Så kom då till sist den första svenska medaljen. Silver i fälttävlan för Sara Algotsson Ostholt och hästen Wega. Det blev dramatiskt in i det sista. Om inte Algotsson Ostholt och Wega hade rivit på sista hindret, dessutom en knapp rivning, så hade det blivit guld. Den nationalistiska yran inför denna tävling växte hastigt fram under bara ett dygn. Dagen före fälttävlingens sista gren, talades det plötsligt om chans på guld, vilket ledde till att SVT stuvade om i tablån och lade avslutningstävlingen i huvudkanalen. Laget hamnade nu på fjärde plats. Men i den individuella tävlingen blev det alltså en andraplats.
I ett slag har den förväntade nationalistiska yran tagit fart på allvar. Från ett liv i idrottsmedial skugga, är sporten för stunden den hetaste. Man har till och med dammat av gamla bilder från OS 1956, när Sverige senast fick en olympisk framgång i fälttävlan när Petrus Kastenman vann guld. Inom ridsporten tvinnas nu stora förhoppningar om att denna framgång ska leda till ökade ekonomiska resurser och större medieuppmärksamhet. Det är givetvis lätt att förstå.
Det faktum att det nu pratas om fälttävlan som en sport värd att ta på allvar visar dessutom vilken betydelse en OS-framgång kan ha för mindre sporter.
Men. Samtidigt är det någonting som skaver.
Inte nog med att det är de olympiska spelens farligaste sport, man har även skäl att resa allvarliga moraliska invändningar mot sportens existensberättigande.
I själva verket är det en sport som borde avlägsnas från det olympiska programmet!
Att det handlar om en farlig sport torde vara ett väletablerat faktum vid det här laget. Ett av de mest uppmärksammade fallen i samband med den kontroversiella terrängritten – som tillsammans med det inledande dressyrmomentet och den avslutande banhoppningen – utgör delarna av denna ridsportens mångkampsdisciplin, var när kanadensiskan Howley Bennet fick föras till sjukhus efter en svår olycka. Det var emellertid inte tävlingsdagens första olycka. Enligt vissa medieuppgifter ska det inte ha dröjt länge innan ambulanser för både människor och djur började köras från kungliga Greenwich Park, där terrängritten ägde rum, till sjukhusen. Arkitekten bakom banan, Sue Benson, är till det en kontroversiell person inom sporten; ofta kritiserad för att lägga alltför krävande banor.
Terrängbanan har inte bara blivit kritiserad, utan även hyllad för att varje hinder var som ett konstverk och dessutom placerad i vacker miljö. Intresset för tävlingen var också stor. Men så är ridsporten stor i Storbritannien. Tävlingen laddades ytterligare av att drottning Elizabeths barnbarn Zara Phillips tävlade för hemmanationen.
Terrängrittens farlighet bidrar givetvis också till spänningen och dramatiken. Det är knappast någon tillfällighet att de flesta i publiken sägs ha placerat sig vid vattenhindret.
Att en sport är farlig är naturligtvis inte skäl nog för att förbjuda den. Många sporter är, åtminstone potentiellt, förenat med större eller mindre skaderisker. Likväl tycks fälttävlan stå i en klass för sig i detta avseende.
I en stor och upplysande artikel i The Guardian (28/7) skildras utförligt de problem fälttävlan haft att brottas med under lång tid. Som exempel avled så många som tolv ryttare under 2007-2008 i samband med terrängritt. Detta ledde till att presidenten för internationella ridsportförbundet (FEI), prinsessan Haya Bint Al Hussein, att gå ut med en skarp varning och hot om att utesluta fälttävlan från OS 2012 om de inte genomförde säkerhetsåtgärder. Hon framförde även IOK:s oro kring tävlingarnas säkerhet. Åtgärder genomfördes, och antalet dödsfall bland ryttare har minskat sedan dess.
Men problemen med sporten gäller inte endast ryttarnas säkerhet – utan i minst lika hög grad hästarnas. Djurrättsorganisationer har länge varit starkt kritiska till sporten – och det på goda grunder.
Terrängritten isolerad är förenad med omedelbar livsfara för hästarna. Det är inte ovanligt att hästarna bryter nacke eller rygg i samband med tävling. Och ett av de huvudsakliga skälen är att hindren är fasta, de ger inte vika om hästarna slår i dem. Nu har förvisso ryttaren alternativet att ta en annan men längre väg, men det innebär såklart att vägen till mål tar längre tid. Därmed finns det incitament för ryttaren att chansa att ta den kortare men farligare vägen. Hur detta kan sägas vara försvarbart är obegripligt.
Tveklöst finns det skäl att ifrågasätta om tillbörlig hänsyn tas till hästarnas välfärd. Bevisligen är hästarna satta under enorm press under flera intensiva tävlingsdagar; tävlingar de naturligtvis inte deltar i på frivillig basis.
Hästar skadas, och hästar tvingas till avlivning. Det händer hela tiden. Sett ur det perspektivet väger den svenska framgången lätt. Snarare finns det skäl att – på allvar! – reflektera över vad vi egentligen gör med djur i idrottens namn.
