Cyborgerna: Idrottens framtid

Paralympics går mot sitt slut. Under de dagar spelen pågått har handikappidrotten utan tvekan flyttat fram sina positioner. Det återstår att se om intresset för den paralympiska idrotten kommer att hålla i sig, eller om den efter spelen kommer att återgå till idrottens bakgårdar.

Historierna från spelen har varit en blandning mellan själva tävlingarna och personligt präglade berättelser om enskilda idrottares öden. Som de idrottare som en gång skadats i krig, men som genom idrotten rest sig och skapat sig själva på nytt. Som förre F1-föraren Alex Zanardi som 2001 förlorade sina ben i en racingolycka, och som under Paralympics vann guld i tempoloppet i handcykel, H4-klassen. Eller som när före detta soldater som skadats i krig nu fått möjlighet att representera sitt land som ”idrottssoldater” i Paralympics.

Och det är tydligt att Paralympics kommit att bli en egen identitet i idrottsvärlden. Huruvida det främjar paralympiernas status eller ej är en öppen fråga. Risken är att idrottarnas berättelser som funktionshindrade lägger sig ivägen för deras idrottsliga prestationer. Och det är något som knappast främjar deras status som elitidrottare.

I övrigt kan man konstatera att handikappidrotten innehåller allt det som ”den vanliga” idrotten innehåller (om nu någon trodde något annat). Som när det innan spelen inleddes avslöjades att flera handikappidrottare använder sig av så kallad boosting, en kontroversiell ”självskademetod” som går ut på att idrottare med ryggmärksskador ökar blodtrycket genom att exempelvis ge sig själv elchocker. Många har varnat för metoden, men den har inte desto mindre visat sig vara förhållandevis vanlig. Exempelvis genomförde internationella paralympiska kommittén (IPC) och antidopningsbyrån WADA en enkätundersökning av elitidrottare i samband med Paralympics i Peking 2008 – och det visade sig att så många som 17 procent sade sig använda metoden, som är förbjuden. Det vore såklart enkelt att förfasa sig över sådana siffor. Å andra sidan är det ett tecken på att handikappidrotten på elitnivå är lika allvarlig som all annan elitidrott. Det vill säga: Man kan se det som en form av ”normalisering”. Fusk eller fuskanklagelser inom handikappidrotten är förvisso inget nytt för dessa spel. Det har genom den paralympiska historien funnits sådana exempel. Däremot har det systematiska i att tänja på gränserna för det tillåtna nog kommit att uppmärksammas mer i samband med årets spel.

Men framför allt har ändå röster från spelen i London angett riktning mot en alltmer specialiserad och teknologiskt avancerad idrottsframtid. Visserligen har idrotten alltid varit beroende av teknologin, men kanske blir den som tydligast inom handikappidrotten. I den blir det nämligen omöjligt att komma ifrån det faktumet att det inte existerar ”rena” idrottskroppar, utan alla idrottskroppar är byggda av teknologiskt material. Handikappidrotten avslöjar mer än något annat den efterhängsna myten om ”naturlig idrott”. Någon sådan existerar inte. Myten är synad. Och ur det växer en annan idé om en framtida idrott fram: Idén om cyborgidrottaren. Det vill säga idrottaren som en hybrid av organiskt liv och teknologiska system. Den kan låta som en framtidsvision. Men framtiden är redan här. Och den visar sig kanske som tydligast genom Paralympics.

Den teknologiska utvecklingen går hastigt framåt. Och en konsekvens av det kan vara att paralympierna i framtiden kommer att exempelvis springa snabbare än Usain Bolt. Det menar åtminstone David James vid Centre Sports Engineering Research i Sheffield som, i likhet med flera andra experter, menar att utvecklingen av proteser kommer att göra människan snabbare än idag. James menar även att en person med proteser redan idag kan springa snabbare än en löpare med två ben.

Det är utan tvekan intressanta perspektiv. Som kanske också visar att Paralympics anger riktning mot en framtidens idrott, i vilken den gamla myten om den naturliga idrotten tillslut kan dödförklaras en gång för alla.

Detta inlägg är publicerat i Uncategorized. Bokmärk permalänken. Lämna en kommentar eller en trackback: Trackback URL.

Skriv en kommentar

Din epostadress publiceras eller delas aldrig. Obligatoriska fält är markerade med *

Du kan använda dessa HTML taggar och attribut <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

*
*

  • Mer om Kutte



    Kutte Jönsson är filosof och lektor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola. Han har skrivit flera böcker, senast essäsamlingen "Matchen som aldrig ägde rum – och ytterligare åtta kapitel om idrott, etik och politik" (2010).

    Kutte har dessutom publicerat många artiklar och kapitel i internationella vetenskapliga tidskrifter samt i antologier som bland andra i "Sport, Ethics and Philosophy" och "Sport in Society". Senast i den nyutkomna antologin "The Olympics and Philosophy".

    Han är även verksam som frilansande kulturskribent. I samband med sommar-OS 2008 kommenterade han dagsaktuella händelser från spelen i SVT.

    Har även skrivit om Meningen med OS.

  • Kategorier

  • Arkiv