Exemplet Nederländerna – en framstående forskningsnation; avslutande kommentar om utvärderingsspelet

I två tidigare Forskningsbloggar (23 februari och 11 mars 2016) har Nederländerna lyfts fram som ett exempel på en framgångsrik forskningsnation. Det som skiljer Nederländernas och Sveriges nuvarande forskningspolitik är bland annat att Nederländernas statsmakter inte påverkar lärosätenas verksamhet genom att direktallokera resurser i förhållande till prestation. Trots det har Nederländernas forskning i många avseenden uppvisat större framgång än Sveriges under rätt lång tid och trots att resurstillskotten inte har varit omfattande (Öquist & Benner, 2012). För att finna en del av förklaringen till varför det kan förhålla sig på detta vis kan det vara lämpligt att gå drygt 40 år tillbaka i tiden och titta på hur det nederländska utvärderingssystemet för forskning har utvecklats.

Elfenbenstornet – Republic of Science

Som i så många andra västländer hade lärosätena i Nederländernas fram till i slutet av 1960-talet undgått grundläggande frågor från regeringen om hur de statliga forskningsmedlen användes. Man kan på ett sätt säga att den akademiska autonomin trumfade över skattebetalarnas intressen ända till dess att ”accountability paradigmet” började slå igenom på allvar. Men då på 1960-talet var kvalitetskontrollen av forskning således enbart en inom-akademisk fråga (jämför med tankegångarna i Michael Polanys ”Republic of Science” från 1962) och staten stack helt enkelt bara in checken under dörren med jämna mellanrum.

Prototyp

Tillvägagångssättet att regeringen i Nederländerna bara sände iväg forskningsanslaget utan efterföljande kontroll ifrågasattes 1969 när ett rådgivande organ till regeringen ansåg att “ad hoc committees of experts… that should assess the nature and suitability of the research financed by the government in restricted fields of research” skulle bildas (van der Meulen, 2006). Efter många om och men genomfördes flera, men inte alltför genomarbetade och från varandra fristående, utvärderingar av forskning inom olika vetenskapliga områden under 1970-talet och en bit in på 1980-talet.

Utvärderingarna gav emellertid sällan regeringen tillräckligt tydliga signaler, varken beträffande kvaliteten på forskningen eller rekommendationer om vad som statsmakten behövde prioritera. Den här första generationen av utvärderingar lyckades alltså inte etablera någon nämnvärd interaktion mellan akademi och regering, men fick i alla fall till följd att kvalitetsbegrepp stöttes och blöttes (till exempel frågan om vilka vetenskapliga publikationer som skulle anses nationella respektive internationella) på ett sätt som förmodligen inte hade varit lika utbrett tidigare. Därför finns det goda skäl att anta att diskussionen ledde till att kvalitetsbegrepp började synliggöras och därmed blev kända inom akademin. Rutinen att bli utvärderad av expertpaneler fick, i förhållande till flera andra länder, också tidigt fäste.

Betaversion

Men 1979−1982 började ansvarig minister ta ett fast grepp om skeendena. Vid den här tiden tydliggjorde staten, i analogi med vad som varit implicit tio år tidigare, att universiteten inte tog tillräckligt ansvar för att visa vad de åstadkom för skattepengarna. Universitetens förmåga till att planera och prioritera sin verksamhet ansågs också undermålig, i likhet med samarbetet mellan lärosäten som därmed inte tog vara på landets forskningskapacitet och därigenom gjorde systemet med universitetsforskning ineffektivt. Lösningen var att introducera ett nytt sätt att finansiera forskning som byggde på att tvinga universiteten att organisera sin forskning i så kallade ”forskningsprogram” (ofta sub-institutionsnivå, men med mer än fem forskare) som tillika skulle utgöra enheten för panelutvärdering. De universitet som misslyckades att fylla sin budget med sådana godkända ansökningar om forskningsprogram riskerade att mista forskningsresurser (även om det var sagt att en omfördelning mellan universitet inte skulle ske under de första fem åren som systemet var i bruk). En framgångsrik utvärdering skulle däremot tillförsäkra universitetet finansiering av framstående program under nästa femårsperiod (Blume och Spaapen, 1988). I konceptet ingick också att graden av konkurrensutsatt finansiering ansågs för låg. Tilldelningen till de statliga forskningsråden höjdes därför.

Men precis som den första utvärderingsomgången svarade inte heller denna generation av utvärderingar upp till de krav som kan ställas på stringens. Både styrning och tydliga riktlinjer saknades. Resultatet blev därefter. Inom vissa områden godkändes alla ansökningar, i andra underkändes mer än hälften. Utvärderingsrutinerna förbättrades 1984 efter protester från universiteten och de organisationer som höll i utvärderingarna. När utvärderingen slutfördes för andra gången 1992 resulterade den i en jämnare fördelning av avslagen och även en höjning av andelen godkända ansökningar (van der Meulen, 2006). Acceptansen för utvärderingssystemet inom akademin ökade betydligt i och med detta. Systemet började till och med ses av universitetsledningarna som ett redskap för att styra deras respektive organisationer med målet att uppnå högre kvalitet inom forskning, vilket gjorde att kvalitetsaspekter nu genomsyrade alla nivåer vid universiteten. Begreppet forskningsprogram − som är en form av vetenskaplig (bottom-up) självorganisering − fick också en fastare kontur genom att den utgjorde utvärderingsenhet.

Ansvarstagande = internalisering

Nu när universiteten accepterat den nya situationen med att vara ”accountable” var deras nästa steg att efterlysa större nytta av utvärderingarna och ställa högre krav på återkoppling i planeringssyfte nu när ansträngningarna för att genomföra utvärderingarna ändå var så stora. Universiteten ville också ta det fulla ansvaret för utvärderingarna av forskning. Det fick de 1993 då ”The Association of Dutch Universities” (VSNU; ungefär Sveriges universitets- och högskolors förbund; SUHF) tog över ansvaret; en tydlig maktförskjutning som innebar att den direkta statliga inblandningen marginaliserades. Det statliga maktutövandet kan därför i detta läge sägas vara mer informellt än formellt eftersom staten inte hade ingripit genom omfördelningar av forskningsmedel mellan universiteten.

På ett sätt var det nya maktförhållandet en återgång till Polanys ”Republic of Science” men med den skillnaden att de från statsmakterna från början pådyvlade kvalitetsaspekter beträffande forskning hade förfinats i dialog mellan departement och akademi till den grad att de internaliserats i universitetsorganisationen på ett genomträngande vis. Även om, eller rättare sagt: tack vare, att det säkert fanns en hel del oväntade avvikelser i progressionen av utvärderingssystemet, så kan slutet på denna del av utvecklingen ändå ses som att ett mål för en framsynt, långsiktig och uthållig forskningspolitik hade uppfyllts efter drygt 20 år.

Standardisering

Ansvarsövertagandet innebar också att universiteten skötte organiseringen av utvärderingarna. VSNU arbetade följaktligen 1993 fram standardiserade rutiner för utvärdering av forskning i en sexårscykel. Utvärderingsresultatens detaljer riktades främst till de lärosäten som utvärderades. Den nederländska motsvarigheten till utbildningsdepartementet fick enbart en översiktlig sammanfattning. Den nya praxisen fick snabbt fäste och alla universitet deltog. Resultaten av utvärderingarna användes av universitetsledningarna som vägledning för framtida investeringar, utlysningar av anställningar och organiseringen av forskning. Framgångsrika forskargrupper kunde också skylta med goda utvärderingsresultat för att öka chanserna att få bra samarbetspartners och större tillgång till olika former av externfinansiering. Standardiseringen innebar samtidigt att genomförandet av utvärderingarna blev oberoende av en samordnande organisation. Utvärderingar som bygger på ett gemensamt protokoll kan organiseras på olika vis. Lärosätena var inte längre beroende av VSNU.

De nya frihetsmarginalerna gör att en framställan 1998 till en då ny ansvarig minister hörsammas om att utvärderingsbördan är orimlig och måste åtgärdas. (Till utvärderingarna av forskningsprogrammen har fler utvärderingar fogats under tiden.)

Delegation

Framställan får till följd att från och med 2002 ligger ansvaret på de enskilda universiteten att genomföra utvärdering av forskning enligt ett Standard Evaluation Protocol som sanktionerats av VSNU och två andra nationella organisationer (Royal Netherlands Academy for Arts and Sciences (KNAW) och deras Forskningsråd (NWO)). Protokollet bygger på VSNU:s tidigare standard, men varje universitet kan själv avgöra vilka av dess forskningsverksamheter som ska omfattas av utvärderingen. Om det finns anledning kan flera universitet gå samman och genomföra en gemensam utvärdering, till exempel för en enskild disciplin.

Distansen mellan lärosätena och regeringen ökade när universiteten tog över utvärderingarna. Inte helt oväntat började departementet klaga på bristande insyn och frånvaro av kontroll var forskningspengarna landar eftersom lärosätenas interna resursallokering inte alltid var transparent i förhållande till utvärderingsresultat och prestationer. Dessutom ökade antalet expertpaneler vilket minskade effektiviteten.

Trots alla turer på senare år, framhålls utvärderingsmetoden som en viktig förklaring till att Nederländerna har så pass framstående forskning. I landets “2025. Visons for Science – choices for the Future” från 2014 står det: “The Standard Evaluation Protocol has made a significant contribution to the quality of fundamental research in the Netherlands and is regarded as an exemplar by the international academic community.” Det ligger något I det.

Resumé

En markant intervention av statsmakterna kring 1980 gjorde att de nederländska universiteten internaliserade och utvecklade kvalitetsbegreppen. I samarbete med andra organisationer byggde universiteten upp ett utvärderingssystem som har varit relativt stabilt de senaste 15 åren. Denna stabilitet verkar ha gett lärosätena arbetsro i och med att systemet är förutsägbart och utvecklat av akademin, även om arbetet från första början sattes igång som en reaktion på ett utspel av deras regering.

Varken utvärderingsresultat eller forskningsprestationer påverkar fördelningen mellan de Nederländska universiteten, vilket kan ha medfört att inget av dem finns representerat i absoluta toppen på de vanligaste rankinglistorna. Å andra sidan kan ambitionen att ha ”toppuniversitet” vara missriktad, särskilt som hälften av Nederländernas universitet ändå befinner sig bland de 100 högst rankade. Nederländernas forskningspolitiska mål verkar att ha uppfyllts efter en väldig lång resa.

Sweden 35 B.C.

Fram till 2009 fördelade den svenska regeringen basanslaget för forskning till lärosätena främst på historiska grunder; lärosätena fick i princip vad de fick förra året plus en procentuppräkning. Det fanns sedan tidigare emellertid politiska ingrepp som störde lugnet i Republic of Science, nämligen satsningar på de nya universiteten och nationella forskarskolor kring millenniumskiftet samt nymodigheten att ge högskolorna egna forskningsresurser i slutet av 1990-talet. De strategiska forskningsområdena utgjorde också en (över)tydlig intervention i universitetens och högskolornas verksamhet i stordriftsfördelens och excellensens namn. Men bortsett från dessa politiska (nota bene) punktvisa och inte alltför samordnade interventioner, kom forskningsprestationer i och med kvalitetsindikatorerna inte på allvar in i bilden förrän det i betänkandet Resurser för kvalitet (2008) föreslogs en (ännu gällande) prestationsbaserad tilldelning som är baserad på hur mycket externa medel ett lärosäte drar in och hur väl citerade dess publikationer är. Den nationella resursfördelningsmodellens kvalitetsindikatorer har anammats av lärosätena. Merparten av de svenska lärosätena, i likhet med Malmö högskola, använder numera – i New Public Management-anda – en eller annan form av hänsyn till prestation i den interna fördelningen av forskningsanslaget.

En nationell utvärdering av forskning kom inte på tal förrän Vetenskapsrådet lämnade sitt förslag FOKUS 2014. Förslaget påminner mer om det engelska systemets Research Evaluation Framework än det nederländska Standard Evaluation Protocol (och det är kanske därför FOKUS verkar arbeta i motvind; se Forskningsbloggen 25 januari 2016).

Med denna bakgrund är det ganska tydligt att de senaste decenniernas svenska forskningspolitik i förhållande till Nederländernas har saknat stringens och uthållighet. Därför har högskolesektorn fått otydliga signaler i sin strävan att bidra till att göra Sverige till en ledande forskningsnation. Att, som tidigare regering, göra stora ekonomiska satsningar på forskning i de två senaste forskningspropositionerna är absolut nödvändigt, men tydligen inte tillräckligt.

Vi såg i Nederländerna att universiteten slöt sig samman relativt snabbt inför hotet om ”accountability” som regeringen på allvar började mönstra redan kring 1980. Det gällde för lärosätena att i kraft av sin akademiska trovärdighet skapa ett system för utvärdering av forskningskvalitet som den nederländska regeringen kunde acceptera. I detta oberoende låg nyckeln till internaliseringen av kvalitetsbegreppet som genom uttalad New Public Management på universitetsledningsnivå skärpte kvaliteten på bred front. I Sverige har ju lärosätena aldrig behövts enas i dessa frågor eftersom de inte varit utsatta av politisk påtryckning på samma sätt som i Nederländerna. Trots det, skulle den minst sagt tydliga beställningen i det uppdrag som den borgerliga regeringen gav Vetenskapsrådet 2013 kunnat vara ett lämpligt startskott för en sådan sammanslutning − lämpligen ledd av Sveriges universitets- och högskoleförbund.

Bristen på samordning mellan de svenska lärosätena betyder inte brist på initiativ. Sedan cirka tio år tillbaka har en lång räcka lärosäten (se till exempel Göteborgs universitet, Mälardalens högskola, Uppsala universitet och Örebro universitet) genomfört egeninitierade kvalitetsutvärderingar av forskning med externa expertpaneler. KK-stiftelsen har också möjliggjort och finansierat utvärdering av forskning vid Högskolan i Halmstad, Högskolan i Skövde och Mittuniversitetet (ARC 13) enligt en modell som var gemensam för alla tre lärosätena.

Det finns sålunda erfarenhet av kvalitetsutvärdering av forskning vid svenska lärosäten. Men även om utvärderingarna har vissa likheter framstår den ändå som fragmenterad. Vad som skulle behövas för att stärka och kommunicera den akademiska legitimiteten framöver är att de svenska lärosätena enas om ett gemensamt utvärderingsprotokoll, liksom det som används i Nederländerna. Det skulle samtidigt leda till att lärosätena genom fortsatt internalisering bildar en samsyn på vad som utgör forskningskvalitet.

”Hungriga vargar jagar bäst”

används ibland för att beskriva att unga forskares ovisshet inför framtiden gör att de anstränger sig mer och att mindre goda villkor inledningsvis också gör att deras extra uppoffringar är nödvändiga för att komma vidare i karriären där villkoren är bättre. Effektivitet och excellens enligt denna en aning socialdarwinistiska tolkning tycks stå i motsatsförhållande till trygga, goda och förutsägbara villkor inom akademin. Frågan vilket av dessa skilda synsätt som bäst uppfyller målet att svensk forskning ska stå stark i framtiden? Åtgärder som främjar rekrytering av framstående unga forskare till universitet och högskolor är ju en viktig beståndsdel i att nå detta mål. (Se bland andra Öquist & Benner, 2012.)

Forskarkarriärutredningens betänkande ”Trygghet och attraktivitet – en forskarkarriär för framtiden” tvekar inte på denna punkt utan menar att ”hungriga vargar-konceptet” är otidsenligt och att tillsättningen av doktorander, postdoktorer och biträdande lektorer alltid ska ske i konkurrens så att de bäst meriterade anställs. Betänkandet anser också att tydliga karriärsteg ökar förutsägbarheten för vad som krävs i en fortsatt akademisk karriär. Transparensen ökar attraktiviteten. Lön och övriga anställningsvillkor bör därutöver vara goda samt likvärdiga.

Bland de bättre villkor som anges för doktorander finns: internationell utlysning som möjliggör antagning i konkurrens, avskaffande av utbildningsbidraget och begränsning av stipendiefinansiering till förmån för doktorandanställning. Vidare framhåller betänkandet att det är angeläget att anställningen som biträdande lektor införs som ett steg i en nationellt erkänd karriärväg och att åtgärder för att minska visstidsanställningar genomförs. Den låga mobiliteten mellan landets lärosäten bland disputerade upplevs som kvalitetshämmande och i betänkandet föreslås insatser som avser att öka mobiliteten.

Karriärsystemet ingår i forskningssystemet och växelverkar med dess andra delar. Därför är det svårt att preparera loss just den del som har med karriären att göra. Till de faktorer som inverkar negativt på karriärsystemets trygghet och attraktivitet är att forskningen vid Sveriges universitet och högskolor till största delen är beroende av extern finansiering, vilket gör att finansiärernas, många gånger kortsiktiga, mål alltför ofta trumfar över universitets och högskolors mer långsiktiga mål. Den så kallade ”autonomipropositionen” (2010) lämnade också fältet friare för de enskilda lärosätena att själv bestämma över den karriärväg som passade just deras verksamhet bäst. Eftersom samarbetet mellan landets lärosäten, i likhet med flera andra frågor, inte har varit imponerande, bidrar autonomiambitionerna därför ytterligare till fragmentariseringen av karriärsystemet, vilket bland annat riskerar att minska mobiliteten. Till saken hör också att forskningsanknytning av utbildning måste tas ad notam så att det inte bildas två olika karriärspår; ett för forskning och ett för utbildning.

Betänkandet är just utskickat på remiss. Malmö högskola är en av remissinstanserna som ska avge yttrande redan i juni. Jag svarar gärna på frågor om betänkandet och dess remissbehandling.

 

 

Forskningsåret 2015 vid Malmö högskola: status quo

Efter en serie av år med en mycket stark utveckling av forskningen vid Malmö högskola markerar 2015 en ställvis avmattning i denna positiva utveckling. För att visa detta kan vi använda följande variabler för att beskriva omfattningen av forskning och forskarutbildning vid Malmö högskola och jämföra den med tidigare år: 1.) internationella artiklar, 2.) forskarutbildningen, 3.) antal professorer samt 4.) ekonomiska intäkter.

Internationella artiklar

Antalet internationella artiklar fortsätter att öka markant: 454 (2015) jämfört med 397 (2014). Men här bör vi vara medvetna om eftersläpningseffekten eftersom den insats (ansökning om externa medel, genomförande av studien) som gjordes för de forskningsresultat som publicerades 2015 kan ligga ett eller flera år tillbaks i tiden − också med tanke på att tiden för granskning och redaktionellt arbete kan vara betydande.

Ett lärosätes bibliometriska index indikerar omfånget av det vetenskapliga genomslaget (citeringar) för de av lärosätets publikationer som listas i Web of Science. Indexet räknas sedan 2009 ut av Vetenskapsrådet inför varje budgetproposition. Figuren nedan visar den synnerligen goda utvecklingen vid Malmö högskola i förhållande till den generella utvecklingen vid landets lärosäten. Ökningen mellan de två senaste åren är emellertid mindre än tidigare. Eftersom underlaget bygger på ett fyraårigt citeringsfönster krävs att nya citeringar ständigt fylls på för att kompensera de citeringar som succesivt kommer att falla utanför mätintervallet. Förutnämnda eftersläpningseffekt gäller även det bibliometriska indexet.

Blogg_figur_bibliometri

Forskarutbildningen

Under den senaste femårsperioden har Malmö högskola haft ett svagt ökande antal aktiva doktorander; från 207 år 2011 till 223 år 2015. Det är framförallt Fakulteten för kultur och samhälle samt Odontologiska fakulteten som står för denna ökning. Som underlag till den interna resursfördelningen för 2017 kommer innan sommaren siffror på helårsekvivalenter − som kan vara en bättre beskrivande variabel.

Antalet examina i utbildning på forskarnivå har inte förändrats mycket de senaste åren och balanserar ännu inte den antagning som sker till forskarutbildningen (genomsnittet är 37 antagna för åren 2013−2015).

2011

2012 2013 2014

2015

Aktiva doktorander

207

215 218 221

223

Forskarexamina:
doktors-

30

15 15 21

21

licentiat-

15

10 1 11

7

 

Professorer

Antalet årsarbeten som professorer står för minskade från 83 (2014) till 77 (2015) och är nu på ungefär samma nivå som 2013. Det har därmed uppstått en negativ balans mellan pensioneringar och befordringar/rekrytering och att behålla professorer bland personalen. Andelen professorer av undervisande och forskande personal är en bra bit under snittet för Sveriges lärosäten (se: Universitetskanslersämbetets nyckeltalstabell).

Intäkter

Malmö högskolas totala forskningsintäkter minskade med 18 miljoner kronor jämfört med 2014, från 274 miljoner kronor till 256 miljoner kronor. Se figur nedan för utvecklingen av intäkter (miljoner kronor) de senaste fem åren. Intäkterna av basanslaget ökade visserligen med tio miljoner kronor men intäkter från externa medel (bidrags- och uppdragsforskning) minskade med 28 miljoner kronor, varav bidragsintäkter minus 20 miljoner kronor och intäkter från uppdragsforskning minus 8 miljoner kronor. De minskade bidragsintäkterna beror på minskad beviljning av ansökningar om externa medel men påverkas också av avvecklingen av centrumbildningen Medea som avräknats med ett stort underskott.

Blogg_figur_intäkter

Konklusion

Visserligen signalerar uppgången i publikationer och bibliometriskt index framgång, men ursprunget till dessa framgångar kan ligga flera år tillbaka i tiden. Det tar ju en viss tid innan ekonomiska resurser omsätts i publicerbara forskningsresultat. Därför är forskningsintäkterna ett viktigt prognosinstrument. Bilden av framtiden som ges av intäkterna är kluven. Å ena sidan ökar basanslaget som kan möjliggöra långsiktiga satsningar inom den fria forskningen med det basanslag som är kvar efter det att externa projekt som inte är fullkostnadsfinansierade från finansiären har medfinansierats. Å andra sidan minskar intäkterna från externa medel, vilket pekar på en krympande forskningsverksamhet som det utbildningstunga Malmö högskola inte är betjänt av. Till saken hör också en nödvändig avbetalning av ett relativt stort negativt myndighetskapital inom forskning som kan minska handlingsfriheten inom en överskådlig framtid och att pengar inte läggs på hög eftersom oförbrukade bidrag minskar.

Kontentan borde dels vara att ytterligare öka ansträngningarna och träffsäkerheten i jakten på externa medel och dels att använda basanslaget till sådan verksamhet som ger avkastning i form av högkvalitativ forskning som i sin tur därmed ger bra förutsättningar för att etablera samverkan med omgivande samhälle och öka standarden inom den högre utbildningen. Samtidigt är bra forskning förtroendeskapande visavi forskningsfinansiärer.

Exemplet Nederländerna – en framstående forskningsnation; frågan om att dämpa publiceringsstress

I förra bloggen (23 februari 2016) reflekterade jag över basanslagens roll i kunskapsöversikten om system för forskningsfinansiering och kvalitet som Expertgruppen för kvalitetsfrågor inom Sveriges universitets- och högskolors förbund publicerade nyligen (hittas på denna hemsida). I översikten finns också rekommendationer till regeringen inför kommande forskningspolitiska proposition. Nederländerna får stort utrymme i rapportens internationella utblick. Den forskningspolitiska styrningen i Nederländerna sker med hjälp av en fyraårig strategisk plan som är knuten till en övergripande vision. Planen har ett begränsat antal mål och till dessa kopplade åtgärder. Av särskilt intresse är att forskningsresurser inte är anhängiga prestationer samt följande åtgärd som kopplas till det tredje målet.

Ambition 3: The Dutch science is a breeding ground for talent.

The government wants talent in science even more have come into its own. This leads to a number of actions: 

  • To reduce the pressure to publish (and acquire funding − som diskuterades I förra bloggen).

I Nederländerna finns alltså en syn som nästan är motsatsen till klyschan ”publish or perish” − och devisen ”hungriga vargar jagar bäst” beträffande externa medel. Forskarna vid de nederländska lärosätena ska således varken känna sig tvingade att publicera till varje pris eller vara alltför beroende av externa medel. Istället ska forskningsresultatens kvalitet vara ledstjärna. Kvalitet före kvantitet. Tankefiguren skulle kunna sammanfattas så här: hög kvalitet i forskning trivs bäst i en akademisk miljö präglad av arbetsro och långsiktighet.

Publiceringsstress, å andra sidan, kan hänga samman med för lite fasta ekonomiska resurser i forskningssystemet så till vida att publikationer kanske tvingas fram i försök att genom en bra ”track record” i CV:et öka chanserna att få nästa projekt externfinansierat. Andemeningen i den nederländska strategiska planen tampas lite varstans också med karriär- och meriteringssystemets övervärdering av en lång lista med vetenskapliga publikationer − en global företeelse, verkar det som.

Hur undviks då publiceringsstress och kan forskningssystemet locka fram en kärnfull vetenskaplig produktion? Vi vet att antalet vetenskapliga publikationer ökar i rask takt samtidigt som en del av dessa förblir ociterade även flera år efter publicering – en klassisk fråga om kvalitet versus kvantitet. Frågan är om Expertgruppens förslag till Regeringen att utreda om belöning av publikationsprestationer enligt norsk/dansk modell skulle vara saliggörande i det här fallet. Tänk om rekommendationen är ett uttryck för en övertro på sådana modellers styrningsförmåga på nationell nivå? Det finns anledning till att undersöka senare års utveckling av vetenskaplig produktion och citeringar i Sverige och i våra skandinaviska grannländer.

I den norsk/danska modellen belönas enbart antalet publikationer (inte citeringar). Beroende på hur statusfylld en publikationskanal anses vara – det är forskarsamhället som bestämmer nivåindelningen – får olika kanaler olika tyngd, liksom publikationsformen (artikel, monografi, bokkapitel). Det ligger nära till hands att kritisera tillvägagångssättet med en sådan subjektiv nivåindelning av publikationskanaler och -former. Och det är samtidigt bekvämt för de specialister som står för nivåindelningen av artiklar att väga in en tidskrifts Journal Impact Factor (JIF) för att få in någon sorts objektivitet i sammanhanget. Men vi får komma ihåg att JIF berättar enbart hur ofta en publikation i just den tidskriften är citerad i genomsnitt de senaste åren och säger därför inget om de enskilda publikationernas citeringar. The San Francisco Declaration on Research Assessment har av den anledningen avrått från användning av JIF vid mätning av såväl enskilda forskares meriter och forskningens genomslag i större sammanhang.

Erfarenheterna från Norge och Danmark visar att modellerna knappast förbättrat genomslaget i forskning. Norska ”tellekantsystemet” har visserligen inneburit en rejäl ökning av antalet publikationer men, som också konstateras i en utvärdering: “… it is less surprising that the indicator seems to have affected scale rather than impact. If the intention was to encourage publications of the highest possible quality, the design of the Indicator and its reward mechanisms would probably have been different.” Utvärdering av den danska modellen talar samma språk: Verken i Norge eller Danmark har indikatoren hatt innvirkning på siteringshyppighet. Danmark er blant verdens mest siterte land, mens Norge har en stabil siteringshyppighet på et lavere nivå.”

I den svenska modellen belönas som bekant citeringar i Web of Science. Vetenskapsrådet konstaterar i Forskningens framtid! förvisso en något ökad citeringsgrad för svenska publikationer men också att antalet publikationer har ökat som en effekt av ”bland annat införandet av resursfördelningsmodellen 2009, vilken har gett tydliga incitament för lärosätena att maximera antalet publikationer till lärosätet.” Även den svenska modellen verkar således ha drivit på den vetenskapliga produktionen men utan att genomslaget ökat nämnvärt i någon generell utsträckning. Hur som helst verkar det inte vara någon större skillnad mellan den svenska och norska modellens beskrivning av vetenskaplig produktion på lärosätesnivå (Sandström och Sandström, 2008). Skillnaden ligger istället i att citeringar ger ett tydligt och svårmanipulerbart kvalitetsincitament. Men det är, som sagt, osäkert om den avsedda effekten har åstadkommits i Sverige som helhet. Det utesluter inte att enskilda lärosäten kan påverkas positivt. Malmö högskola, som använder den svenska modellen i den interna resursfördelningen av forskningsanslaget, har ökat såväl sin samlade produktion och citeringsgrad. Från att ha varit under världsgenomsnittet under de första åren då modellen var verksam har nu Malmö högskola en citeringsgrad på 1,06 i Vetenskapsrådets fördelningsunderlag 2016 (det vill säga en bit över världsgenomsnittet).

Med dessa tre skandinaviska erfarenheter kan man fråga sig om det finns en övertro på att det är möjligt att genom olika former av incitamentsstrukturer dirigera fram en förbättring av ett lands vetenskapliga position i världen? Nederländerna har som sagt en mer avslappnad och icke-kontrollerande hållning i denna fråga. Visserligen redovisas antalet publikationer i det nederländska Standard Evalution Protocol men där ska det också anges vilka fem publikationer som anses vara de mest framstående. Varken den vetenskapliga produktionen eller genomslaget i from av citeringar påverkar som sagt fördelningen av forskningsmedel mellan de nederländska lärosätena. Och, som också konstaterades i förra bloggen, verkar det gå bra för Nederländerna ändå − vilket det höga genomslaget för det landets vetenskapliga produktion visar.

Exemplet Nederländerna – en framstående forskningsnation; om basanslag

Expertgruppen för kvalitetsfrågor inom Sveriges universitets- och högskolors förbund (SUHF) har nyligen publicerat en läsvärd kunskapsöversikt om system för forskningsfinansiering och kvalitet (hittas på denna hemsida) som också innehåller ett antal rekommendationer till regeringen nu lagom inför slutarbetet med kommande forskningspolitiska proposition. Översikten innehåller en internationell utblick där särskilt, det inom forskning framgångsrika, Nederländerna ges stort utrymme och framhålls samtidigt som ett föredöme (jmf. Öquist och Benner, 2012) på grund av den starka kvalitetskulturen där − som tycks ha gagnats av att utvärderingar sedan 2003 genomförs av lärosätena själva enligt ett överenskommet Standard Evaluation Protocol. Till skillnad från Vetenskapsrådets förslag FOKUS, som är färgat av tankefiguren bakom Storbritanniens Research Excellence Framework, påverkar det nederländska utvärderingsresultatet inte fördelningen av ekonomiska resurser mellan det landets lärosäten.

Resursfördelningen görs istället genom att deras regering förhandlar fram och träffar överenskommelser med varje lärosäte beträffande kommande års profilering och de stora dragen i verksamhetens utveckling. I Nederländerna sker den forskningspolitiska styrningen med ganska mjuk, men bestämd, hand i form av att en strategisk plan läggs fram vart fjärde år. Planen är knuten till en övergripande vision som innehåller ett begränsat antal mål. Dessa ambitioner kopplas en serie lite mer konkreta åtgärder. Av särskilt intresse för situationen i Sverige är en åtgärd som kopplas till det tredje (av tre) mål.

Ambition 3: The Dutch science is a breeding ground for talent. The government wants talent in science even more have come into its own (ungefär “komma till sin rätt”). This leads to a number of actions (varav denna är extra lovvärd):

 To reduce the pressure to … acquire funding.

Ljuv musik i många akademikers öron. Det kostar nämligen för mycket energi för den forskande personalen att skaffa pengar till sin egen och/eller andras forskning. Tävlingskostnaderna i ett system som i alltför hög grad bygger på externfinansiering riskerar att överstiga det mervärde som sund konkurrens kan ge. Externfinansieringen blir då moset och inte grädden på moset som den typen av finansiering bör vara. Projektmedel har dessutom en kort finansieringshorisont jämfört med basanslag; tre års projektperiod kan vara lång tid i sådana sammanhang. Dessa korta pengar skapar osäkerhet på flera sätt: en benägenhet hos lärosätena att föredra visstidsanställningar framför tillsvidareanställningar och erosion av basanslaget för fri forskning på grund av medfinansieringen av projekt som inte är fullkostnadsfinansierade.

Ett höjt basanslag för forskning skulle kunna råda bot på en del av dagens svenska problematik med de tidstjuvar inom forskning som är en följd av överdriven jakt på externa medel. SUHF rekommenderar i rapporten att riktmärket bör vara att 65 % av de samlade forskningsresurserna ska utgöras av basanslag. Malmö högskola är på samma linje i sitt inspel till forskningspropositionen där det föreslås att om inget ytterligare utrymme för forskningsresurser kan skapas, ska höjningen av lärosätenas basanslag ske på bekostnad av tilldelningen till de statliga forskningsråden. Men vägen är lång dithän. Anslagsmedel stod för 45 % av de svenska lärosätenas intäkter för forskning 2014. Motsvarande siffra för Nederländerna är enligt SUHF-rapporten ungefär 70 %.

En överslagsberäkning förklarar varför SUHF-rapporten förståeligt nog inte skyltar med vad detta skulle kosta. Högskolesektorns forskningsintäkter motsvarade 2014 totalt cirka 38 miljarder kronor vilket betyder att om finansieringen via basanslag ska höjas från 45 till 65 % motsvarar det en investering på hisnande 13 miljarder kronor om de externa medlen bibehålls på nuvarande nivå och även om tre miljarder kronor av de externa medlen överförs i denna beräkning från de statliga forskningsråden till basanslaget (en halvering av allokeringen till råden). Förra regeringarnas ovanligt kraftfulla satsningar på forskning under de två senaste forskningspolitiska perioderna (fem miljarder kronor 2009−2012 och fyra miljarder kronor 2013−2016) ter sig som milda västanfläktar i jämförelse. Med tanke på att budgetutrymmet för forskning förmodligen är mer begränsat än tidigare, främst på grund av den oroliga situationen i omvärlden, är en sådan höjning av basanslagen utopisk. Inom högskolesektorn konkurrerar denna fråga också med den högre utbildningens underfinansiering. Några större tillskott (om några) är därför inte att vänta i nästa forskningsproposition. En substantiell höjning av basanslaget för forskning är därmed tyvärr inte realistisk.

Och förresten, hur går det då för de Nederländska universiteten? Rankingtabeller av olika slag ska helst tas med en nypa salt och till skillnad från åsikterna i en insändare i Sydsvenskan bör den nationella forskningspolitiken inte enbart låta sig styras av en strävan att ha vissa av landets lärosäten bland de allra högst rankade i världen. Mönstret i Nederländerna är ett alternativ till detta synsätt. För att visa det måste vi (motvilligt) konsultera Times Higher Education World University Rankings 2015−2016. På deras lista har Nederländerna inget universitet bland de fyrtio bästa. Däremot hela åtta universitet på platserna 47 till och med 88. Gott så för Nederländerna, verkar det som.

FOKUS − i otakt med tiden

Vetenskapsrådet (VR) fick i mars 2013 uppdrag av den förra (borgerliga) regeringen att föreslå en modell för resursfördelning till universitet och högskolor som innefattar sakkunnig granskning av kvalitet och relevans. Förslaget, FOKUS, publicerades i slutet av 2014. Regeringskansliet skickade rapporten på remiss i oktober 2015 och remissinstanserna svarade i januari 2016.

I Malmö högskolas yttrande avråds regeringen att införa FOKUS. Vi är inte ensamma om den uppfattningen. Faktum är att motståndet bland landets lärosäten är ganska kompakt (se till exempel svaren från Mittuniversitetet, Umeå universitet och Uppsala universitet). Andra organisationer, som Sveriges universitetslärarförbund och Universitetskanslersämbetet (UKÄ), vill inte heller ha FOKUS − men denna opinionsgrupp är inte riktigt lika homogen i frågan som lärosätena.

Kardinalfelet med FOKUS är att VR inte i tillräcklig grad har hörsammat lärosätenas autonomi i kvalitetsfrågor, till skillnad från UKÄ som i det nationella ramverket tydliggjorde lärosätenas kvalitetsansvar för högre utbildning. Men så var UKÄ:s förslag också framtaget i dialog med sektorn. Det är möjligt att VR hade samma ambition, men SUHF:s referensgrupp kastade in handduken i förtid när delaktigheten aldrig infann sig, vilket får den misstänksamme att undra om förslaget var ett beställningsjobb från den förra regeringen.

Malmö högskola och de andra remissinstanserna har en hel del andra kritiska synpunkter som bland annat rör Sveriges otydliga utvärderingslandskap; att det finns olika synsätt och granskningsmyndigheter för utbildning, forskning och samverkan. Många lärosäten har dessutom redan genomlyst sin forskningsverksamhet med hjälp av externa bedömarpaneler som granskar utvärderingsenheter som definieras av lärosätet i fråga. Utvärderingsresultatet har därmed större möjlighet att omsättas i lärosätets kvalitetsutveckling än det resultat som FOKUS-förslagets disciplinära indelning av forskningsverksamheten skulle ge – ett resultat tillika erhållet genom dubbelarbete. Olämpligheten att särskilja forskning och utbildning i utvärderingssamanhang har också påtalats eftersom FOKUS motverkar integrerad verksamhet.

Yttrandena innehöll mycket kritik, men inte alltid uppbygglig sådan. Enligt remissen skulle svaren innehålla synpunkter på hur andra system och processer som mäter lärosätens samverkan kan samordnas med FOKUS eller dagens resurssystem. Malmö högskola ställde sig positiv till att inkludera forskningssamverkan enligt förslaget, men på så sätt att regeringen avsätter en bestämd summa pengar att fördela enligt det betyg som ett lärosäte erhåller för sitt samlade forskningsgenomslag utanför akademin. Malmö högskola anser också att nuvarande resursfördelningssystem innehåller en god portion sakkunnig granskning som är mer svårmanipulerad, och därmed bättre, än det som VR föreslår. Dagens bibliometri-indikator behöver emellertid uppdateras. Precis som i inspelet till den forskningspolitiska propositionen, föreslår Malmö högskola i sitt yttrande angående FOKUS att nuvarande indikatormodell också behöver utvidgas och i framtiden även ta hänsyn till den högre utbildningens forskningsanknytning (utbildningsvolym) samt en effektivitetsbelöning (produktion och kvalitet) relativt det basanslag som ett lärosäte har.

Nu får vi se hur regeringen väger samman alla dessa yttranden – som trots allt pekar i en viss bestämd riktning. Kommande forskningspolitiska proposition (förväntad hösten 2016) ska ju innehålla ett ställningstagande till hur resursfördelningen av anslaget för forskning och forskarutbildning ska se ut i framtiden.

Kvalitet och kvantitet nödvändiga – men inte tillräckliga – för att bli universitet

Tack vare att tog det lite längre tid för Mitthögskolan än för de tre andra nya universiteten att bli uppgraderad, dröjde det ända till 2005 innan Mittuniversitet bildades. Sedan dess har inga ytterligare universitet inrättats i Sverige. Svensk forskningspolitik lade i princip locket på i denna fråga redan innan millenniumskiftet när de nya universiteten i Karlstad, Växjö och Örebro invigdes i universitetskretsen. Efterföljande borgerliga regering fortsatte i samma spår men mildrade skillnaden mellan universitet och högskolor genom att införa ordningen att högskolor kan ansöka om examenstillstånd för områden på forskarnivå. I övrigt har utvecklingen under 2000-talet inneburit en generell expansion av utbildning och forskning inom högskolesektorn − mer uttalad vid vissa lärosäten än andra − som arbetar i en riktning som betyder att Sverige behöver ytterligare universitet. I så fall ligger Malmö högskola bra till. Malmö högskola är en av de högskolor som har utvecklats bäst. Till exempel är Malmö högskolas externa medel för forskning större än de vid de nya universiteten (se figur). Och av de nya universiteten är enbart Linnéuniversitetets utbildningsvolym större än Malmö högskolas. (Men så är ju också Linnéuniversitetet = Växjö universitet + Högskolan i Kalmar.) I vilket fall som helst, är det inte lätt att med hjälp av robusta mätetal som dessa veta var gränsen mellan universitet och högskolor ska dras.Blogg_figur_uni

Ändå finns väsensskillnad mellan dessa två kategorier av lärosäten. Universiteten har ett betydligt större basanslag för forskning och behöver inte ansöka hos Universitetskanslersämbetet om examenstillstånd i forskarutbildning. Båda dessa kännetecken är eftersträvansvärda för en högskola som genom att bli universitet då kan öka sin autonomi genom att få mer pengar till fri forskning samt bestämma själv över samtliga tre utbildningsnivåer. I Malmö högskolas fall behöver basanslaget för forskning stärkas med cirka 100 miljoner kronor för att bli i paritet med de nya universitetens. Men som det ser ut nu, finns inte en tydlig färdväg från högskola till universitet. Möjligheten att avancera i systemet är obefintlig utan politisk vilja att öppna upp för etableringen av nya universitet i Sverige. Nya universitet skulle kunna bidra till att stärka och profilera landets forskning inom högskolesektorn.

I ljuset av detta är det inte märkligt att Malmö högskolas i sitt inspel till kommande forskningspolitiska proposition (sidorna 6−7) föreslår att det återigen ska bli möjligt för en högskola att bli universitet. En eller annan form av kvalitetsgranskning blir väl ofrånkomlig om denna procedur skulle återinföras. Vi får se hur regeringen ställer sig till detta förslag som då skulle kunna innebära en mer dynamisk syn på högskolelandskapet än tidigare regeringars konservativa, rigida och svårmotiverade indelning mellan högskolor och universitet. Where there is a will, there is a way, som det heter. En bit på vägen dit skulle kunna vara att uppdatera de kriterier på universitet som angavs i budgetpropositionen för 1997, till exempel enligt:

Universitetskriterier enligt PROP. 1996/97:1 Förslag till nya universitetskriterier
Det statliga lärosäte Det statliga lärosäte
1. som har en grundutbildning och forskning som är väl etablerad och av god vetenskaplig kvalitet, 1. som har utbildning på grundnivå och avancerad nivå som är väl etablerad, av tillräcklig omfattning och av god vetenskaplig kvalitet,
2. som har en tillräcklig omfattning av grundutbildningen och utbildning inom ett antal ämnesområden, 2. som har en tillräcklig omfattning av utbildning på forskarnivå av god vetenskaplig kvalitet inom ett antal områden,
3. som har en tillräcklig omfattning av forsknings­verksamheten och forskning inom ett antal ämnesområden, 3. som har en tillräcklig omfattning av forskningsverksamheten och forskning inom ett antal områden som knyter an till utbildningen på alla tre nivåer,
4. som har goda infrastrukturella förutsättningar (bibliotek m.m.) för att bedriva grundutbildning och forskning, 4. som har goda infrastrukturella förutsättningar (bibliotek m.m.) för att bedriva utbildning och forskning,
5. som har goda internationella kontakter inom grundutbildning och forskning, 5. som har goda och omfattande internationella kontakter inom utbildning och forskning,
6. och som uppfyller kraven för att självständigt inrätta professurer och att utfärda doktorsexamen, 6. och som har god och omfattande samverkan med det omgivande samhället inom utbildning och forskning,
skall kunna benämnas universitet. skall kunna benämnas universitet.

 

Finansiering av den högre utbildningens forskningsanknytning

På sätt och vis lanserade Wilhelm von Humboldt redan på 1800-talet idén om forskningsförankring av utbildning genom den grundtanke med nära förbindelse mellan forskning och lärande som har väglett den moderna synen på högre utbildning i Sverige. Vi känner också igen detta koncept från högskolelagens första kapitel där det står att högre utbildning ska vila på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet och att det även ska finnas ett nära samband mellan forskning och utbildning. Inte lika ofta används termen forskningsförankring av utbildning i sammanhanget (och ännu mer sällan forskningsbaserad utbildning) för att beskriva ett förhållande mellan forskning och utbildning som kan tyckas en aning starkare än vad ”anknytning” antyder.

Icke desto mindre, saknas på gott och ont en robust definition av forskningsanknytning (se Universitetskanslersämbetets rapport Högre utbildning och forskningsförankring). Till fördelarna med denna oordning hör att varje lärosäte själva (för de enstaka utbildningarna) får tillfälle att kontextuellt definiera forskningsanknytning. En nackdel är att ambitionsgraden av forskningsförankringen kan bli undflyende, till exempel när det gäller den statliga resurstilldelningen. Förhållandet mellan forskning och högre utbildning brukar därför beskrivas med exempel, såsom att diskussioner kring forskningsresultat och -processer samt peer review-granskad kurslitteratur ska ingå i utbildningen. Det är emellertid lärarna som på olika vis och omfattning ska förmedla denna forskningsanknytning med tillhörande vetenskapliga förhållningssätt. Professorer, lektorer och adjunkter hanterar denna förmedling från olika utgångslägen.

Lite närmare nutid än Humboldt, artikulerade 1990 års forskningsproposition (undertecknad av socialdemokraterna Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt) tydligare än tidigare värdet av den forskningsanknytning av högre utbildning som genomförs vid landets lärosäten, oavsett om lärosätet är ett universitet eller en högskola. I propositionen förutskickades nämligen en väsentlig ökning av de under 1980-talet införda särskilda ekonomiska medel för sådan forskning som skulle bidra till att utbildningen vid dåvarande högskolor vilade på vetenskaplig grund. Anledningen var att all utbildning i det sammanhållna högskolesystemet, som infördes 1977, skulle hålla hög kvalitet. På den tiden skulle dessa pengar företrädesvis gå till forskning (i projektform) och till forskarutbildning av högskolornas till stora delar odisputerade lärare. Oavsett denna markering, var det inte tu tal om att de då så kallade ”små och medelstora högskolornas” forskning var avhängig lärosäten med fakultetsorganisation. Först 1997 fick alla lärosäten egna fasta forskningsresurser på ett generellt sätt.

Även om varje lärosäte sedan dess har basresurser för forskning, är forskningsresurserna som bekant allt utom jämt fördelade. Någon större hänsyn till forskningsanknytning har hittills inte tagits i sammanhanget vilket har gjort att ingångssituationen 1997 med skevt fördelade forskningsanslag bibehållits med få undantag. Även om merparten av ökningen av högre utbildning sedan 1997 har förverkligats vid högskolorna och de nya universiteten, hellre än vid de äldre universiteten, har detta inte påverkat fördelningen av forskningsanslagen i någon större omfattning utom för de nya universiteten. Sigbritt Karlsson, rektor för Högskolan i Skövde och expert i regeringens forskningsberedning, ifrågasätter med rätta i ett inlägg om det är rimligt att Högskolan i Skövde får cirka 9 000 kronor per helårsstudent i forskningsanslag medan Karolinska Institutet har 250 000 kronor. Visserligen är medicinsk forskning dyr i drift, men Sigbritt Karlssons fråga återkopplar till vad forskningsförankringen egentligen innebär i den dagliga lärargärningen.

Universitet och högskolor är unika i den bemärkelsen att de är de enda av landets samhällsinstitutioner som i större utsträckning integrerar högre utbildning med forskning, men det idealtillstånd som ibland målas upp att all högre utbildning ska bedrivas av disputerade lärare som aktivt forskar på det som de undervisar om infrias sällan. Olika omständigheter (exempelvis begränsade resurser och brist på matchning av rekryterad personals forskningsinriktning och lärosätets utbildningsutbud) kan göra att forskningsförankringen till nöds upplevs som fullt tillräckligt om lärarna på ett eller annat sätt följer forskningen. Men faran med en sådan reträtt är att om lärarna inte själva är tillräckligt engagerade i forskning, riskerar gränsen mellan högre utbildning och den som sker i grund- och gymnasieskolan eller på yrkeshögskolan suddas ut eftersom deras verksamhet också ska vila på vetenskaplig grund respektive det som närmast kan betecknas beprövad (yrkes)erfarenhet.

Det finns likheter mellan hur relationen mellan forskning och utbildning ser ut för den enskilde läraren och hur denna relation yttrar sig på institutionell nivå. För en bra forskningsanknytning kan det vara nödvändigt med forskande lärare men det behöver således inte vara tillräckligt, för om lärarens undervisnings- och forskningsfokus är åtskilda kan hela potentialen i forskningsförankringen inte utnyttjas. På samma sätt är det för ett lärosäte; det är nödvändigt att det bedrivs utbildning och forskning under samma tak men om inte dessa kärnverksamheter matchar varandra uteblir mervärdet av forskningsanknytningen. Om storleken på kärnverksamheterna är alltför olika minskar möjligheterna till forskningsanknytning i hela verksamheten. Malmö högskola kan utgöra en ytterlighet med en utbildningsverksamhet som är väsentligt större än forskningen. Forskningstunga Karolinska Institutet är exempel på motsatsen. De delar av utbildningen som inte är tillräckligt forskningsförankrade riskerar alltså att likna de förhållande som råder i gymnasieskolan eller yrkeshögskolan. Å andra sidan skulle forskning som inte är anknuten till högre utbildning lika väl kunna genomföras vid ett forskningsinstitut utanför högskolesektorn.

Så om det, för det första, är på det viset att svensk statsfinansierad forskning till stor del ska bedrivas vid landets universitet och högskolor och inte vid forskningsinstitut samt, för det andra, om högre utbildning och forskning ska finnas vid alla lärosäten i ett samlat högskolesystem som garanterar samma höga utbildningskvalitet oavsett typ av lärosäte, finns det ställvis behov av stärkt demarkationslinje mellan högre utbildning och andra typer av utbildning. Ett sätt att markera denna skillnad är att ta hänsyn till lärosätets utbildningsvolym när basanslaget för forskning beräknas, något som Malmö högskola föreslog i sitt inspel till kommande forskningspolitiska proposition. Ett höjt basanslag för forskning och friare disposition av anslaget för utbildning respektive forskning gagnar också den högre utbildningens forskningsanknytning.

Blogg_figur

Om inte hela lärosätet genomsyras av forskningsanknytning, riskerar vissa delar att anta en form som är likt ett forskningsinstitut eller en gymnasie/yrkeshögskola.

Oredlig organisation för utredning av oredlighet i forskning

Förtroendet för forskning och forskare är visserligen högt i det svenska samhället enligt mätningar som Vetenskap & Allmänhet och S(amhälle)O(pinion)M(medier)-institutet vid Göteborgs universitet utför årligen, men förtroendet verkar ha minskat sedan mätningarna började 2002 fram tills för ett par år sedan då minskningen avstannat. Att vårda förtroendet för forskning vid universitet och högskolor är en viktig del i att upprätthålla hela högskolesektorns anseende i samhället. Forskningsfusk tär på detta förtroendekapital. Alla universitet och högskolor har därför all anledning att befrämja god sed i forskning samt att förebygga och stävja oredlighet i forskning genom att främja en kultur som gör att forskare alltid är hederliga med sina forskningsresultat och inte förvränger eller förfalskar dem. Plagiat och andra former av vilseledning räknas också som oredlighet i forskning. Därför är det inte märkligt att universitet och högskolor enligt högskoleförordningen har skyldighet att utreda misstanke om oredlighet i forskning. Centrala etikprövningsnämnden har en Expertgrupp för (sic!) oredlighet i forskning som är en nationell resurs i oredlighetsutredningar.

I början av november arrangerade Centrala etikprövningsnämnden ett möte för att diskutera hur forskningsfusk bekämpas bäst. Centrala etikprövningsnämnden stora bekymmer härvidlag är de har ytterst få ärenden på sitt bord och att de inte får reda på resultatet av de utredningar som utförs vid landets lärosäten. Anledningen är att det till stor del är upp till de enskilda lärosätena att avgöra om en utredning ska skickas vidare till Expertgruppen för oredlighet eller inte. Om lärosätena, som situationen är nu, tillåts utreda sig själva har det påtalats risk för att forskningsfusk kan sopas under mattan men det finns också ett generellt ifrågasättande i stil med ”kan ett lärosäte verkligen utreda sitt eget fusk på ett ärligt och objektivt sätt?” Även om de forskningstunga lärosätena, som verkade ha minst ett fall om året att utreda, garanterade vid mötet absolut professionalitet och objektivitet, vore det ändå passande att låta Expertgruppen för oredlighet ta hand om utredning av oredlighet, inte minst för att slippa ifrån det trots allt motiverade ifrågasättandet av att utreda sig själv.

I Malmö högskolas handläggningsordning för oredlighet i forskning – vilken som (tur är) aldrig har aktiverats – står det att alla ärenden som efter utförd förundersökning misstänks vara oredlighet i forskning skickas till Centrala etikprövningsnämndens expertgrupp för en fullständig utredning. Årenden som uppenbarligen inte är oredlighet lämnas däremot inte vidare. Få lärosäten har en sådan ordning och därför lämnas Expertgruppen för oredlighet arbetslös.

I och för sig skulle en modifiering i högskoleförordningen kunna ändra på just detta, men ytterligare brister har uppdagats i sammanhanget under de fem år som Expertgruppen har varit verksam. Bristerna har påtalats för regeringen som i oktober 2015 beställde en utredning (Kommittédirektiv) som ska göra ett rejält omtag i frågan om hur organisationen för rättssäker hantering av oredlighet i forskning ska se ut framöver. Den vid mötet flitigt antecknande professor Margaretha Fahlgren, Uppsala universitet, är särskild utredare. Utredningen ska vara klar 25 november 2016.

Malmö högskola arbetar på olika sätt med att stärka den forskningsetiska kompetensen. Från och med i höst kommer en fyrapoängskurs i Forskningsetik och redlighet i forskning som är öppen för alla högskolans doktorander att ges för första gången. Vi kommer också att under 2016 utöka det konsultativa stödet som högskolans forskare kan få rörande etikprövning av forskningsansökningar och i andra forskningsetiska frågor.

Alumnträff för före detta doktorander för första gången

Cirka 275 doktorer och licentiater som varit aktiva vid Malmö högskola – och som antingen examinerats här eller vid annat lärosäte – bjöds in till invigningen av Niagara och årshögtiden den 16 oktober. Det var första gången som en sådan återträff gjordes.

IMG_1579

Alumnkoordinator Magnus Lindqvist i inbjudningstagen.

Av de inbjudna hade ungefär 40 alumner tillfälle att kunna tacka ja till denna inbjudan. Träffen började med lunch i Niagaras restaurang. Både alumner som nu är verksamma vid Malmö högskola eller annat lärosäte samt sådana som jobbar utanför högskolesektorn slöt upp. Band återknöts mellan för detta studiekamrater från samma ämne eller fakultet och även på grund av att de hade gått samma högskolegemensamma kurs(er).

IMG_1594

Vicerektor för forskning och forskarutbildning Hans Lindquist hälsar doktorandalumnerna välkomna.

Malmö högskola kommer att på olika sätt följa upp den här första träffen i denna viktiga del av högskolans alumn-nätverk. I planeringen ligger att senare i år skicka ut en alumn-enkät med frågor om bland annat alumnernas synpunkter på den utbildning på forskarnivå som de gått igenom. Alumnernas erfarenheter av sin individuella utbildning på forskarnivå är värdefulla att ta vara på i Malmö högskolas kvalitetsarbete inom forskarutbildning. En eller annan form av evenemang till våren 2016 ingår också i planerna.