Cyborgerna: Idrottens framtid

Paralympics går mot sitt slut. Under de dagar spelen pågått har handikappidrotten utan tvekan flyttat fram sina positioner. Det återstår att se om intresset för den paralympiska idrotten kommer att hålla i sig, eller om den efter spelen kommer att återgå till idrottens bakgårdar.

Historierna från spelen har varit en blandning mellan själva tävlingarna och personligt präglade berättelser om enskilda idrottares öden. Som de idrottare som en gång skadats i krig, men som genom idrotten rest sig och skapat sig själva på nytt. Som förre F1-föraren Alex Zanardi som 2001 förlorade sina ben i en racingolycka, och som under Paralympics vann guld i tempoloppet i handcykel, H4-klassen. Eller som när före detta soldater som skadats i krig nu fått möjlighet att representera sitt land som ”idrottssoldater” i Paralympics.

Och det är tydligt att Paralympics kommit att bli en egen identitet i idrottsvärlden. Huruvida det främjar paralympiernas status eller ej är en öppen fråga. Risken är att idrottarnas berättelser som funktionshindrade lägger sig ivägen för deras idrottsliga prestationer. Och det är något som knappast främjar deras status som elitidrottare.

I övrigt kan man konstatera att handikappidrotten innehåller allt det som ”den vanliga” idrotten innehåller (om nu någon trodde något annat). Som när det innan spelen inleddes avslöjades att flera handikappidrottare använder sig av så kallad boosting, en kontroversiell ”självskademetod” som går ut på att idrottare med ryggmärksskador ökar blodtrycket genom att exempelvis ge sig själv elchocker. Många har varnat för metoden, men den har inte desto mindre visat sig vara förhållandevis vanlig. Exempelvis genomförde internationella paralympiska kommittén (IPC) och antidopningsbyrån WADA en enkätundersökning av elitidrottare i samband med Paralympics i Peking 2008 – och det visade sig att så många som 17 procent sade sig använda metoden, som är förbjuden. Det vore såklart enkelt att förfasa sig över sådana siffor. Å andra sidan är det ett tecken på att handikappidrotten på elitnivå är lika allvarlig som all annan elitidrott. Det vill säga: Man kan se det som en form av ”normalisering”. Fusk eller fuskanklagelser inom handikappidrotten är förvisso inget nytt för dessa spel. Det har genom den paralympiska historien funnits sådana exempel. Däremot har det systematiska i att tänja på gränserna för det tillåtna nog kommit att uppmärksammas mer i samband med årets spel.

Men framför allt har ändå röster från spelen i London angett riktning mot en alltmer specialiserad och teknologiskt avancerad idrottsframtid. Visserligen har idrotten alltid varit beroende av teknologin, men kanske blir den som tydligast inom handikappidrotten. I den blir det nämligen omöjligt att komma ifrån det faktumet att det inte existerar ”rena” idrottskroppar, utan alla idrottskroppar är byggda av teknologiskt material. Handikappidrotten avslöjar mer än något annat den efterhängsna myten om ”naturlig idrott”. Någon sådan existerar inte. Myten är synad. Och ur det växer en annan idé om en framtida idrott fram: Idén om cyborgidrottaren. Det vill säga idrottaren som en hybrid av organiskt liv och teknologiska system. Den kan låta som en framtidsvision. Men framtiden är redan här. Och den visar sig kanske som tydligast genom Paralympics.

Den teknologiska utvecklingen går hastigt framåt. Och en konsekvens av det kan vara att paralympierna i framtiden kommer att exempelvis springa snabbare än Usain Bolt. Det menar åtminstone David James vid Centre Sports Engineering Research i Sheffield som, i likhet med flera andra experter, menar att utvecklingen av proteser kommer att göra människan snabbare än idag. James menar även att en person med proteser redan idag kan springa snabbare än en löpare med två ben.

Det är utan tvekan intressanta perspektiv. Som kanske också visar att Paralympics anger riktning mot en framtidens idrott, i vilken den gamla myten om den naturliga idrotten tillslut kan dödförklaras en gång för alla.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Paralympics och diskriminering

Paralympics, eller handikapp-OS, pågår i London. Under tolv dagar tävlar drygt 4 000 elitidrottare med funktionshinder om medaljer och medial uppmärksamhet.

SVT sänder fyrtio timmar från tävlingarna. Uppmärksamheten är betydligt mindre jämfört med den de olympiska spelen fick för ett par veckor sedan.

Paralympics arrangeras alltid i det land som haft årets OS. Sedan första året, 1988, har det ständigt växt. Det skulle kunna ses som ett tecken på att gränsen mellan de som definieras som icke funktionshindrade och de som klassas som funktionshindrade är på väg att upplösas. Men det är en välvillig tolkning.

Paralympics är fortfarande en provokation, och paralympierna utsätts för provokationer. Det kan handla om nedlåtande attityder som reducerar dem till sina funktionshinder, att människor inte ser dem och att de inte ses som elitidrottare; men också om att de möts med hat.

Den 12 augusti skrev Jackie Ashley, kolumnist i den brittiska dagstidningen The Guardian, att hatbrotten mot handikappade i England och Wales fördubblats sedan 2008. Det gör funktionshindrade till en av de mest utsatta grupperna i landet.

Paralympics spelar viktig politisk roll genom att synliggöra handikappade och de samhällsfrågor som berör dem. Samtidigt finns det en risk om Paralympics politiseras alltför hårt. Idrottarnas prestationer hamnar i skuggan av sina funktionshinder, även om uppmärksamheten har vällovliga syften. Och därmed ligger vägen öppen för att paralympierna ses som andra klassens idrottare.

Det finns ett inbyggt problem med Paralympics relation till OS. Beteckningen Paralympics markerar att paralympierna är någonting annat än olympier. Man kan se själva anordnandet av Paralympics som diskriminerande, som om de tävlande är av andra klassens idrottare. Kanske vore det därför bäst om gränsen mellan OS och Paralympics upplöstes.

De sporter och de grenar som utgör dagens Paralympics har blivit färre med åren. Det har sannolikt främjat handikappidrotten, bland annat därför att konkurrensen inom sporterna därmed har ökat, vilket ställer högre krav på professionalitet. Det finns å andra sidan en risk att för få grenar leder till (ökad) orättvisa. Men det är en risk som finns inom all tävlingsidrott.

Klassificeringar och indelningar är aldrig enkla. Allra minst inom tävlingsidrotten där en bärande rättviseprinciper är att tävlingarna ska vara på lika villkor. Debatten om huruvida den sydafrikanske löparen Oscar Pistorius, som efter en amputation som barn springer med kolfiberproteser, skulle få tävla i OS är ett av de mer uppmärksammade exemplen på senare tid. Efter långa processer tilläts han till slut att tävla i OS.

Men Oscar Pistorius är inte den förste handikappade idrottare som tävlat i OS. 1904 vann George Eysner tre medaljer i gymnastik med ett träben. Och vid OS 1984 tävlade Neroli Fairhall i bågskytte trots förlamning i kroppens nedre del. Och vid OS 2000 tävlade den blinda löparen Marla Runyan på distansen 1500 meter. Det finns fler exempel, och alla visar de att funktionshindrade i alla tider har tävlat tillsammans med icke-funktionshindrade.

Men bara för att det finns individuella idrottare som överskrider gränsen mellan de grova klassificeringarna mellan funktionshinder och icke funktionshinder, betyder det inte att Paralympics bör gå upp i OS.

Det är inte alls säkert att den paralympiska rörelsen skulle tjäna på att de mest publikdragande och spektakulära idrottsgrenarna blev en del av det olympiska programmet. Och visst finns det risk att handkappidrotten skulle förlora lite av sin lyster, att den skulle drunkna i ett OS. Men man kan också argumentera för motsatsen.

Många av sporterna på OS-programmet lever i medieskugga mellan de olympiska spelen, i samband med OS lever de upp. Ibland, men bara ibland, kan det till och med hända att de lyckas få en plats i rampljuset även efter spelen, främst om det är en sport med lyskraftiga idrottare. Det skulle också kunna gälla för de paralympiska sporterna. Till syvende och sist beror det på hur sporterna exponeras av arrangörer och medier, med eller utan individuella fixstjärnor.

Men framför allt: En gränsupplösning mellan OS och Paralympics skulle kunna ses som ett definitivt erkännande av att paralympierna i första hand är idrottare och inte funktionshindrade. Och det skulle vara ett stort steg mot verklig jämlikhet.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar
  • Mer om Kutte



    Kutte Jönsson är filosof och lektor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola. Han har skrivit flera böcker, senast essäsamlingen "Matchen som aldrig ägde rum – och ytterligare åtta kapitel om idrott, etik och politik" (2010).

    Kutte har dessutom publicerat många artiklar och kapitel i internationella vetenskapliga tidskrifter samt i antologier som bland andra i "Sport, Ethics and Philosophy" och "Sport in Society". Senast i den nyutkomna antologin "The Olympics and Philosophy".

    Han är även verksam som frilansande kulturskribent. I samband med sommar-OS 2008 kommenterade han dagsaktuella händelser från spelen i SVT.

    Har även skrivit om Meningen med OS.

  • Kategorier

  • Arkiv