushes. Everywhere people where making bricks out of the sand/clay, piling them up roadside. Seems like a lot of hard, dirty work.

We got to the health centre where some 50 women were waiting. After introducing the outsiders, the nurses had health education. They talked about cervical cancer screening and family planning. Afterward the women interested in getting screened registered and lined up. Quite a lot of women wanted the screening. We had a chance to observe the screening. It was really difficult to see what they were looking for, not being familiar with what a normal cervix looks like… But very interesting! Felt a bit odd not being able to communicate with the women and not knowing if the nurses asked if the women were okay with us being in the room. Not so sure about how I would feel about having a stranger (with whom I’ve got no common language) looking up my vag trying to spot abnormalities… It seemed to us like the women here are quite shy when it comes to their vaginas but not at all bothered by showing their breasts. Also, breastfeeding is not an issue here. Women are feeding their babies wherever, whenever. Different from Sweden and very refreshing to see.

After hanging around more women we’re finding that is it a lot easier to talk to them than to the men. Seems to be less misunderstandings and less uncomfortable silences. The men we’ve spoken to seem more eager to explain things to us or teach us what they know, preferably twice even if we’ve already said we got it the first time.

The nurses we’ve met so far all seem to have a profound knowledge and are teaching us a lot (including some very tricky medical terms…).

On Friday we had planned to do interviews with two nurses. We where there at 9.30, as agreed. When we came to the women’s clinic there was only one nurse working, and there were loads of patients waiting, so we couldn’t interview that nurse. We decided to try to get in contact with the other nurse that we were supposed to interview but she was apparently off duty. Anyway we decided to stay and wait around the hospital to see if maybe we would get the chance to interview at least one nurse. After three hours of waiting while children screamed Mzungu (white person) like thousands of times we got to interview both nurses. Lucky day!

Friday evening was all about transcribing the interviews, eating noodles, drinking tea and trying to cure a cold. Meaning Linda sat bent over a pot of hot water trying to get back to breathing less like Darth Vader.

IMG_9556

Also, last night there was an amazing sky full of stars, it looks very different from here. Positively beautiful.

IMG_9496

Intervjuer och fältbesök

Hej allihop!

I Indien är allt finfint. Har fått rapporter om kyla och hört att hela Sverige haft ovanligt få soltimmar i November. Här skiner solen nästan jämt. Den här veckan har jag intervjuat Sadhna’s Chief Executive och fått spännande insikter i organisationsstruktur och vad hon anser om Fair Trade som ”marknadsföringsknep” och hur Sadhna jobbar med Fair Trade i olika steg av processen. Nästa vecka ser det ut att bli flera besök till produktionscenter med deras inköpsansvarige. Ska bli spännande att se hur det ser ut där kvinnorna jobbar.

Jag har även hunnit jobba vidare på mitt praktikprojekt, att ta reda på varför folk inte använder sina nybyggda Ecosan-toaletter fast de har dem. Än så länge finns det ungefär lika många anledningar angivna som det finns människor med tillgång till toaletterna. Får se om jag lyckas lista ut något.

20141013_101525[1]

M’lop Tapang

Vi har besökt organisationen M’lop Tapang här i Sihanoukville där Kambodjas eldsjälar arbetar. De bedriver ett helt fantastiskt arbete för och med stadens gatubarn och deras familjer. De hjälper alla från spädbarn upp till de som är 24 år. Allt från utbildning till steget ut i arbetslivet genom arbetsträning. Organisationen har 10 shelters runt om i staden med sammanlagt 200 anställda där ca 400 barn per shelter befinner sig varje dag mellan 8 och 17. De blir upphämtade och lämnade efter dagen då de fått utbildning, mat, rehabilitering, sjukvård vid behov till exempel. Vissa shelters är nightshelters där barnen får sova, vilket gäller de barn som varken har ett hem att gå till eller de som är särskilt utsatta i deras hemmiljö.

Det mest fascinerande med deras arbete är att de utbildar lokalbefolkningen i vad sexuella övergrepp är. Kunskapen kring detta hos medborgarna är väldigt låg! Tack vare deras arbete är ca 80% av stadens befolkning medvetna om att pojkar också kan bli sexuellt utnyttjade, vad det faktiskt kan innebära att ha sex framför sina barn (många familjer lever tillsammans i ett rum vilket gör att privatlivet blir lidande), vad man kan göra om man misstänker att ett barn blir sexuellt utnyttjat – ja listan är lång på vad lokalbefolkningen får kunskap i. Tuk-tuk förare lär sig till exempel att de ska ringa hot-line då de misstänker att han kör en pedofil tillsammans med ett barn. Tack vare att man ringer hot-line kan en utredning starta. De har även utbildning för barnen gällande sexuella övergrepp där de bland annat visar bilder på vad som är “rätt” respektive “fel” beröring. Många av de barn som blivit sexuellt utnyttjade vet inte om att de blivit utsatta för brott. Med tanke på att barnkonventionen faktiskt fyller 25 år idag borde alla vuxna få sig en tankeställare och informera barn om vilka rättigheter de faktiskt har! Och i barnkonventionen står det klart och tydligt att barn ska skyddas från våldtäkt och andra sexuella övergrepp. Tänk på vilket föredöme Sverige blir när vi gör barnkonventionen till en lag. Det kommer bland annat innebära att domstolar kan ha barnkonventionen som underlag då barn utsatts för brott. Tänk att USA, Somalia och Sydsudan inte ens har skrivit under konventionen! (källa: UNICEF)

Organisationen arbetar även med att bistå fattiga familjer med bland annat ris, kläder, cyklar. De lånar även ut en summa pengar för att hjälpa fattiga familjer att starta en självförsörjande projekt. Detta kan till exempel vara att bidra familjen med höns eller grisar för att kunna starta en liten farm.

Det var helt underbart att få besöka denna organisation. Efter intervjun fick vi en rundvisning på sheltret och barnen sprang mot oss och ville leka och bli upplyfta. Vi fick även kela med småbarnsgruppen (övergivna barn i åldern 0-4). Trots alla de hemskheter barnen upplevt under sina korta liv har de en livsglädje likt ingen annan.

image

Vid ingången finns en tavla med namnen på de största organisationerna som donerar pengar till M’lop Tapang

image

Sheltret från gatan

image

Rundvisning

image

Utsikt från receptionen

Xoxo

TIA (This is Africa)

Just nu sitter vi på vårat favoritcafé ”Java” som ligger vid gallerian nere i centrum. Här äter vi många måltider, umgås, jobbar och bara njuter av att ha Wifi. Nu har vi spenderat mer än en vecka i Kenya och herregud vad vi trivs!

Vi har äntligen kommit till rätta hemma i lägenheten och allt annat som vi skulle göra för att komma i ordning  är vi också klara med. Allt har ju tagit lite mer tid här och är mer omständigt än hemma i Sverige (TIA) så det har ungefär tagit en vecka att få ordning på allt. Samtidigt är det just det som är charmen här, allt är ”easy going” och saker löser sig på ett eller annat sätt.

I helgen var vi hos våra vänner Jono (från Australien) och Dominic (från England) som båda bott i Kenya ett bra tag. Vi och några andra av våra vänner blev alltså bjudna till deras underbara hus i Naivasha. Huset ligger vid Lake Naivasha och hela området omkring kryllar av spännande djur och växtliv. FANTASTIK MILJÖ. Bara på vägen dit sprang zebror och annat vilt längs vägarna. När vi kom på fredagen var brasan tänd och middagen stod på bordet, sedan blev det spel hela kvällen och vårat egna lilla flodhästsafari på natten (inte så säkert) men häftigt! På dagarna tog vi det lugnt i solen, sköt pilbåge(på en pappersbild av Jimmie Åkesson), grillade, högg ved och annat udda men roligt som man kan hitta på när man samlar ett gäng galna personligheter.

I måndags hade vi våra första intervjuer med 2 kvinnor långt ute på landsbygden. Vi hade beställt pikipiki’s som hämtade upp oss och körde oss och vår tolk dit. Dessa kvinnor pratar nämligen endast Swahili och vi hade beställt vår tolk Maureen i förväg.

Båda var nervösa och osäkra på hur det egentligen skulle gå… Är frågorna verkligen rätt anpassade till syftet? Ja, det var mycket som vi började fundera över innan intervjun, men det gick ju hur bra som helst. Kvinnorna var öppna och svarade lättsamt på alla frågor. Visst var det en del ”fniss” ibland från kvinnornas sida då de tyckte vi ställde lite konstiga frågor, men sammanfattningsvis så var det en trevlig pratstund och fikastund, vi blev bjudna på  traditionella Masala tea ( som Ellinor blivit totalt besatt av sedan dag 1 här nere) och mandazi’s.

Under andra intervjun har vi dock 2 hönor ( som vi flertalet gånger motade bort utan någon större lycka) kacklandes i mikrofonen. Svårt att höra vad kvinnan säger till och från då det kacklas en del men nu är transkriberingen av de 2 första intervjuerna klara. På fredag kväll ska vi ut i Nakuru sen består nog resten av tiden av jobb med studien. Men vi måste ändå säga att inget faktiskt känns så jobbigt här, inte ens transkriberingen… Hakuna haraka.

Bild 1. Vardagsrummet i lägenheten.

Bild 2.Storhandling.

Bild 3.Johanna skjuter pilbåge

Bild 4. Johanna och Maureen fikar efter en intervju.

Bild 5. Ellinor förenar nytta med nöje. Tusker + transkribering. 1 23 4 5

 

Sexturism

Vår bild av Sihanoukville som en stad full av torskar, hebefiler och pedofiler fick vi besannad redan första dagen här. Tidig förmiddag gick vi mot stranden. Vi möttes av en tuk-tuk där en gammal man satt med en liten pojke, säkert bara tre år. Man vill bara gå fram till dessa män och fråga vafan de håller på med. Visst, det lilla barnet kan vara en son/dotter/barnbarn men det är inte så trovärdigt… Det är sällan barnen tillsammans med männen är adopterade. Det var heller inte det första vi såg. Väl på stranden var det en äldre man med kamera som lärde tre barn att posa medan han tog bilder på dem. Barn i fem-års-åldern som troligtvis lever på gatan och tycker det är spännande med en kamera. Efter fotograferingen försvann mannen med barnen i en båt… En av de amerikanska killarna vi umgås med berättade att han ringde hot-line i fredags då han såg en man försvinna med en liten flicka. Det är så vanligt.

Som vi nämnt i tidigare inlägg är det viktigt som turist att inte få barnen att bli alltför trofasta till en. Just för att barnen då tror att alla vita är snälla! Plötsligt kan det vara en turist som vill utnyttja barnet och då är barnet alltför godtrogen till den här personen. Men det är så svårt att stå emot dessa barn när de vill komma och leka! De vill bada, kramas och ha roligt med oss. Det går knappt att ignorera dessa söta barn.

Vi antar att de flesta av oss inte har så mycket till övers för dessa vidriga människor som förgriper sig på barn. Vi har fått höra om ett fall med en pedofil från Kanada. APLE (den organisation vi ska vara med som bland annat arbetar med att utreda västerlänningar som sexuellt utnyttjar barn) hade länge spanat på den här mannen. Han hade dessutom tidigare blivit dömd, i Kanada, för att ha förgripit sig sexuellt på barn. Kan inte ens förstå hur en människa som man vet har sådana drifter ens kan få lov att åka till Sydostasien där barn är en så enkel handelsvara… De borde få reseförbud! Iallafall, när APLE gjorde tillslag i den här mannens lägenhet här i Kambodja fanns där åtta små pojkar som han “tog hand om” och förgrep sig på. Barn som han hade lurat hem från gatorna. Fruktansvärt! Dessutom hade mannen öppnat ett barnhem. En dömd pedofil öppnar ett barnhem… Ja, det är verkligheten här.

Sihanoukville är en turiststad. Mycket fester, droger är extremt lättillgängligt (folk snortar kokain helt öppet i baren), det är backpackersinvasion, försäljare som inte tål att man tackar nej till deras erbjudanden, alla restauranger letar efter engelsktalande personal osv. Kambodjas Magaluf! Men det är roligt att möta nya människor från andra kulturer och andra länder. Alla vi möter imponeras av vårt studiearbete och vårt engagemang. Många blir förvånade över hur stort problemet med bland annat barnsexturism är, vissa börjar gråta.

Kambodja är ett av de mest minerade länderna i världen. Det sker många dödsfall varje år och ännu fler skadas. Det finns därför väldigt många funktionshindrade i Kambodja. På stranden kryllar det av människor med amputerade armar eller ben. Dessa människor har inget annat val än att tigga pengar, de kan ju inte arbeta. Här finns inte direkt någon LSS-lag… Man känner sig som en hemsk människa då de staplar eller kryper omkring i sanden med en trasig hatt och ber om pengar om man inte ger dem. 1000 Riel för oss är 2 kronor. Det är pengar vi knappt tar emot som växel och det ger den här människan en måltid. Men vi kan inte ge pengar till alla, de är för många. Så nu vill vi knappt vara på stranden för att vi får så dåligt samvete!

Kambodja har extremt bristfällig infrastruktur. Landet befinner sig på sätt och vis fortfarande i en efterkrigstid sedan Pol Pots regim, de har inte ens lyckats återuppbygga sjukvården sedan dess. Sociala skyddsnät existerar inte, bortsett från det arbete NGOs gör i landet. Tanken med det arbete alla olika NGOs gör här är att få regeringen att så småningom ta över arbetet (så som utbildning, hjälpa fattiga, rehabilitering för psykiskt sjuka etc.) men tyvärr tar inte regeringen sitt ansvar. Fattigdom och korruption är såklart två huvudfaktorer till att detta brister. Korruption märks tydligt gällande polisväsendet. Här i Sihanoukville har det tydligen skett brutala mord och överfall på turister. Något som mörkas av polisen här, troligtvis för att inte skapa dåligt rykte om platsen. De behöver ju turismen! Vi har också hört berättelser om backpackers som dött i överdoser, har flödar droger och orena sprutor.

En glad nyhet är att vi fått klartecken att intervjua den ansvarige för child protection gruppen på hjälporganisationen M’Lop Tapang som vi ville besöka här. Vi får se om de har tid i veckan eller om vi tar det i december. Det känns gött iallafall! Datainsamlingen går som på räls.

Xoxo

image

Actually getting shit done

Yesterday we visited Kisoro District Hospital, first day of actual field work. The government finances the health care system in Uganda. Everything from health talk to medicine to surgery is free. This includes dental care, mental health care and vaccinations. Suck on that, Carema!

We got introduced to the hospital by a nurse who works with the women’s clinic and the cervical cancer screening project. She took us for a walk around the hospital and we got to see a caesarean trough an open window and a lot more. The hospital is divided into an outpatient unit and an inpatient unit. The inpatient unit is always overcrowded. The two wards (one female, one male) for medical and surgical patients with 30 beds each, all in the same room, are always over crowded. With a normal number of patients being 60, half of them are sleeping on the floor.

The cervical cancer screening project in Kisoro was introduced by the American organisation Doctors for Global Health in 2007. It seams to be the only, or one of very few, screening projects in Uganda. It is great for us to be able to see how it works here in Kisoro and what difference the screening makes. But it is also sad to see that there is way to few screening projects, as the prevalence of cervical cancer in Uganda is one of the highest in the world. The prevalence is shown to dramatically decrease with preventive measures like the screening project. Introducing national prevention schemes in Sweden in the 70’s has cut the incidence in half.

Also, we had our first interview yesterday. We were a bit nervous as we have never interviewed before, but it was very interesting and we got a lot of information. We are now transcribing the interview, cringing at the sound of our own voices (will get used to that) and realising how much time it actually takes, but we’re still in a good mood. It wasn’t raining yesterday, not a single drop all day, which makes us in even better mood. All other days the rain has started at 5 pm and after that it simply does not stop.

Tomorrow we’re joining some nurses in the outreach project. We very much look forward that. Even tough one of the people working in the laboratory clearly stated that the outreaches basically mean walking in mountains for two hours. Guess we’ll have prove that we got our walking shoes on.

Tillbaka i Havanna!

Hej hej! Varadero var fantastiskt och vi fick oss en riktig semester! Stranden ar superfin och maten var god, lite val turistigt kanske men det kan vara nice det ocksa!

Imorgon ar det dags for forsta intervjun, vi har jobbat ihop en intervjuguide de senaste dagarna och det kanns lite pirrigt men ocksa roligt att satta igang. Vi kommer anvanda oss av en kubansk kompis som tolk och han ar valdigt duktig pa engelska sa det kanns bra.

Har kommer aven lite bilder fran underbara Kuba!

IMG_0114 IMG_0176 IMG_0235 IMG_0242

LIFE IS GOOD

Tar här våra första stapplande bloggsteg. Varma hälsningar från Entebbe, Uganda! Idag har vi haft vårt första möte med översjuksköterskan på hospitalet i stan. Det var sannerligen intressant och givande. Imorgon klockan halv tio ska vi åter sammanstråla för att i gemensam trupp bege oss till den medicinavdelning där våra observationer ska äga rum. Vi ser fram emot dessa veckor med spänd tillförsikt. När vi så åter kom hem (DEFINITION: lägenhetshotell i “villaförort”, atmosfär: lugnt och fridfullt) fortsatte uppsatsförberedelserna i en rasande fart, dock utan el vilket försvårade det hela en smula. MEN! Människan är ju typ världens mest anpassningsbara djur, därför anpassade vi oss efter omständigheterna och valde en annan väg, dock mot samma mål (viktigt att ha i åtanke). Det sägs ju ofta att ju längre tid en spenderar i en kultur, ju svårare blir det att beskriva dess särdrag, dvs. det som är annorlunda mot det vi själva tar för givet. Efter en knapp vecka skulle således listan kunna bli tämligen lång. Och tråkig etc. Några underbara aspekter kan dock i detta skede icke passera obemärkt. Älskvärda aspekter: (enligt underteckande, återfödda i Uganda sedan en vecka) Tempo, alltså rytmen i förehavandena. intermänskliga närheten, om en kan säga så? Självdistans och autoironi hos härliga individer som redan blivit vänner. ( HAV ÖVERSEENDE MED THE MASTER OF KLYSCHOR)

Nu är klockan snart kvart över fem och det är dags för en liten joggingtur.

All vår värme och kärlek,

Maddo & Linnea