Studenter som medskapare av undervisning i att söka, samla och värdera information – rapport klar!

Som vi tidigare skrivit om här i Bloggen (se bland annat Hannas förra inlägg)  så har vi under 2014 genomfört ett projekt om studenter som medskapare av undervisning i informationssökning. Syftet med projektet har varit att utveckla metoder för att ta tillvara studenternas erfarenheter och tidigare kunskaper för att stödja deras informationssökning. Vi har velat undersöka på vilka sätt studenterna aktivt kan involveras i undervisningen genom att titta på olika former av brukarinvolvering.

Nu är projektet i sitt slutskede och vi har sammanställt några av erfarenheterna i en projektrapport som ni kan läsa här.

studentinvolvering

Var fanns pedagogiken?

Den 23 maj deltog jag på en temadag för hållbart och inkluderande lärande här på Malmö högskola. En mycket intressant dag, med talare från högskolan, men också gästföreläsare från bl.a. University of East London och Erik Arroy, ordförande för Sveriges förenade studentkårer, SFS. Breddad rekrytering och hur vi i högskolan pedagogiskt möter stundernas olika behov, var några av de frågor som stod i fokus.

Som bibliotekarie på Malmö högskola möter jag dagligen studenter i olika pedagogiska sammanhang och därför väcktes för mig en hel del tankar, inte minst kring vem som har ansvaret i en pedagogisk lärandesituation? Minnen och starka känslor från mitt eget första studieår på universitetet dök upp. Det där första året när jag plötsligt blev varse att ansvaret för lärandet låg helt och hållet hos mig själv – upprepade ”misslyckanden” som jag beskrivit som bristande kompetens i högskolestudier hos mig själv, utan att ställa frågan: var fanns pedagogiken?

Det är mitten av 90-talet och jag börjar läsa Kulturvetarlinjen vid Umeå Universitet, min första riktiga kurs är Historia A. Jag kommer direkt från gymnasiet till universitetet och hade gått ut med höga betyg (i Historia hade jag 5:a). Men när jag nu börjar läsa historia på universitetet kuggar jag på tenta efter tenta! Jag är inte van vid alla dessa självstudier, eller att läsa på engelska. Det är inte bara jag som har det tufft att klara studierna – flera kursare hoppar av och ger upp. Vi matas med kunskapsstoff, men ingen förklarar och vissa föreläsare läser i princip utantill från kurslitteraturen. En lärare sticker ut och ger oss uppgifter som vi förstår. Samma lärare råkar lite så där i förbifarten upplysa oss om att ”ja, det är märkligt men det är bara på universitetet som man inte behöver ett enda poäng pedagogik för att undervisa”. (Än idag minns jag hur paff jag blev över detta! Så här i efterhand undrar jag om det var en slump att han själv hade hoppat av från lärarutbildningen en gång i tiden?). Från olika håll fick jag också höra att ”det tar tid att lära sig plugga på universitetet”. Jag var envis och redde ut situationen under samma termin med omtentor och restuppgifter – men mycket annat blev lidande när allt som betydde något var att klara nästa tenta! En bit in i terminen började vi ha seminarium, det kändes lite ”flummigt” och ovant, men jag fick en känsla av att jag lärde mig mer än av tentaplugget. Terminen avslutades med uppsatsskrivning och det gick jättebra, fast jag satt förstås uppe hela natten innan deadline och skrev!

I ljuset av temadagens diskussioner om högskolepedagogik (och Erik Arroys föredrag i synnerhet) ser jag plötsligt resan jag gjorde det där första året på ett nytt sätt och jag kan tycka att den på många vis var onödig! Ja, jag lärde mig att ”plugga rätt” och skriva VG på tentor – men tänk om jag istället möts av en pedagogik som fått mig att vilja plugga för att lära för livet & utveckla både kunskap och tänkande, och inte bara gett mig fokus att klara mina poäng? Varför såg jag det som självklart att det var jag som var dålig/trög/och inte förstod? Istället för att ifrågasätta pedagogiken, eller avsaknaden av den? Ett svar på den frågan tror jag är tradition. Vi håller inom akademin helt enkelt fast vid ett sätt att lära som är konservativt och inte har ändrats mycket genom åren om man tittar på föreläsningen till sin form. Studenten ska lära sig av föreläsaren och matas med information punkt slut. Eller?

”Studentens lärande i centrum. SFS om pedagogik i högskolan”
Erik Arroy utgår från den rapport som Sveriges förenade studentkårer publicerade efter en utförlig enkätundersökning bland Sveriges studenter under 2012. Rapporten är också understödd av fakta och forskning kring högskolepedagogik:  ”Studentens lärande i centrum. SFS om pedagogik i högskolan”. Den tar upp kvaliteten på högskolepedagogiken ur ett studentperspektiv:

Studentens lärande i centrum. SFS om pedagogik i högskolan
När jag läser det första kapitlet i rapporten går understrykningspennan varm – det är så mycket som jag känner igen från min egen studietid! En sak inser jag, det var inte alls någon kvalitet jag fick det där första året…det var kunskapsöverföring och ”learning by doing”.

I dag är det jag själv som är ”pedagogen”. Numera har jag faktiskt några poäng i högeskolepedagogik, men att undervisa i informationssökning var något jag började med utan att ha just detta. Precis som många andra har jag utvecklat mitt undervisande genom ”trial and error” men också (vilket inte ska underskattas) erfarenhetsutbyte och diskussioner med kollegor. Om jag ska knyta ihop temadagen så känns det viktigt att titta på den pedagogiska situationen och lärandet. Det kan konstateras att:

  • Vi lär på olika sätt och därför borde olika sätt att lära ut också välkomnas.
  • De uppsatta lärandemålen på en kurs kanske inte alltid  behöver uppfyllas på exakt samma vis av allla?
  • Examinationen är ett tillfälle för lärande och studenter är med och skapar kunskap i klassrummet.
  • Vem har ansvaret för lärandet? Givetvis måste du som student ta ansvar för ditt eget lärande, men har läraren då inte ansvaret för en god kvalitet på pedagogiken?
  • Studentaktivt lärande kräver engagemang både från lärare och studenter!
  • Vad kan göras för att överbrygga gapet mellan lärarnas krav och studenternas förkunskaper? (frågan lånad från Bo Norlund & Svante Lingärdes föredrag om akademiskt skrivande, men jag tycker det passar in även i ett bredare utbildningsperspektiv).

Till sist vill jag tipsa alla om att läsa SFS:s rapport och diskutera med varandra!