Forskningen på “G”

Vi följer årligen upp den forskning och forskarutbildning som pågår vid Malmö högskola. Nu är de flesta resultaten för 2011 sammanställda, vilket betyder att jämförelser kan göras med tidigare år för att avgöra om vi är på rätt väg.

Det ser ut som om 2011 var ett bra forskningsår. Titta på nedanstående lista över ett antal nyckelvariabler. Skillnaden mellan 2011 och 2010 finns inom parentes. Alla dessa mått på forskningsverksamheten vid Malmö högskola uppvisar alltså ett bättre resultat än föregående år. Framgångarna är glädjande och bådar gott inför framtiden. Det kan ju ta flera år innan våra ökade forskningsintäkter omsätts i en ökad vetenskaplig produktion (läs: publikationer).

  • Forskningsvolym: 287 personår (+ 18)
  • Intäkter: 223 miljoner kronor (+ 16)
  • Professorer: 78 (+ 20)
  • Internationella artiklar: 256 (+ 20)
  • Aktiva doktorander: 207 (+ 4)
  • Forskarexamina: doktorsexamina: 30 (+5); licentiatexamina: 15 (+10)

 En mer detaljrik redogörelse kommer senare i vår som också har med in kind (i natura) finansiering samt mönster och utfall för ansökningar om externa medel.

Policygrupp för utbildning på forskarnivå

Under våren 2012 finns en arbetsgrupp som ska ta fram en ny policy för utbildning på forskarnivå vid Malmö högskola. Gällande policy är från 2008. Det betyder att den inte har med de senaste reformerna inom forskarutbildning. Det har ju hänt mycket på den fronten sedan dess. För Malmö högkolas del har det betytt att vi nu har examenstillstånd för sex områden:

  • odontologi;
  • biomedicinsk vetenskap;
  • hälsa, vård och välfärd;
  • utbildningsvetenskap;
  • idrottsvetenskap samt
  • nya medier, offentligheter och gestaltningsformer.

De tre första områdena tillhör det tidigare medicinska vetenskapsområdet (vetenskapsområden används inte längre som indelningsgrund för examenstillstånd) och de tre resterande områdena har fått examenstillstånd av Högskoleverket efter granskning av externa sakkunniga. Inom dessa sex områden finns sammanlagt 13 forskarutbildningsämnen. De utökade tillstånden innebär att majoriteten av doktoranderna som är aktiva vid Malmö högskola nu också är antagna här. Mot den bakgrunden blir en ny policy extra aktuell.

Arbetsgruppen, ledd av professor Paul Davidsson, har inlett arbette med att inventera dokument som reglerar forskarutbildningen vid Malmö högskola. Gruppen har också konstaterat att den nya policyn ska ha lång hållbarhet genom att den ska ta fasta på kvalitetsbegrepp som inte växlar med strategiska överväganden. Arbetsgruppen rapporterar fortlöpande till Forum för forskning och räknar med att ha ett förslag färdigt innan sommaren 2012. Arbetets fortskridande presenteras också på deras hemsida.

Doktorand: generalist + specialist = sant

Eftersom både en ny policy för utbildning på forskarnivå, bildandet av en doktorandkår och en reformering av handledarutbildningen är på gång just nu vid Malmö högskola, är det inte fel att få reda på hur andra tänker och gör i forskarutbildningsfrågor. Då passade det bra att European University Association – Council for Doctoral Education tidigare i år höll en workshop om hur doktoranders karriär kan stödjas.

Workshopens sammanhållande tema var hur doktorander på bästa sätt förbereds inför sin postdoktorala verksamhet (i linje med Bolognaprocessens ”employability”-princip, således). Men det var enbart den arbetsmarknad som finns utanför universitetssektorn som avhandlades, eftersom bara en liten andel av dem som examineras i forskarutbildningen i Europa fortsätter inom akademin. Sverige är inte representativt; så mycket som nästan hälften av de examinerade fortsätter nämligen inom universitet och högskola (HSV Rapport 2010:21 R).

De flesta av workshopens deltagare var övertygade om att det ska finnas olika moment i forskarutbildningen som ska förbereda doktorandens fortsatta karriär utanför akademin; till exempel: generiska fakultetsövergripande kurser; karriärplanering och mentorskap; samverkan med privat och övrig offentlig sektor. Arbetsgivare och forskarutbildade som arbetar utanför högskolesektorn gav sin bild av vad som forskarutbildade är bra, respektive mindre bra, på. Till de områden som forskarutbildade visar sin styrka inom, hörde förmågan till analys av och kritiskt förhållningssätt till (ofta stor) mängd information medan pedanteri och brist på lyhördhet/förmåga till kommunikation framhölls från arbetsgivarhåll tillhöra de egenskaper som var mindre önskvärda.

Hur det än är med detta, visas (det kanske nödvändiga) spänningsförhållandet mellan den akademiska världen och den övriga, men också hur balansen mellan special- och generalistkompetens bör se ut i forskarutbildningen (Bolognaprocessen lyfter fram den senare: se examensmål för doktor). En slutsats är att universitet och högskola måste bli bättre på att understödja generalistkompetens i forskarutbildningen men också på att informera omvärlden om vad en forskarutbildad kan (förutom att författa en avhandling). Det kräver förstås att alla delar av samhället är överens om att sådana egenskaper är bra för vår samhällsutveckling.