Is this a man’s world….

Ibland börjar man fundera… Inte på om det i själva verket är så, utan snarare det faktum att många män måste vara fullständigt övertygade om att detta är en plats där män får agera hur det än behagar. Om så ändå var fallet för alla… Så är det tyvärr inte här. I nästan 6 veckor nu har mitt lankesiska ”mans tålamod” sakta men säkert börjat sina. Jag är ledsen att generalisera alla män i detta land nu, och jag är väl medveten om att många män här inte alls beter sig på det här viset. Men dessa stunder när jag önskar att jag inte hade vart en sån idiot att placera fickkniven i handbagaget vid incheckning från Stockholm, utan istället haft den i min väska börjar komma med kortare tidsintervall (alla gånger en hört om att folk gått igenom med diverse olika ”icke tillåtna” saker genom säkerhetskontrollen…).

När jag var 19 och reste runt i Sydostasien svor jag över alla skrik och busvisslingar som haglade över mig medan jag spatserade runt i ett tublinne och kjol. Så är inte fallet nu då jag snarare går med underkjol under, ifall de skulle lysa igenom en bit hud. Ta seden dit en kommer, eller undvika oönskad uppmärksamhet, kalla det vad en vill (och detta ska sannerligen inte behöva spela någon roll), klädkod i all ära, men när detta inte har betydelse utan snarare det faktum att en bär på det kvinnliga könet…

De första veckorna svarade jag trevligt på alla ”hey, you, where you from?”, ”you, where you go?”, ”hey, where you stay?”, men sakta men säkert har detta börjat övergå i ren frustration. Inte det faktum att människor undrar vart jag kommer ifrån, eller vad jag gör här, utan att män frågar. Nej skriker. Män, och bara män som tycker sig alltid och ständigt ha rätten till denna uppmärksamhet, till en reaktion, ett leende, ett svar på alla frågor som haglar. Ofta eskalerar det sig likt ett domino spel mellan dom, vem kan skrika högst, vem kan busvissla eller ge ett tillräckligt högt pussljud så hon vänder sig om. Det bör tilläggas att det vanligen är män i grupp. Och avslutas oftast om inte alltid med ett gapskratt, oberoende av hur en besvarar uppmärksamheten. Att äta ute innebär vanligen att ha en publik på 10 män som tittar på en.

Jag har ett flertal gånger kommit på mig själv med att undvika vissa resetransporter, vissa sträckor, vissa platser, ställen att äta på, resa till eller bo på. Och detta helt naturligt, som att det vore en självklarhet att inte resa som kvinna när mörkret faller för en då befinner sig i en utsatt situation. Dessa begränsningar gör mig fly förbannad rent ut sagt. Men om möjligt mer ilsken gör det mig att varje dag behöva befinna mig i männens offentliga toalett. Loskor som haglar ur bussfönster, hostningar, snorkråkor som skjuts iväg och toalettbesök i varje gatuhörn. Detta utan ett uns av respekt för omgivningen.

Många kvinnor i Sri Lanka rör sig hyfsat fritt på gatorna, det vill säga när det är ljust. Men situationen ser så annorlunda ut. Under mina intervjuer har jag fått lära mig att en av de vanligaste orsakerna till många kvinnors förtvivlan efter en bröstcancer diagnos är rädslan att förlora sitt bröst då detta kan innebär att deras man inte längre vill stanna i äktenskapet. Många kvinnor är rädda för att förlora sitt hår, illamåendet, gå ner i vikt, alla de biverkningar som cellgifter orsakar, för att ens utseende inte längre är attraktivt för sin man. Män som slutar hälsa på sina fruar på sjukhuset.. jag kan inte låta bli att önska att mitt syfte kunde vinklas lite mer år detta problem.

Med detta sagt bör även tilläggas att jag träffat många trevliga män under veckorna som gått. Men ja kan inte låta bli att fullständigt koka av ilska när jag dagligen ser denna orättvisa skillnad. Summan av kardemumman är kanske att det var en förbannad tur att den där kniven togs till vara på där på Arlanda och inte fick följa med hit.

I övrigt sliter jag hår och naglar över skrivandet. Skulle vilja skriva att det sakta men säkert går framåt men måste nog formulera om till sakta men osäkert.. I övrigt har jag rest lite senaste tiden och sett ett helt annat Sri Lanka på den nordöstra sidan. Fantastiskt vacker, med färgglada hindutempel som avlöser varandra. Det bästa med att resa ensam måste vara alla märkliga människor man träffar. Bilder från buss, färg till bindi och Newara Eliya.

IMG_8899 IMG_8991 IMG_9069

Slutfasen

Barnhemsproblematiken har återigen visats tydlig. Tuk-tukförare försöker få med oss på eftermiddagsturer till något närliggande barnhem för att få leka med barn. Vi förstår oss inte på grejen att “åka till ett fattigt land och leka med fattiga barn” och “barnen tycker det är så roligt att träffa oss och få leka med oss”. Vem hemma i Sverige skulle uppskatta att turister kom och lekte med deras barn på dagis? Det är precis samma sak. Vem vet vad det är för turister som besöker de kambodjanska barnhemmen? Vem vet om de är farliga för barnen? Det finns så många oseriösa barnhem i det här landet, tyvärr. Det är otroligt enkelt att starta upp ett barnhem och de behövs sällan. Studier har visat att 90% av barnen som befinner sig på barnhem här har minst en förälder i livet. Problemet är att föräldrarna hellre lämnar bort barnen än att ta hand om dem själva. Så pengarna som läggs på att starta upp och bedriva barnhem borde gå till att hjälpa föräldrarna att ha råd att ha kvar sina barn hemma. Att istället hjälpa familjerna att få tak över huvudet, mat på bordet och så klart hjälpa dem att ha råd att låta sina barn gå i skolan. Dessutom bedrivs flertalet barnhem av utländska medborgare. Vad vet de om kambodjanska barn? Vad vet de om att växa upp i Kambodja? Det viktiga är att utlänningar som arbetar här har en relevant utbildning och kunskap för att kunna lära kambodjanerna att utföra yrket. Vi ska inte komma hit och ta deras arbeten eller bygga upp deras land. Vi ska isåfall ge dem verktygen till att själva göra det; rådgivning och utbildning.

Nu har vi åkt tillbaka till Sihanoukville. Det är härligt att ha fått komma tillbaka till kusten. Vi har spenderat tid i en ödslig bungalow så vi kunnat fokusera på vår transkribering. Våra intervjuer har tagit så extremt lång tid att transkribera. Det finns inget värre att göra än det. Vi båda är lättstörda då vi transkriberar att det bästa är lugn och ro. Såklart. När Simone andas och Josefin transkriberar får Simone andas någon annanstans för att inte få en arg blick. När Simone transkriberar och Josefin börjar sjunga på “this is the rythm of the night” höjer Simone fingret direkt. Tystnad tack. Många av de vi intervjuat har väldigt bristfällig engelska så ibland är det extremt svårt att förstå och ens höra vad de säger. Sen har vi köpt en diktafon som är den SÄMSTA i världshistorien. När vi lyssnar på intervjuerna hackar allt så det går knappt att lyssna på inspelningarna utan att få spasmer och aggressionsattacker. 699 spänn på Kjell & co. Det ska skällas på dem när vi kommer hem. Tack och lov har vi spelat in intervjuerna på en mobil också så vi har en backup.

Vi har nu samlat ihop tillräckligt med material till studien. Vi är färdiga på APLE. Sista dagen där var det fokus på asiatiska pedofiler. Många män reser hit från Kina, Korea, Japan etc. för att köpa oskulder. Dessa män tror att de håller sig friskare, yngre och lever längre av att ha sex med barn. Speciellt genom att ha sex med unga flickor. Men eftersom vi är så intresserade av det här ämnet vill vi bara göra fler och fler intervjuer. Förhoppningsvis kan vi besöka fler shelters som organisationen M’lop Tapang har här. Den organisationen som arbetar med gatubarnen i provinsen. Och när vi kommer tillbaka till Phnom Penh i slutet av december kan vi förhoppningsvis besöka First Step Cambodia som bara arbetar med sexuellt utnyttjade pojkar. Hinner de inte blir det en intervju på mail. Vi ska också försöka att börja koda vårt material. Men det finns så mycket annat att göra här, så mycket att upptäcka. Och eftersom vi har så lite tid kvar känns det som slöseri med tid. Vi kommer ha två hektiska veckor att sammanställa resultatet när vi kommer hem. Det kommer bli att få sitta dygnet runt! Där kom lite information till er som tror att vi ska umgås när vi kommer hem. Ni kan höra av er efter det 21 januari!

Till jul och nyår vill vi vara helt lediga och bara njuta av vår sista tid här. Julafton ska spenderas på Koh Rong, en paradisö utan el på natten. Nyårsafton ska spenderas med Chandy, vår kontaktperson här, och hans vänner. Det ska bli spännande att se hur khmererna firar nyår! Det blir öl och mat har vi kunnat luska ut.

Tiden går så fort här. Nu har vi bara två veckor kvar! Vissa dagar hade man gjort allt för att få komma hem. Vissa dagar önskar vi att vi var här på obestämd tid. Ingen av oss är särskilt sugna på vintersverige och alla tråkiga rutiner.

Xoxo image

Vi lever fortfarande!

10 11 9 12 4 7

Ojoj. Nu var det ett tag sedan. Vi vet. Tiden går så snabbt. Varje dag inehåller så mycket och är fulla av  intryck. Hur ska vi sammanfatta alla dessa dagar nu då…? Vi får helt enkelt berätta en bråkdel av allt vi varit med om.

När det kommer till studien har vi kodat, kodat och kodat. Funderat över kategorier och börjat skriva på resultatet.Hela vardagsrummet i lägenheten är ockuperat av färgpennor och papper. Det flyter fortfarande på, dock är det en del frågor som dyker upp då och då. Ibland vill vi slita av oss håret när vi snabbt vill ha svar på något problem som vi stött på. Att något går snabbt här, finns inte. Ibland går det en hel förmiddag åt småsaker och när man kommer hem vet man knappt vad man har gjort eller vad som har tagit sådan tid. Man har verkligen fått  ställa om sin personlighet här borta. Det är bara att försöka leva efter ”hakuna haraka” (Ingen stress) om man överhuvudtaget ska överleva här!

För ungefär en vecka sedan så jobbade vi på Dandelion Africas free clinic. Det var vamt (som vanligt) och mycket människor  som ville ha hjälp. Vi jobbade bland annat med att sitta i ”apoteket ” och dela ut mediciner efter recept från våra läkare och sjuksköterskor ( som satt på sina stationer och jobbade med undersökningar). Vi jobbade även inom family planning då det mesta handlade om att sätta in p-stavar, ge p- sprutor , rådgivning samt en hälsokontroll för kvinnorna. Det var otroligt att se hur många som behövde vår hjälp och alla var väldigt tacksamma eftersom de inte hade haft råd att uppsöka sjukhus eller liknade för att få hjälp annars.  När vi packade ihop efter dagen var vi helt slut men nöjda eftersom alla fått den hjälp de behövde.

Bortsett från all kodning och free clinic har vi haft semster i ett par dagar. Johannas  föräldrar har varit på besök och vi har umgåtts en del med dom och gjort några utflykter.

I torsdags åkte vi till Baringo och hade fantastiska dagar där. Båtsafari, frukost till soluppgång och besök på en giraffö. På eftermiddagarna satt vi och kodade och blickade ut över Lake Baringo. Vi bodde på ett camp som en av våra vänner hjälper till och driva. Vi fick äta nyslaktad get som vi grillade, detta är en populär rätt här. Gott är det också! Men mestadels åt vi nyfångad Tilapia från sjön.På nätterna somnade vi till ljudet av flodhästarna som sprangomkring utanför tälten.

I Söndags åkte vi till Hells gate national park i Naivasha. Det är nog en av de bästa sakerna vi har gjort i vårat liv. Rekommenderas till alla som åker till Kenya. Vi valde att göra ett cykelsafari. Vi cyklade 2 mil fram och tillbaka och gjorde en vandring till platsen där lejonkungen ”utspelar sig”. Miljön var fantastisk och alla var i extas efteråt.

Veckan som kommer är det bara stenhårt arbete med studien som gäller. Vi har inget planerat förutom att skriva så mycket som vi kan innan julafton som vi ska fira med vänner på farmen.

Massa kärlek från oss.

 

 

Hola!

Hej! Igar hade vi en till intervju. Eftersom att halsoministeriet blockerar oss fick vi forsoka hitta andra vagar. Darfor hjalpte mamman i familjen vi bor hos oss sa att vi kunde fa en intervju med kvarterets sjukskoterska. Vi var tveksamma till hur mycket det skulle kunna ge oss och var studie om preventivt arbete med hiv, men det visade sig bli en av de basta intervjuerna vi haft!

I eftermiddag ska vi har vara sista intervjuer och sedan blir det transkribering av dom innan vi aker ivag till vart lyxiga hotell pa cayo coco! Det kommer bli en himla skillnad fran vart Havanna-liv!

Nu ar det bara 2,5 veckor kvar for oss och det borjar kannas trakigt, vi vill ju inte lamna underbara Kuba! Men det ska ocksa bli skont att komma hem till nara och kara och ata svensk mat igen! Vi har dock hittat en svensk restauang i Havanna sa vi fick i oss lite kottbullar med mos och toast skagen, mycket nojda!

Vi hors snart igen!

Kram!

 

 

All interviews done

… and now it’s all efforts towards writing, writing, writing. Last week we went to Kabale, saw the hospital and interviewed four more nurses. We took a Mutato (sorta communal taxis) which was a bit puzzling… Squeezing seven people plus driver in to a tiny car is the way to do it (kids doesn’t count, you can easily chuck in a few of them as well), the driver had a little hard time gearing. This seems to be not quite legal. Going to Kabale we were seven people in the car when the driver stopped and made sure we were sitting four in the back. He told one man to get put and jump on the back of a bike, so that they were only sitting two people in the front. We didn’t understand why this was happening until we had driven like 500 metres further and there was a policeman standing by the side of the road. He was checking the drivers’ license and looked in to the car. He didn’t mention anything about the seatbelts and the fact that we were still too many people in the back of the car. We drove on and stopped again to let the man who jumped on the bike earlier in to the front seat of the car again and then we continued towards Kabale. Everything in Kabale was bigger than here in Kisoro, the streets, the hospital, the shops (there were such things as clubs and bakeries), basically we felt like we were finally in something resembling a city. Linda was more than pleased with having proper soft bread! Spent most of our time in Kabale at the hospital and at our hostel, transcribing. This while people where playing monotonous drums next-door for three hours in a row. Enough to drive anyone insane…

P1030686

Creative chaos

 

Now we’re back in Kisoro after five days at Lake Bunyonyi. We were staying in a 12-bed dorm on an island surrounded by nothing but water and mountains. It was pouring down when we went there, the boat ride was wet and unpleasant, as was the first freezing night. We quickly realised electricity were even more of a rarity on the island than in the rest of Uganda, charging our computers were only possible when the sun was shining (only solar power available here!), was not exactly free of charge and took F O R E V E R. Now we might not now much about technically shit like electricity but something’s sure off when it takes five hours to charge a computer. Great for us, since we were there to get a lot of writing done… But then the sun started shining and things picked up. Turns out no electricity makes for brilliant concentration and no communication with the outside world was actually kinda relaxing. We spent most of our time swimming, canoeing (the effin thing was totally impossible to steer, so we didn’t get very far, though we had some fun…), eating, drinking wine, reading non-school related books and playing cards. And still we got a lot of writing done. Great success!

IMG_9930

Study view

P1150738

Out door showers after lake swimming

IMG_9966

Giving up……

We just came back from Kisoro Hospital, having said or good byes we are now ready for a weekend of writing, washing clothes, taking walks and hiding from the never ending rain before heading to Jinja in the beginning of next week. It’s definitely time to get a move on.

Nu ar vi tillbaka igen!

IMG_0595 IMG_0777 IMG_0404 IMG_0765 IMG_0367

Hej allihopa! Nu ar det ett tag sen vi skrev! Detta darfor att vi har rest runt lite pa Kuba och inte kunnat fa tag pa internet! Vi har varit i Vinales, en liten bergsby med massor av tobaksplantage och stora grona berg. Vi har ocksa varit i trinidad som ar en gammal jattefin liten stad med en heeeelt fantastisk strand (se bilden nedan). Vi har ocksa haft besok fran Sofias foraldrar men aven nagra vanner fran Sverige, jatteroligt att fa visa dom vart liv har pa Kuba!

Vad galler studien sa gar det lite sadar.. Halsoministeriet pa Kuba har satt lite kappar i hjulet for oss och vi har fatt tanka om lite. Men vi har redan gjort nagra intervjuer och vi har nagra pa gang sa vi tror det kommer bli bra anda.

Nu ar det bara tre veckor kvar och nasta vecka ska spenderas pa en o som heter Cayo coco som ska ha den finaste stranden i karibien. Detta ser vi fram emot. Fram tills dess ar det fullt os med uppsatsen sa vi kan ta semester med gott samvete.

Som ni ocksa kan se ar julforberedelserna i full gang pa kuba! Kubanerna julpyntar for fullt och vi har till och med fatt en liten lysande julgran pa vart rum. Mysigt!

Nu ar internettiden snart ute igen men vi forsoker blogga mer snart, hall utkik!

 

give more, expect less!

Hej!

Nu är vi inne på sista veckan här i  Entebbe och på sjukhuset. Jag känner mig redo att lämna den här staden nu. Även om det är roligt att vi lärt känna massor av människor som vi träffar på varje dag vart vi än är, så ska det bli skönt att se nya städer, träffa nya människor. Madde tycker det är ledsamt att lämna Entebbe men tröstar sig med att vi kommer tillbaka i början av 2015.

Vi har fått göra tre intervjuer än så länge. Vi skulle behöva några fler men det finns bara 17 sjuksköterskor på Entebbes sjukhus och de flesta är inte så bra på engelska så urvalet är knapert. Men vi har fortfarande hopp och ska dit imorgon igen och ragga upp några till.

Förra veckan fick vi vara med och observera när alla avdelningssjuksköterskor träffades tillsammans med chefsläkaren och pratade om sina utmaningar på avdelningarna. Detta sker tydligen varje fredag på sjukhuset.  Det var väldigt spännande och annorlunda från möten i Sverige. I slutet av mötet höll läkaren (som satt i kostym på kortsidan av det stora ekbordet) ett tio minuter långt tal om att det snart är jul, sjuksköterskorna ska försöka att inte stressa så mycket och att de ska ”give more, expect less!”.

Igår började vi producera ordentligt med text till uppsatsen. Vi har mycket datamaterial så det känns bra att äntligen börja få nedet i uppsatsen.

På fredag åker vi till Kampala och tänkte tillbringa helgen där. På söndag är planen att åka till Jinja några dagar och sedan är planen oklar. Jag åker tillbaka till Entebbe den 24 december för att träffa mor och far.  Det känns väldigt bra att fira jul när det är 25 grader varmt….

 

IMG_0974IMG_0925

 

Två ljuvliga tips för en bättre vardag!

Nu har det snart gått fyra veckor här och då alla intervjuer är gjorda känns det istället som jag gift mig med min dator. Förutom att kärleken inte verkar särskilt ömsesidig… Batteriet har valt att över en natt halvera sin batteritid, och på något magiskt vis så slukar min dator i sig Internet. Det finns säkert en förklaring till detta, men google ger mig inga kloka svar så jag har gett upp att luska.

Den senaste tiden har jag vart virrigare än vanligt vilket är ganska illa. Laddat på min internetsticka med massor med pengar (tänkte att det va lika bra att brassa på då det som sagt försvinner i en rusande fart), dock inte min internet sticka visade det sig sedan utan jag gav fel nummer. Har även glömt att kliva av bussen, igen (iof fel buss) och insåg inte detta förrän 2 h senare när jag befann mig mitt ute i ingenstans. Om ni undrar hur detta är möjligt, alltså att inte komma på att man är på fel buss förrän 2 h senare så heter det “Bollywood”. Vissa stadsbussar här har nämligen tv och där visas alltid bollywood filmer, eller musikvideos. Jag älskar det lika mycket som att åka stadsbuss klockan 5 på eftermiddagen för då åker ALLA buss och man står som packade sillar och myser.

Sen har jag även funderat över om Lankeser aldrig är stressade. Själv går jag bakom och hasar med fötterna för att inte springa in i alla. Detta kanske mer är ett tecken till mig själv dock, att tagga ner på tempot lite. Och senaste tiden har jag även funderat över om lankesens bästa vän, dvs paraplyt, är förprogrammerat på 1,76. Det verkar nämligen inte spela någon roll om det är en kort eller lång lankes som bär på det. Av någon anledning får jag dem alltid i ansiktet, allra helst ögonen.

För att övergå till ett annat äktenskap så tänkte jag att det var praktiskt att säga att jag var gift här nere, för att slippa förklara mina 28 år som ogift kvinna och förhoppningar om att få vara ifred lite. Då den potentiella maken, kommer om 2 veckor lyckades jag äntligen få damerna här att börja lära mig sina matkonster. Sharmain, som är kvinnan jag bor hos tappade helt ärligt kastrullen i marken när jag sa att jag inte visste hur man lagade mat..(lite lögn och lite sanning) och dessutom va gift! Gift och inte kunna laga mat är ingen bra kombination här så det sattes genast in resurser för att detta skulle lösas. Sharmain sprang runt i sitt esse och letade pinaler och grönsaker som behövdes. Då denna lilla kunskap helt klart har förgyllt hela min söndag så tänkte jag dela med mig av receptet.

Man behöver torkad chili, salt, lime, en rödlök, en liten tomat och detta mortlas tills löken inte längre är lök utan mos. Då har man i kokos. Jag tänker att torkad kokos måste gå lika bra. Sen rör man runt och man har en lankesisk Sambal. Jag åt det med sked tills det var slut men detta kan ej rekommenderas då magen sa tvärt ifrån. Här äter man de med ris.

Tips två heter kassava eller Maniok som det heter här. Detta ska ja odla i min lägenhet när jag kommer hem. Igår var jag på 85 års kalas och då farbröderna där tyckte att det var katastrof att jag inte lärt mig Sinhala på 4 veckor så tror jag bestämt att jag ska inhandla ett lexikon under morgondagen. Födelsedagsbarnet utbrast “Sinhala som är så enkelt!”. Och så var det med det.

Ha det fint!

Bild 1. Kokosnötsskalare Bild 2. Resultat

IMG_8469 IMG_8759

Jodhpur

Jodhpur var fantastiskt! Och imorgon eftermiddag verkar det som att jag faktiskt ska få komma iväg till produktionscentret i Badgaon tillsammans med Sadhnas inköpsansvarige. Det ska bli spännande.

I Jodhpur turistade jag tillsammans med en annan svensk tjej, Therése, och tre underbara norskar, Rune, Maria och Lydia. Vi blev ett litet team Scandinavia. Det bästa med resan var nog det fantastiska enorma fortet uppe på ett berg ovanför staden där utsikten verkligen gav en förklaring till varför Jodhpur kallas den blå staden. Vi blev också inbjudna på födelsedagsfest av en jättetrevlig indisk kille vid namn Praveen. Vi fick följa med ut till hans kompis resort ute i öknen och bo i lyxiga tält och lyssna på traditionell musik och njuta av dansuppträdanden med bara en brasa som ljuskälla. Fantastiskt var det! Mindre fantastiskt var färden i så kallad “sleeper bus”. Trots namnet blir det inte mycket sömn i en sådan buss på sådana vägar. I början var det väldigt kul, lite som en berg-och dalbana, men när klockan börjar närma sig 4 på morgonen och man mest fått whiplash och ingen sömn så är det inte jättekul…

På en översta bilden åker jag och Therése “sleeper bus”, på den nedersta ser man en del av utsikten från Meranghar fort i Jodhpur.
sleeper bus

 

 

20141130_124735

kärleksbrev

hej!

idag käkade vi frulle på en restaurang för att samla krafter inför en intervju. vi har aldrig i vårt liv varit på en restaurang som många gånger som vi varit på faze 3 i Entebbe. sen tog vi boda bodan till hospitalet för intervjun, satt och chillade lite smått utanför sjuksköterskeexpeditionen i väntan på syster. sen pga. arbete var vi tvugna att postponera intervjun till fredag. bra tänkte vi som hursomhelst inte var särskilt upplagda för intervju, så gick vi ner till sjön via botaniska trädgården som slog oss med häpnad. så vackert! så lätt att andas!

uppsatswise går det framåt. vi är på sjukhuset typ varje dag och bekantar oss med olika aspekter av det ugandiska sjukvårdssystemet.

då Entebbe är en ganska liten stad där många känner många har vi lärt känna ganska mycket folk. riktigt sweet och härligt. nu kommer jag inte på något mer att säga mer än några få avslutande ord.

jag känner mig kär i livet, jag älskar min syster linnea och jag tänker på er därhemma, utan att direkt nödvändigtvis sakna er i onödan. soon we shall meet again.

eder, Madeleine ( Linnea är alltid med mig spirituellt)