Äventyret är slut!

Nu har vi precis kommit hem och blandade känslor drabbade oss efter att flygplanshjulen nått Kastrups landningsbana. Först en lättnad över att slippa trånga mini-bussar, slippa äta mindre god mat, slippa svettas bara man sticker ut näsan utanför dörren och slippa tänka på om Al-Shabab ska slå till igen. När tåget sedan styrde över sundet mot Malmö började svetten lacka och som packade sillar trängdes vi ihop bland barnvagnar, reseväskor, tanter och farbröder, hipster med dyra hörlurar, keps-ungdomar och kavajsnubbar. Minibussarna kanske inte var så illa i alla falll? Eller?

Vi började istället tänka på de lärdomar vi har införlivat och alla fina upplevelser som vi varit med om. Uganda kallas Afrikas pärla och omges av länderna Tanzania, Kenya, Södra Sudan, Kongo och Rwanda. Närheten av dessa länder är spännande, men också aningen skrämmande. Vi har läst mycket om pågående konflikter, forna strider och stundande terroristhot. Många intressanta människor som arbetar i Afrika har villigt delat med sig av historier och kunskaper. Vi har haft turen att träffa en brittisk professor i Arkeologi, en australiensisk musiklärare, en ekonom som jobbar för en NGO i Södra Sudan, en kille som kört motorcykel från U.K och flera volontärarbetare av olika slag. Inte minst har vi lärt oss mycket av att bo i en familj och lära känna Uganda från deras synvinkel. Stundtals har det varit kämpigt med smärre kulturkrockar, men oftast bara roligt. Nu väntar vi bara på inbjudningskortet till bröllopet som ska ske mellan familjens mamma och pappa inom en snar framtid. På återseende Uganda!

Josefine & Louise

MFS i Zimbabwe – en sammanfattning

DSC00075

Hej!

Vi är Hannah och Johanna och i vintras var vi på MFS i Zimbabwe. Efter att från flera håll blivit avrådda från att blogga under vår vistelse i Zimbabwe, fick vi dispens från den sysslan. Nu är vi tillbaka i Sverige, uppsatsen är färdig och godkänd och vårt blogginlägg blir istället en sammanfattning av vår resa.

I december var vi på den väldigt givande (och obligatoriska) Sida-kursen i Härnösand. Bara veckor senare, i början av januari, gav vi oss av. Ingen av oss hade varit på den Afrikanska kontinenten tidigare.

Vi blev uppmötta av våra kontakter som vi dittills bara kommunicerat med per mail. Allt kändes nytt och vi var dödströtta hela första veckan. Inte bara på grund av att vi åkt nattflyg och inte kunnat sova, utan eftersom allt kändes så nytt. Vi kände oss väldigt varmt välkomnade, och fick till och med kontorsplatser på facket!

DSC02637

 

DSC02614

 

DSC00699

Under våra förberedelser fick vi flera gånger höra att oavsett hur förberedda vi skulle vara, så skulle mycket sannolikt ändå komma att ändras på plats. Detta stämde förstås, och under vår första tid i landet bearbetade vi vår projektplan och reviderade vår frågeställning. Istället för läraryrkets status, skulle uppsatsen nu handla om lärares motivation till att utföra sitt jobb. Att endast undersöka yrkets status hade blivit ”stating the obvious” (nämligen läraryrkets sjunkande status), och vi ville därför istället kunna ta avstamp i denna vetskap för att kunna föra ett bättre samtal med lärarna vi intervjuade. Ett av våra syften med hela MFS-projektet var att få till möten med kolleger och kunna diskutera villkoren för oss lärare.

DSC00760

 

DSC02180

Under de första intervjuerna upptäckte vi svårigheter med såväl den zimbabwiska dialekten som med själva intervjuandet, men efter två pilotintervjuer var vi varmare i kläderna. Den första riktiga intervjun blev lång och gav väldigt mycket värdefull information. De flesta intervjuerna genomförde vi på skolor, och vi fick skjuts dit av våra vänner på facket. Flera gånger fick vi också tillfälle att besöka olika sevärdheter i anslutning till intervjuerna. Zimbabwe är ett fantastiskt vackert land! Zimbabwe jakanaka! (shona) – Zimbabwe kulungile! (sindebele) Till vissa turistattraktioner följde även våra respondenter med vilket till en början förbryllade oss. När vi förstod att de jobbade, och kanske bodde, i närheten av dessa turistattraktioner men aldrig besökt dem var vi glada att få upptäcka grottmålningar och annat tillsammans.

DSC01010

Under en vecka i mitten av vistelsen begav vi oss till Viktoriafallen. Vi åkte buss till Bulawayo och sedan ett oerhört långsamt nattåg vidare till vår slutdestination. Vi åkte på en dagssafari till Chobe i Botswana, och siktade bland annat flodhästar (som är rätt läskiga!) och elefanter på nära håll. Att uppleva Viktoriafallen på nära håll var häftigt! ”Röken” som går upp från dessa världens största vattenfall syns flera kilometer, det är inte för inte som fallen kallas ”The smoke that thunders”. Vi kan även konstatera att en promenad vid fallen är att likställa med en dusch, men tack vare solen och hettan torkade vi snabbt.

DSC01807 DSC01790

Något som kändes märkligt var hur segregerat det zimbabwiska samhället är. Det var svårt att ta in att folk inom den vita minoritetsbefolkningen tycktes bo i samma områden och huvudsakligen umgås med vita. Det har flera olika förklaringar, och vi vande oss aldrig riktigt vid detta faktum. Att lära sig lite shona kändes därför extra viktigt (vissa vita som är födda i landet kan bara prata engelska!). Vi märkte också snabbt hur bemötandet ändrades och mjuknade när vi pratade shona med folk. Vi kände oss också väldigt trygga i Mbare när Hannah just köpt sin första mbira. Att ha en mbira (ett traditionellt instrument i shonakulturen) verkar vara ett synligt kvitto på ett intresse för kulturen och landet. Mbare är annars ett område i Harare som de flesta guideböcker varnar turister för att besöka, och att besök endast skall ske i större grupp. Allt är således relativt, och vi kände oss aldrig hotade där.

DSC00522

I södra Zimbabwe är majoriteten av befolkningen Ndebele och huvudspråket är (vid sidan av engelskan..) Sindebele. Vi lärde oss några ord och fröjdades åt att äntligen lära oss lite klick-ljud. Det har länge funnits (och finns fortfarande) motsättningar mellan Zimbabwes största folkgrupp Shona och Ndebele. Det var därför viktigt för oss att intervjua lärare i södra Zimbabwe också, trots att vi bara skulle göra totalt åtta intervjuer. Vi spenderade en dryg vecka i Bulawayo. Förutom att intervjua lärare, fick vi även till ett möte med ordföranden och informationsansvarige i lärarstudenternas ganska nystartade organisation. Vi fick även kontakt med den före dette utbildningsministern som sitter i oppositionspartiet, och träffade honom en mycket varm eftermiddag. Det var ovant att så lätt kunna få kontakt med politiker och andra inflytelserika personer. Helt plötsligt satt vi med en massa kontaktuppgifter till spännande personer, av vilka vi dessvärre inte hade möjlighet att träffa alla.

Vi är otroligt glada att vi fick den här möjligheten. Visste du att Sverige är ensamt om att dela ut MFS-stipendium, förresten? Det visste inte vi. Det har nu gått ett tag sedan vi kom hem, uppsatsen är färdig och godkänd (finns att läsa här: http://muep.mah.se/handle/2043/17111) och vår tid Zimbabwe känns redan fjärran. Det går snabbt att falla in i vardagen hemma igen, men vi har lärt oss en massa. Bara sådant som att skriva på engelska, att förstå den zimbabwiska dialekten eller att Zimbabwes historia och politiska läge nu är självklar kunskap för oss.

DSC02081

Hejdå Zimbabwe. Sarai zwakanaka!

- Hannah och Johanna

Lake Bunyonyi!

Hej alla glada!

Så är vi inne på sista 7 dagarna i Uganda. Den senaste dagarna har vi spenderat i sydvästra Uganda på en ö vid namn ‘Itambira Island’ i Lake Bunyonyi!
Otroligt vackert är det, landskapet ska likna Nepals. Här är det som att vara i Sverige på en svensk sommardag, ger en lite hemlängtan :)
Lake Bunyonyi ligger 2000 meter över havsytan (vilket märks) i närheten av Kabale och gränsen till Rwanda. Sjön har varken bilharzia, krokodiler eller flodhästar så här badas det! Vi har paddlat kanot som vi lånat från stället där vi bor. Hemmagjorda kanoter som, ja, lättare sagt en gjort går att paddla ;)
Där vi bor är som på ett sommarkollo. Vi sover i våningssängar och behöver stearinljus för att se i de becksvarta kvällarna, toaletterna är mulltoaletter och tvätta måste vi här med göra för hand.

Vår uppsats är nära att bli färdig, ska fixa med den efter kommentarerna ifrån vår handledare där hemma sen ska den in. Ett år sen vi började och nu är detta kapitlet snart över!

 20140426_111034Vägen till Kabale och Lake Bunyonyi

20140426_132716

Utsikt ifrån restaurangen på ön där vi bor!

20140426_152936

På återseende!
Louise & Josefine

Vecka 6

Så kom vi till slut till paradiset.

I Stone Town var vi på kryddsafari och stadsvandring. I torsdags begav vi oss öster ut till Paje, en kustby i sydöstra delen av Zanzibar. Eftersom ön är ganska liten gick det snabbt att åka. Vi hade bestämt oss för att titta på minst två hotell innan vi bestämde oss, men när vår chaufför tog oss till det första boendet sa vi ja direkt. Vi har en egen bungalow på stranden, 30 meter från där vi bor svallar havet och solsängar väntar under palmparasollerna. Hängmattorna dinglar i vinden, sanden är vit och vattnet klart turkost. Det är som på film.

På torsdagen regnade det och fredagen var inte mycket bättre. I lördags fick vi ett par timmars fint väder och igår var det regn och storm. Eftersom det inte finns några fönsterrutor utan bara myggnät i fönsterkarmarna regnade det in och vi fick fixa ett regnskydd med hjälp av två stolar, gardiner och en vattenflaska. Idag har det varit strålande sol hela dagen och vi har legat på stranden och gottat oss.

Det tredje utkastet skickade vi till vår handledare igår. Vi fick tillbaka det med små kommentarer och den sista rättningen hoppas vi få gjort idag eller imorgon, sen kanske den äntligen är redo för inlämning!

Det är med andra ord bra dagar på vår resa som snart lider mot sitt slut. Idag är det 13 dagar kvar tills vi kommer hem, tiden har gått väldigt fort. Vi trivs!

/Sarah och Emelie

 

DSC02171

Jaws Corner i Stown Town

DSC02275

En blåsig kväll i Paje.

 

 

DSC02207

Obligatorisk!

 

Kära läsare!

Denna vecka har gått i uppsatsens tecken. Vi har skrivit, skrivit om och skrivit till. Sakta men säkert börjar vår uppsats ta form. Nu hoppas vi på enstaka kommentarer från vår handledare…hoppas kan man ju alltid.

Två stycken födelsedagar har även avklarats denna vecka. Lollo fyllde år den 8 maj och sonen Daniel i huset blev fyra den 11 maj! Lollos födelsedag började med skönsång på engelska och svenska samt fruktsallad på sängen. Frun i huset hade skrivit ”Happy Birthday” och ”We love you” på några bananer – det var gulligt. På kvällen stod det Thailändsk mat på Lollos önskelista. Det var inte så oväntat då hon är en riktig Thailands-räv. Tur att det finns en Thailändsk restaurang i Entebbe.

På Daniels födelsedag anordnande vi en traditionell fiskedam! Vi hade klippt ut fiskar ur glansigt papper i olika färger som vi satte upp på ett lakan. En lagom stor pinne fick agera fiskespö och sen var det bara att sätta igång. Frun i huset fick förklara på Lugandan så att alla var med på banan. Barnen var lite förvirrade till en början men förstod snabbt vad det gick ut på. Troligtvis förstår alla världens barn denna leken snabbt eftersom det handlar om godis! De fiskade upp gamla skor, plackers, hårborstar, matslevar, silar etc., ur den mycket smutsiga sjön innan de fick godisnapp. Det var mycket kul!!! Man kan undra vem som hade roligast…

DSC_3131

Fiskdammen

kalasMånga kramar från ett regnigt Uganda,

Josefine och Louise

 

 

 

 

 

 

Busua Beach

Hej på er!

Här kommer en uppdatering från oss. Just nu bor vi på Busua beach som ligger i sydvästra Ghana (fem timmar från Accra). Här är det jättefint och vi trivs väldigt bra. Det är en liten strandby med massor med turister men för tillfället så är det lågsäsong så här är väldigt lugnt. Vi har lärt oss att surfa vilket var väldigt svårt men jätteskoj. Om vi jämför Accra med Busua så är här mer turist anpassat gällande bemötande och variation på maten.

Innan vi reste till Busua så var vi i Volta regionen som ligger i centrala Ghana. Där bodde vi på en bergstopp med otrolig utsikt. Vi badade i vattenfall, vandrade i berg och besökte en apby. En morgon gick vi upp tidigt och vandrade upp på Ghanas andra högsta berg (800m) och åt frukost med en underbar utsikt. Detta var en av våra bästa upplevelser i Ghana, där var så otroligt vacker natur.

Vi har även varit i Cape Coast som ligger mellan Accra och Busua. Där besökte vi slavfort som Sverige har varit med och skapat. Det var intressant och se men givetvis så var det väldigt tragiskt. Vi besökte även Kakum nationalpark och vandrade i en hängbro som var 40 meter upp och 350 meter lång. Denna var gjord av rep och plankor så vi var lite rädda men det var skoj. Vi var även på en afrikansk danskurs där vi fick lära oss Pacha dans som är en traditionell folkdans från Volta regionen. Detta var en rolig upplevelse och något som vi sent kommer att glömma.

Vår uppsats går bra och den börjar närma sig sitt slut. Nu gäller det att knyta ihop säcken, korrigera det sista och granska språket. Om två veckor är vi hemma i Sverige igen. Detta skriver vi med blandade känslor då det ska bli skönt att komma hem men samtidigt så vill vi inte lämna Ghana. Tiden har gått så fort men samtidigt så känns det som vi har varit här väldigt länge. Vi är väldigt nöjda med vår resa och vi känner att vi har ägnat mycket tid åt uppsatsen men samtidigt har vi fått uppleva stora delar av landet. Att göra en sådan här resa är något som vi verkligen rekommenderar och om ni funderar på att söka stipendiet så gör det!!

Vi ses snart!

Vecka 4 och 5

Vi har nu varit på resande fot i fem veckor. Sedan vi lämnade Tanga har vi dock haft väldigt begränsad tillgång till internet och har därför inte kunnat skriva här.

Vi lämnade Tanga för Arusha och var där fem dagar. Vi var runt i staden, vi blev hembjuda på middag av vår chaufför vi har skaffat oss och vi skulle till ett vattenfall vid Mt. Merus fot. Vägen var tyvärr så dålig att bilen fastnade så vi fick gå en bra bit istället och eftersom vi hade varit i kyrkan innan vi åkte hade vi långklänningar på oss. Vi kom aldrig fram till vattenfallet.

Det blev dags för att åka på safarin vi hade fått levererad på rumservice utan att anstränga oss. Vi var iväg fem dagar och besökte Lake Manyara, Serengeti och Ngorongoro kratern. Det kan ha varit dom bästa fem dagarna i våra liv, inte nog med att vi fick se dom stora fem gånger flera, den fantastiska naturen och den underbara tystanden av att åka runt ensamma på savannen var otrolig.

Vi åkte sedan tillbaka till Arusha och checkade in på lodgen vi nu befinner oss i. Kanske den bästa sängen än så länge och rummet. I söndags bestämde vi oss för att göra ett nytt försök att se ett vattenfall. Vi åkte denna gång med vår chaufför och hans fru till Moshi för att sedan köra vidare mot Mt. Kilimanjaro. Vi besökte först Marungu vattenfall som var ca 50 meter och det var en sägnen om en flicka som hade blivit gravid innan giftermål och att hon skulle hoppa därifrån men när hon stod på toppen kom en leopard och hon hamnade i någon sorts mindfulness och genomförde det inte. Det var ganska jobbigt att ta sig ner till botten men det var värt det. Vi åkte sedan till nästa, Ndoro vattenfall. Detta var ungefär dubbelt så högt och det var värsta bestigningen för att ta sig ner (och upp ska vi inte tala om) men stället var helt otroligt. Naturen är så vacker här och vi är ganska ensamma på dom flesta ställena vi åker. Vi har verkligen fått uppleva både natur och kultur. På vägen tillbaka stannade vi till vid starting pointen för de som bestiger Mt. Kilimanjaro men detta var vi inte särskilt sugna på efter vi hört norskorna prata om sin tur och efter vår lilla bestigning vid vattenfallet!

Så, varför vi egentligen är här. Uppsatsen är under process och vi är i princip färdiga med utkastet. Vi ska göra det sista nu och sen får vi se vad handledaren tycker om vår prestation.

Idag har vi landat på Zanzibar och har äntligen tillgång till internet, det var ungefär två veckor sedan sist men vi har det bra!

/ Emelie och Sarah

SAM_3416

 

Vägen upp till vattenfallet, vi kom aldrig upp eftersom
bilen körde fast och det var ca 8 mil kvar.

 

SAM_3395

 

Hemma hos vår chaufför och hans fru efter lunchen.

 

DSC02062

 

Vi hade ett underbart äventyr på safarin!

Mer än halva tiden har gått!

Så rullar tiden på och ännu en vecka har gått! Nu är det bara tre veckor kvar här nere. Varit en vecka med mest skrivandet i fokus. Det går framåt, sen går det bakåt sen går det ett steg framåt igen…precis som det gör med uppsatsskrivande! Vi hade möte med den ansvariga sjuksköterskan på Nsambya sjukhuset, hon insisterade på att träffa oss igen. Vi däremot hade gärna sluppit träffa henne, tyvärr inte den trevligaste människa vi stött på i Uganda. Så vi åkte in till Kampala för mötet och var mer än glada att det var det sista. Man märker verkligen av hierarkin inom vården här. Hon är chefen över sjuksköterskorna och hennes åsikter är dem som är dem rätta, vilket hon förmedlade när hon tyckte vi skulle ändra resultatet vi fått ut av intervjuerna till vad hon själv tyckte det skulle vara. Vilket vi naturligtvis inte kommer göra, något hon hade svårt att förstå. 20140430_182500Leker med barnen vi bor med

Ugandierna är annars verkligen trevliga och tillmötesgående människor. Frågar vi om hjälp tvekar de aldrig och ser vi vilsna ut visar dem oss vägen. Igår ville vi se lite mer av by vi bor i, Nkumba, så vi började gå och skulle se om vi kunde hitta en ny väg hem ifrån butiken. Så fort vi såg lite vilsna ut kom en man fram och frågade om vi ville ha hjälp och gick med oss en annan väg hem. Han skulle inte ens gå åt samma håll och de var inte första gången som någon hjälpt oss på samma sätt. I taxi-minibussarna sitter Ugandierna gärna och samtalar, nyfikna på vart vi kommer ifrån och gör i landet. Dem blir glada när vi berättar att vi bor hos en familj som serverar oss riktigt Ugandisk mat varje dag. Säger du: Matoké så lyser dem upp, dem älskar verkligen sina matbananer! :D

20140501_135807

Edwyina, Josefine och Grace

20140501_135818

Gababeach

 Den första maj firade vi med Grace och Edwyna, två kvinnor som hjälpt oss att få tillstånd att intervjua sjuksköterskor på Nsambya sjukhuset. Dem plockade upp oss lite utanför Kampala så åkte vi til Gababeach och åt grillad fisk. Roligt att se något mer av Kampala och även få umgås med dem. Grace och Edwyna har bjudit med oss att åka med till Jinja som är en stad vid Nilen som vi ska göra sista veckan vi är här.

20140501_150112

Grillad fisk vi åt på Gababeach

Denna veckan är de födelsedagsfirande för både Louise och sonen Daniel i huset så blir kanske en mer händelserik läsning nästa gång :)
Ha de gött! //Louise & Josefine

Hej allihopa

Måste bara starta med att klaga lite på blogghemsidan som krånglar och segt internet. Är så extremt bortskämd med bra internet i Sverige. Det har varit ett litet äventyr varje gång som man ska försöka koppla upp sig, vet inte hur det gått för er andra som är i Tanzania just nu men ute här på öarna är det inte så bra uppkoppling. Så! Nu var det gjort! Känns som att en sten har lyfts från bröstkorgen, eller något sånt..

Ni undrar säkert vad vi har haft för oss sen sist? Svaret är att vi har gjort en massa! Skriviet på c-uppsatsen, övat på vår swahili, åkt på safari uppe i norra Arusha, beundrat vår guides otroliga laser syn ( såg en leopard som låg 500 meter bort), åkt tillbaka till Zanzibar.

Tiden här nere har passerat snabbt, börjar känna studiestressen krypa fram fastän jag vet att vi har varit duktiga. De känns samtidigt skönt att snart få resa hem, samtidigt som jag kommer att sakna vårat värdland, folket, stranden och att få höra swahili.

Delar med mig lite bilder, två på vilda djur och de andra från tiden spenderad på Zanzibar (Pemba).

 

P3190903 IMG_20140423_104132 P3190917 DSC_0024 DSC_0038 DSC_0622

P3190904 P3190909

 

Hej alla MFS:are och närmast sörjande!

Veckan som har gått har varit händelserik på många sätt och vis. Sist vi skrev väntade vi på att äta påsklunch hemma hos familjen Kasane. Det gjorde vi också, med besked. På menyn fanns ris, friterade potatisar, chapati (bröd), friterad kyckling, biff i bananblad (en favorit), böngrytor x flera och självklart mosade matbananer. Detta är typisk högtidsmat här i Uganda, så vi var väldigt glada för invitationen. Modern, som förövrigt fött nio barn, visade sina fotoalbum från sitt bröllop. Traditionellt firar man bröllop i tre sammankomster – möhippa/svensexa, förlovningsfest och sist bröllopsceremonin. 600 gäster kom till deras bröllopsfesten, somliga oinbjudna. Det visade sig även att modern är kusin med självaste drottningen här i landet och arbetar som hennes personliga assistent. Så nära kungligheter har varken jag eller Louise varit tidigare. Mycket malliga.

IMG_2356Traditionell Ugandisk mat!

I veckan har vi även lämnat in ett första utkast av vår uppsats. Vår handledare har vi numera döpt till Blixten, i och med hennes snabba kommenterande. I all hast glömde vi att bifoga det viktigaste av allt → syftet. Blev således kallade virrpannor…det misstaget gör vi inte om ;-).

Efter inlämnandet tog vi ett välförtjänt uppehåll i skrivandet. På schemat stod det Gorilla Trecking i Biwindi National Park. 15 timmar tog vår lilla utflykt med Ugandas kollektiv trafik. På busshållplatsen i Kampala var det slagsmål, rent ut sagt, om passagerarna. När vi äntrade busshållplatsen hade vi två stycken män dragandes i vardera arm, som skrek att vi skulle åka med just deras bussbolag. Ingen lyssnade på oss när vi sa att vi redan bokat resan, så vi fick bokstavligen talat slå oss ur deras grepp och säga några väl valda ord på svenska. Har insett att ibland är det bättre att ta till sitt modersmål, även om ingen förstår innehållet säger kraften i uttrycket mer än tusen ord på engelska. Väl i tryggt förvar på bussen började det sakta gå upp för oss varför det var så svårt att hitta ett nummer eller en bokningssida till ett bussbolag. Utanför fönstret utspelades ett sällan skådat maktspel mellan bussbolagens inkastare. De slet i passagerna, grälade och slogs med varandra ideligen. Trots att vi fick vänta två timmar extra efter utsatt avgångstid var vi tacksamma att vi slapp vara ute på busshållplatsens slagfält.

Men, nu till det roliga och väsentliga. Berggorillorna (Engagi på det lokala språket Rukiiga). För att få möjligheten att se våra avlägsna släktingar var man tvungen att köpa ett tillstånd på Uganda Wildlife Authority i Kampala. Väl i Buhoma fanns det tre grupper, åtta tillstånd vardera, av bergsgorillor som man kunde hälsa på. Dagen till ära var det endast fem turister (jag, Louise, en australiensare och två danskar) som hade köpt tillstånd, vilket innebar att vi fick välja grupp. I samråd med guiden valde vi gorillagruppen The Rushegura.

IMG_2504Regnskogen som vi vandrade i var magisk. Lianer, spindlar, syrsor, fjärilar, ormar, apor och porlande vatten ackompanjerade vår väg mot gorillorna. Väl framme, efter en ordentlig stigning, kom vi våra avlägsna släktingar så nära som på en meter. Guiderna återupprepade flera gånger att de är ”very friendly”, att vi kunde komma närmare och fotografera. Dock råkade jag, Louise och ena dansken stå och hänga lite för nära det manliga överhuvudets favorit träd. I godan ro satt Silverback:en (gorillahane med gråa hår på ryggen) och gnagde på löv. Plötsligt gjorde han ett utspel mot oss. Visade tänderna och grymtade så att vi alla föll bakåt, över resterande gruppmedlemmar, och rullade flera meter i det branta landskapet. Innan avfärd hade guiderna uppmärksammat oss på att stå stilla och behålla lugIMG_2507net om något liknade skulle inträffa…det gick ju sådär med facit i hand.

”Stay cool” allesammans tills nästa blogginlägg från Uganda,

Josefine och Louise