Uncategorized – Sida 2 – Forskningsbloggen

Doktorander vid Malmö högskola i siffror

Utbildning på forskarnivå vid Malmö högskola följs upp antingen kvalitativt – som vid den interna utvärderingen – eller, som i det här fallet, genom en kvantitativ uppföljning (som sammanfattas nedan).

Antalet aktiva doktorander vid Malmö högskola ökar visserligen stadigt, men mycket långsamt; från 203 (2010) till 223 (2015). Handledarkapaciteten är inte begränsande faktor för en raskare uppbyggnad, utan bristen på ekonomiska medel för studiefinansiering. De största forskarutbildningsämnena är odontologi (56 doktorander) och idrottsvetenskap med inriktning mot samhällsvetenskap och humaniora (16 doktorander). Medie- och kommunikationsvetenskap samt interaktionsdesign tillhör ämnen med minst antal doktorander.

Antagningen till forskarutbildningen (43 doktorander antogs 2015) verkar vara i paritet med vad som krävs för att bibehålla antalet doktorander, men antalet examina är ännu inte riktigt så många som antalet aktiva doktorander implicerar (under 2015 avlades 21 doktorsexamina och sju licentiatexamina, vilket är ungefär lika många som 2014). Till stor del beror det på att ämnen med relativt nya examenstillstånd inte ännu har jämvikt mellan antagning och examination. Malmö högskolas första formellt egenregisserade disputation i ämnet internationell migration och etniska relationer ägde till exempel rum tidigare i denna månad.

Andelen doktorander som forskarutbildar sig inom en anställning utanför Malmö högskola (till exempel: lärare, tandläkare eller socionomer) har minskat markant under de senaste åren; från 33 % (2012) till 21 % (2015). Anledningen till detta är främst att Lärarlyftets förutsättningar för studiefinansiering har gjort det dyrare för kommunerna att delta i denna typ av kompetensutveckling. Trots den kraftiga minskningen har Malmö högskola ändå cirka tre gånger större andel yrkesverksamma i forskarutbildning jämfört med landet i övrigt.

Det finns tecken på att studiefinansieringen genom forskningsanslaget minskar något, vilket i och för sig kompenseras av att externa medel i forskarutbildningen ökar. Men, i vilket fall som helst, borde studiefinansiering via anslaget utgöra basen för forskarutbildningen. Därför är beskedet om att Malmö högskola ska tillföras ytterligare 90 miljoner kronor i forskningsanslag 2018 välkommet. I den interna utvärderingen konstaterades nämligen att Malmö högskolas forskarutbildning skulle mått bra av att arbeta under bättre ekonomiska förutsättningar.

Forskningsfuskets ansikten

Sveriges unga akademi anordnade i samarbete med Vetenskapsrådets expertgrupp för etik det första av fyra seminarium (med namnet Forskningsfuskets ansikten) i serien Den gode forskaren. Under seminariet diskuterades och problematiserades forskningsfuskets många uttryck med målet att föra ett samtal om hur forskningsfusk förebyggs i den dagliga verksamheten. Det är klart att Macchiarini-skandalen har fört upp ämnet högt på listan över angelägna frågor.

Att det ska finnas en apparat vid varje lärosäte som stävjar forskningsfusk är helt uppenbart, men hur den ska utformas nationellt är just nu under utredning. Men om ett ärende har gått så långt som till en granskning är det i en bemärkelse redan för sent eftersom förtroendet för forskning har lidit viss skada redan i detta läge.

Därför ska forskningsfusket förebyggas. Egentligen görs detta effektivast i den dagliga verksamheten. Kvalitetskulturen är således avgörande faktor i sammanhanget. Som stöd för att odla en sådan kultur finns ”code of conduct” på olika nivåer (europeisk, nationell och lärosätesnivå) men framför allt är ett ständigt pågående samtal om oredlighet inom forskning välgörande. Lärosätena kan underlätta sådana samtal på olika sätt. Till exempel har Lunds universitet nyligen inrättat ett etikråd som ska stimulera till debatt och sprida kunskap kring etikfrågor.

Vid seminariet tangerades anledningar till varför forskare rundar hörn. En stor del av orsaken till att genvägar utnyttjas kan ligga inbäddad i akademins ställvis osunda karriärsystem som premierar ett förvridet publiceringsmönster − där bland annat så kallad ”salamisering” och otillbörligt författarskap ingår som exempel på hur god forskningssed får stryka på foten. Genom att upprätthålla ett karriärsystem där kvantitet går före den i många fall mer svårbedömda kvaliteten, binder på så sätt akademin ris åt egen rygg. Sakkunnigförfarandet får aldrig reduceras till en mätning med linjal av längden på publikationslistan.

Även om frågan beträffande meriteringssystemet ägs av akademin, kan mindre goda traditioner i det här avseendet luckras upp genom att ledande forskningsfinansiärer signalerar en annan hållning när det gäller de medel de har att fördela, till exempel att sökandena i anvisningarna anmodas åberopa ett begränsat, och för projektgenomförandet relevant, antal publikationer från sina bruttolistor.

Blixtbelysning av det internationella genomslaget i Malmö högskolas forskning enligt bibliometri

Bibliometri används ofta för att visa forskningens output och kan ibland också användas för att indikera kvalitet och fördela forskningsresurser. I Malmö högskolas resursfördelningsmodell finns en bibliometrisk fördelningsnyckel som är lik den nationella; det så kallade bibliometriska indexet (vetenskaplig produktion och citeringar; för närmare förklaring se här per 2 november 2012) som Vetenskapsrådet räknar ut varje år inför budgetpropositionen. Vetenskapsrådet utgår härvidlag från Web of Science.

Det index som Malmö högskolas använder i den interna resursfördelningen släpar ett år efter Vetenskapsrådets index eftersom Vetenskapsrådets siffror inte hinner bli nerbrutna per fakultet innan förslaget till Malmö högskolas resursfördelning beslutas. Eftersläpningen innebär att citeringsfönstret i Malmö högskolas bibliometriska fördelningsnyckel för 2017 omfattar åren 2011−2014. Nerbrytningen per fakultet som sker i samband med beräkningarna inför den interna resursfördelningen innebär att det fakultära utfallet av det bibliometriska indexet fördelat på 34 tidskriftskategorier kan kartläggas.

Genom att sortera de tidskriftskategorier med författare från Malmö högskola efter det bibliometriska indexets tyngd, kan en enkel bild av hur det internationella akademiska genomslaget för Malmö högskolas forskningsoutput är fördelat. I tabellen nederst finns det bibliometriska indexet per tidskriftskategori. Tidskriftskategorier med högt bibliometriskt värde återfinns högst upp i tabellen. De fakulteter som bidragit med ett index > 10 till respektive tidskriftsklass i den interna resursfördelningen 2017 namnges rangordnat.

Av tabellen framgår att tidskriftskategorierna ”Dentistry”, ”Humanities” och ”Education” väger tungt vid Malmö högskola. Publikationer inom ”Dentistry” är förklarligt nog relaterade till Odontologiska fakulteten. Fakulteten för kultur och samhälle samt Fakulteten för lärande och samhälle står för lejonparten av publikationer inom ”Humanities”, medan inslaget av författare från Odontologiska fakulteten och Fakulteten för hälsa och samhälle är överraskande stort inom ”Education” där annars Fakulteten för lärande och samhälle naturligtvis har en ledande position. ”Social Science” bör också nämnas; Fakulteten för hälsa och samhälle samt Fakulteten för kultur och samhälle ger i sammanhanget betydande bidrag.

Vetenskapsrådet har således redan lämnat in underlag till fördelningen av forskningsanslaget 2017 mellan landets lärosäten. Inga tecken tyder på att regeringen inte kommer att använda denna beräkning i nästa budgetproposition. Detta index (i tabellen ”VR17”), som tabellen också är sorterad enligt, har alltså ett citeringsfönster som ligger ett år senare än det tidigare kommenterade. Observera att i tabellens kolumn ”VR17” återfinns enbart index som är ≥ 10. Siffrorna har visserligen större aktualitet, men detta index är tillsvidare varken kvalitetskontrollerat av Malmö högskolas bibliotek eller fördelat på fakulteter. Inte desto mindre kan vissa drag anas:

Genomslaget för publikationer inom ”Computer Science” är på stark frammarsch;
Genomslaget för publikationer inom ”Dentistry” och ”Social Science” ökar sannolikt;
Genomslaget för publikationer inom ”Humanities” och ”Education” kan vara på tillbakagång.

Publikationskategori	Index	Fakultet	VR17
Dentistry	116	1. OD	141
Humanities	137	1. KS; 2. LS	86
Education	119	1. LS; 2. OD; 3. HS	80
Social Science	59	1. HS; 2. KS	78
Computer Science	7		66
Health	44	1. HS	50
Health Studies	2		12
Neuroscience	3		11
Medicine_Internal	12		10
Materials Science	12		10
Environmental Studies	14	1. KS
Chemistry	12	1. HS
Biomolecular	7
Medicine_External	7
Physics	7
Engineering	5
Surgery	4
Ecology	3
Environmental Health	3
Mathematics	2
Immunology	2
Oncology	1
Blood	1
Psychology	1
Economics	1
Biology	1
Pharmacology	1
Information Science	0
Mechanics	0
Agriculture	0
Engineering Mathematics	0
Ergonomics	0
Geoscience	0
Statistics	0

Salzburgrekommendationerna − hemmaplanen

Då och då kan det vara bra att spegla den egna verksamheten på hemmaplan med den i andra länder. Jag tänker här på den europeiska forskarutbildningen, eller rättare sagt forskarutbildningarna, som trots gemensam delaktighet i European Higher Education Area uppvisar betydande skillnader länderna emellan. Council for Doctoral Education inom European University Association (EUA-CDE) försöker genom en serie rekommendationer konstatera vad som karakteriserar bra utbildning på forskarnivå och därigenom på ett mjukt sätt forma framtidens forskarutbildning i Europa. Den senaste och tredje i raden av rekommendationer, Taking Salzburg Forward, presenterades vid EUA-CDE:s nionde årsmöte som hade temat ”Doctoral education: a dilemma of quality and quantity?”.

Salzburgrekommendationerna är betydligt mer kända i övriga Europa än i Sverige och har använts som underlag till flera länders forskarutbildningsreformer. Förmodligen beror detta på att rekommendationerna till stor del redan har tagits ad notam i Sverige. Inte minst gäller det rekommendationen att utbildningen ska vara strukturerad; något som till stor del åstadkommes i Sverige med hjälp av högskoleförordningens allmänna och individuella studieplaner, vars strikthet förefaller tillhöra minoriteten i Europa. Struktureringen gynnas också av trygga villkor för doktoranderna, men långt ifrån alla länder praktiserar doktorandanställning i så stor omfattning som i Sverige (där mer 60 % av doktoranderna studiefinansieras genom doktorandanställning; se Universitetskanslersämbetets årsrapport 2015, sidan 63). Istället kan studiefinansieringen i andra europeiska länder löpa på lösa boliner, såsom genom lån eller ofördelaktiga stipendier. Då förstår ni också att ECTS inte överallt i Europa ses som relevant på forskarnivån och att den tredje cykelns deskriptorer inom European Qualifications Framework (som omsatts i högskoleförordningens examensordning) är ganska fjärran för många.

Men även om den svenska forskarutbildningen i många fall kan ses som en föregångare, så inkorporerar Taking Salzburg Forward tre nya så kallade ”utmaningar” i sina rekommendationer (research integrity, digital challenge and global vision) som därmed pekar på behovet av att hålla forskarutbildningen dynamisk. God sed i forskning rör i högsta grad doktorandens avhandlingsdel, liksom att på olika sätt tillgängliggöra avhandlingens forskningsresultat öppet. En internationell rekrytering och arbetsmarknad ställer även nya krav på forskarutbildningens antagningssystem och karriärplanering. Varje lärosäte som arrangerar forskarutbildning måste därför vara förändringsbenäget.

Saker och ting rör sig därför även på hemmaplan. Det finns arbetsgrupp inom Forskarutbildningsutskottet som arbetar med att ta fram en ny policy för utbildningen på forskarnivå vid Malmö högskola som ska vägleda det framtida synsättet på Malmö högskolas forskarutbildning (se minnesanteckningar från Forskningsberedningens möte, § 5). Med tanke på vardande universitetsstatus och att tre av femton forskarutbildningsämnen (datavetenskap, historia och historiedidaktik samt pedagogik) ska ingå i Universitetskanslersämbetets första omgång av utvärderingar, blir resultatet av gruppens arbete en viktig grund för Malmö högskolas kommande kvalitetsarbete inom forskarutbildning.

Universitetsyra

För första gången på tjugo år har regeringen äntligen öppnat för nya universitet i Sverige! En välkommen satsning, inte minst för Skåne men också för Malmö högskola som under lång tid har stått främst i kön för att bli universitet. Egentligen hade Malmö högskola redan vid bildandet 1998 ambitionen att bli universitet, vilket bland annat universitetsansökan 2002 visade, men möjligheten för en högskola att bli universitet försvann i praktiken redan tidigare än så. Därefter har regeringar från båda blocken hållit dörren till nya universitet stängd. Ända tills i förra veckan. Det skulle således till en ny regering för att den politiska uppbackning som Malmö högskola har haft från Malmö stad och Region Skåne slutligen skulle få genomslag.

Malmö högskolas väg till universitet har varit lite krokigare jämfört med uppkomsten av de fyra nya universiteten: Karlstads universitet, Örebro universitet, Mittuniversitetet och Växjö universitet (numera Linnéuniversitetet efter sammanslagningen med Högskolan i Kalmar). Malmös före detta kommunalråd Ilmar Reepalu (S), som varit engagerad i universitetsfrågan, räknar i en intervju i samband med regeringens tillkännagivande den 16 juni upp de främsta motståndarna till att Malmö högskola (och andra högskolor, för den delen) skulle bli universitet: ministrarna Thomas Östros (S), Leif Pagrotsky (S), Lars Leijonborg (FP) och Jan Björklund (L).

Reepalu nämner även Lunds universitets rektor Boel Flodgren (1992–2002) och Peter Honeth, förvaltningschef vid Lunds universitet när Malmö högskolas bildades – och sedermera statssekreterare för flera borgerliga ministrar fram tills regeringsskiftet 2014 – eftersom dessa lundensare ansåg att ett Campus Malmö vid Lunds universitet skulle vara mer befogat än en egen högskola. Men mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Lunds universitets förre rektor, Per Eriksson, sa i sitt tal när Malmö högskola femtonårsjubilerade att verksamheten vid Malmö högskola inte skulle haft samma utvecklingsmöjligheter inom Lunds universitet. Och Torbjörn von Schantz, nuvarande rektor vid Lunds universitet, kommenterar nu när Malmö högskola ska uppgraderas att ett kombinerat lärosäte inte är aktuellt eftersom det hade blivit för stort. Det kan således vara en bra idé att ha lärosäten i regionen med olika inriktningar och arbetssätt som kompletterar varandra.

Universitetsstatus till Malmö högskola innebär, som vi vet, större frihet att själv bestämma över forskarutbildningens utformning men rimligtvis också att forskningsanslaget får ett rejält – och välbehövligt – tillskott under de närmaste åren så att en bättre balans uppstår mellan utbildning och forskning. Storleken på förstärkningen kommer att visa sig – om inte förr så i höstens budgetproposition.

Regeringens ambition är att kunna ge Malmö högskola universitetsstatus från och med januari 2018. Men gratisluncher är sällsynta. Så exakt vad som menas med att Malmö högskola nu uppmanas att lämna in en ”fördjupad framställan” om att få erhålla universitetsstatus till regeringen återstår därför att få klarhet i. I debattartikeln som publicerades i samband med tillkännagivandet, nämns att regeringen inför beslutet bland annat har tagit fasta på Malmö högskolas budgetunderlag 2017–2019 där det står att ”Malmö högskola anser att det är angeläget att regeringen gör det möjligt för lärosäten att ansöka om universitetsstatus efter prövning mot fastställda kriterier och att Malmö högskola därmed ges möjlighet att erhålla universitetsstatus.” Ifall det blir aktuellt att pröva det efterfrågade fördjupade underlaget, finns här förslag på uppdaterade universitetskriterier som togs fram inför Helene Hellmark Knutssons (S) besök vid Malmö högskola 2015.

”Hungriga vargar jagar bäst”

används ibland för att beskriva att unga forskares ovisshet inför framtiden gör att de anstränger sig mer och att mindre goda villkor inledningsvis också gör att deras extra uppoffringar är nödvändiga för att komma vidare i karriären där villkoren är bättre. Effektivitet och excellens enligt denna en aning socialdarwinistiska tolkning tycks stå i motsatsförhållande till trygga, goda och förutsägbara villkor inom akademin. Frågan vilket av dessa skilda synsätt som bäst uppfyller målet att svensk forskning ska stå stark i framtiden? Åtgärder som främjar rekrytering av framstående unga forskare till universitet och högskolor är ju en viktig beståndsdel i att nå detta mål. (Se bland andra Öquist & Benner, 2012.)

Forskarkarriärutredningens betänkande ”Trygghet och attraktivitet – en forskarkarriär för framtiden” tvekar inte på denna punkt utan menar att ”hungriga vargar-konceptet” är otidsenligt och att tillsättningen av doktorander, postdoktorer och biträdande lektorer alltid ska ske i konkurrens så att de bäst meriterade anställs. Betänkandet anser också att tydliga karriärsteg ökar förutsägbarheten för vad som krävs i en fortsatt akademisk karriär. Transparensen ökar attraktiviteten. Lön och övriga anställningsvillkor bör därutöver vara goda samt likvärdiga.

Bland de bättre villkor som anges för doktorander finns: internationell utlysning som möjliggör antagning i konkurrens, avskaffande av utbildningsbidraget och begränsning av stipendiefinansiering till förmån för doktorandanställning. Vidare framhåller betänkandet att det är angeläget att anställningen som biträdande lektor införs som ett steg i en nationellt erkänd karriärväg och att åtgärder för att minska visstidsanställningar genomförs. Den låga mobiliteten mellan landets lärosäten bland disputerade upplevs som kvalitetshämmande och i betänkandet föreslås insatser som avser att öka mobiliteten.

Karriärsystemet ingår i forskningssystemet och växelverkar med dess andra delar. Därför är det svårt att preparera loss just den del som har med karriären att göra. Till de faktorer som inverkar negativt på karriärsystemets trygghet och attraktivitet är att forskningen vid Sveriges universitet och högskolor till största delen är beroende av extern finansiering, vilket gör att finansiärernas, många gånger kortsiktiga, mål alltför ofta trumfar över universitets och högskolors mer långsiktiga mål. Den så kallade ”autonomipropositionen” (2010) lämnade också fältet friare för de enskilda lärosätena att själv bestämma över den karriärväg som passade just deras verksamhet bäst. Eftersom samarbetet mellan landets lärosäten, i likhet med flera andra frågor, inte har varit imponerande, bidrar autonomiambitionerna därför ytterligare till fragmentariseringen av karriärsystemet, vilket bland annat riskerar att minska mobiliteten. Till saken hör också att forskningsanknytning av utbildning måste tas ad notam så att det inte bildas två olika karriärspår; ett för forskning och ett för utbildning.

Betänkandet är just utskickat på remiss. Malmö högskola är en av remissinstanserna som ska avge yttrande redan i juni. Jag svarar gärna på frågor om betänkandet och dess remissbehandling.

Forskningsåret 2015 vid Malmö högskola: status quo

Efter en serie av år med en mycket stark utveckling av forskningen vid Malmö högskola markerar 2015 en ställvis avmattning i denna positiva utveckling. För att visa detta kan vi använda följande variabler för att beskriva omfattningen av forskning och forskarutbildning vid Malmö högskola och jämföra den med tidigare år: 1.) internationella artiklar, 2.) forskarutbildningen, 3.) antal professorer samt 4.) ekonomiska intäkter.

Internationella artiklar

Antalet internationella artiklar fortsätter att öka markant: 454 (2015) jämfört med 397 (2014). Men här bör vi vara medvetna om eftersläpningseffekten eftersom den insats (ansökning om externa medel, genomförande av studien) som gjordes för de forskningsresultat som publicerades 2015 kan ligga ett eller flera år tillbaks i tiden − också med tanke på att tiden för granskning och redaktionellt arbete kan vara betydande.

Ett lärosätes bibliometriska index indikerar omfånget av det vetenskapliga genomslaget (citeringar) för de av lärosätets publikationer som listas i Web of Science. Indexet räknas sedan 2009 ut av Vetenskapsrådet inför varje budgetproposition. Figuren nedan visar den synnerligen goda utvecklingen vid Malmö högskola i förhållande till den generella utvecklingen vid landets lärosäten. Ökningen mellan de två senaste åren är emellertid mindre än tidigare. Eftersom underlaget bygger på ett fyraårigt citeringsfönster krävs att nya citeringar ständigt fylls på för att kompensera de citeringar som succesivt kommer att falla utanför mätintervallet. Förutnämnda eftersläpningseffekt gäller även det bibliometriska indexet.

Blogg_figur_bibliometri

Forskarutbildningen

Under den senaste femårsperioden har Malmö högskola haft ett svagt ökande antal aktiva doktorander; från 207 år 2011 till 223 år 2015. Det är framförallt Fakulteten för kultur och samhälle samt Odontologiska fakulteten som står för denna ökning. Som underlag till den interna resursfördelningen för 2017 kommer innan sommaren siffror på helårsekvivalenter − som kan vara en bättre beskrivande variabel.

Antalet examina i utbildning på forskarnivå har inte förändrats mycket de senaste åren och balanserar ännu inte den antagning som sker till forskarutbildningen (genomsnittet är 37 antagna för åren 2013−2015).

	2011	2012	2013	2014	2015
Aktiva doktorander	207	215	218	221	223
Forskarexamina:
doktors-	30	15	15	21	21
licentiat-	15	10	1	11	7

Professorer

Antalet årsarbeten som professorer står för minskade från 83 (2014) till 77 (2015) och är nu på ungefär samma nivå som 2013. Det har därmed uppstått en negativ balans mellan pensioneringar och befordringar/rekrytering och att behålla professorer bland personalen. Andelen professorer av undervisande och forskande personal är en bra bit under snittet för Sveriges lärosäten (se: Universitetskanslersämbetets nyckeltalstabell).

Intäkter

Malmö högskolas totala forskningsintäkter minskade med 18 miljoner kronor jämfört med 2014, från 274 miljoner kronor till 256 miljoner kronor. Se figur nedan för utvecklingen av intäkter (miljoner kronor) de senaste fem åren. Intäkterna av basanslaget ökade visserligen med tio miljoner kronor men intäkter från externa medel (bidrags- och uppdragsforskning) minskade med 28 miljoner kronor, varav bidragsintäkter minus 20 miljoner kronor och intäkter från uppdragsforskning minus 8 miljoner kronor. De minskade bidragsintäkterna beror på minskad beviljning av ansökningar om externa medel men påverkas också av avvecklingen av centrumbildningen Medea som avräknats med ett stort underskott.

Blogg_figur_intäkter

Konklusion

Visserligen signalerar uppgången i publikationer och bibliometriskt index framgång, men ursprunget till dessa framgångar kan ligga flera år tillbaka i tiden. Det tar ju en viss tid innan ekonomiska resurser omsätts i publicerbara forskningsresultat. Därför är forskningsintäkterna ett viktigt prognosinstrument. Bilden av framtiden som ges av intäkterna är kluven. Å ena sidan ökar basanslaget som kan möjliggöra långsiktiga satsningar inom den fria forskningen med det basanslag som är kvar efter det att externa projekt som inte är fullkostnadsfinansierade från finansiären har medfinansierats. Å andra sidan minskar intäkterna från externa medel, vilket pekar på en krympande forskningsverksamhet som det utbildningstunga Malmö högskola inte är betjänt av. Till saken hör också en nödvändig avbetalning av ett relativt stort negativt myndighetskapital inom forskning som kan minska handlingsfriheten inom en överskådlig framtid och att pengar inte läggs på hög eftersom oförbrukade bidrag minskar.

Kontentan borde dels vara att ytterligare öka ansträngningarna och träffsäkerheten i jakten på externa medel och dels att använda basanslaget till sådan verksamhet som ger avkastning i form av högkvalitativ forskning som i sin tur därmed ger bra förutsättningar för att etablera samverkan med omgivande samhälle och öka standarden inom den högre utbildningen. Samtidigt är bra forskning förtroendeskapande visavi forskningsfinansiärer.

Kvalitet och kvantitet nödvändiga – men inte tillräckliga – för att bli universitet

Tack vare att tog det lite längre tid för Mitthögskolan än för de tre andra nya universiteten att bli uppgraderad, dröjde det ända till 2005 innan Mittuniversitet bildades. Sedan dess har inga ytterligare universitet inrättats i Sverige. Svensk forskningspolitik lade i princip locket på i denna fråga redan innan millenniumskiftet när de nya universiteten i Karlstad, Växjö och Örebro invigdes i universitetskretsen. Efterföljande borgerliga regering fortsatte i samma spår men mildrade skillnaden mellan universitet och högskolor genom att införa ordningen att högskolor kan ansöka om examenstillstånd för områden på forskarnivå. I övrigt har utvecklingen under 2000-talet inneburit en generell expansion av utbildning och forskning inom högskolesektorn − mer uttalad vid vissa lärosäten än andra − som arbetar i en riktning som betyder att Sverige behöver ytterligare universitet. I så fall ligger Malmö högskola bra till. Malmö högskola är en av de högskolor som har utvecklats bäst. Till exempel är Malmö högskolas externa medel för forskning större än de vid de nya universiteten (se figur). Och av de nya universiteten är enbart Linnéuniversitetets utbildningsvolym större än Malmö högskolas. (Men så är ju också Linnéuniversitetet = Växjö universitet + Högskolan i Kalmar.) I vilket fall som helst, är det inte lätt att med hjälp av robusta mätetal som dessa veta var gränsen mellan universitet och högskolor ska dras.

Ändå finns väsensskillnad mellan dessa två kategorier av lärosäten. Universiteten har ett betydligt större basanslag för forskning och behöver inte ansöka hos Universitetskanslersämbetet om examenstillstånd i forskarutbildning. Båda dessa kännetecken är eftersträvansvärda för en högskola som genom att bli universitet då kan öka sin autonomi genom att få mer pengar till fri forskning samt bestämma själv över samtliga tre utbildningsnivåer. I Malmö högskolas fall behöver basanslaget för forskning stärkas med cirka 100 miljoner kronor för att bli i paritet med de nya universitetens. Men som det ser ut nu, finns inte en tydlig färdväg från högskola till universitet. Möjligheten att avancera i systemet är obefintlig utan politisk vilja att öppna upp för etableringen av nya universitet i Sverige. Nya universitet skulle kunna bidra till att stärka och profilera landets forskning inom högskolesektorn.

I ljuset av detta är det inte märkligt att Malmö högskolas i sitt inspel till kommande forskningspolitiska proposition (sidorna 6−7) föreslår att det återigen ska bli möjligt för en högskola att bli universitet. En eller annan form av kvalitetsgranskning blir väl ofrånkomlig om denna procedur skulle återinföras. Vi får se hur regeringen ställer sig till detta förslag som då skulle kunna innebära en mer dynamisk syn på högskolelandskapet än tidigare regeringars konservativa, rigida och svårmotiverade indelning mellan högskolor och universitet. Where there is a will, there is a way, som det heter. En bit på vägen dit skulle kunna vara att uppdatera de kriterier på universitet som angavs i budgetpropositionen för 1997, till exempel enligt:

Universitetskriterier enligt PROP. 1996/97:1	Förslag till nya universitetskriterier
Det statliga lärosäte	Det statliga lärosäte
1. som har en grundutbildning och forskning som är väl etablerad och av god vetenskaplig kvalitet,	1. som har utbildning på grundnivå och avancerad nivå som är väl etablerad, av tillräcklig omfattning och av god vetenskaplig kvalitet,
2. som har en tillräcklig omfattning av grundutbildningen och utbildning inom ett antal ämnesområden,	2. som har en tillräcklig omfattning av utbildning på forskarnivå av god vetenskaplig kvalitet inom ett antal områden,
3. som har en tillräcklig omfattning av forskningsverksamheten och forskning inom ett antal ämnesområden,	3. som har en tillräcklig omfattning av forskningsverksamheten och forskning inom ett antal områden som knyter an till utbildningen på alla tre nivåer,
4. som har goda infrastrukturella förutsättningar (bibliotek m.m.) för att bedriva grundutbildning och forskning,	4. som har goda infrastrukturella förutsättningar (bibliotek m.m.) för att bedriva utbildning och forskning,
5. som har goda internationella kontakter inom grundutbildning och forskning,	5. som har goda och omfattande internationella kontakter inom utbildning och forskning,
6. och som uppfyller kraven för att självständigt inrätta professurer och att utfärda doktorsexamen,	6. och som har god och omfattande samverkan med det omgivande samhället inom utbildning och forskning,
skall kunna benämnas universitet.	skall kunna benämnas universitet.

Finansiering av den högre utbildningens forskningsanknytning

På sätt och vis lanserade Wilhelm von Humboldt redan på 1800-talet idén om forskningsförankring av utbildning genom den grundtanke med nära förbindelse mellan forskning och lärande som har väglett den moderna synen på högre utbildning i Sverige. Vi känner också igen detta koncept från högskolelagens första kapitel där det står att högre utbildning ska vila på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet och att det även ska finnas ett nära samband mellan forskning och utbildning. Inte lika ofta används termen forskningsförankring av utbildning i sammanhanget (och ännu mer sällan forskningsbaserad utbildning) för att beskriva ett förhållande mellan forskning och utbildning som kan tyckas en aning starkare än vad ”anknytning” antyder.

Icke desto mindre, saknas på gott och ont en robust definition av forskningsanknytning (se Universitetskanslersämbetets rapport Högre utbildning och forskningsförankring). Till fördelarna med denna oordning hör att varje lärosäte själva (för de enstaka utbildningarna) får tillfälle att kontextuellt definiera forskningsanknytning. En nackdel är att ambitionsgraden av forskningsförankringen kan bli undflyende, till exempel när det gäller den statliga resurstilldelningen. Förhållandet mellan forskning och högre utbildning brukar därför beskrivas med exempel, såsom att diskussioner kring forskningsresultat och -processer samt peer review-granskad kurslitteratur ska ingå i utbildningen. Det är emellertid lärarna som på olika vis och omfattning ska förmedla denna forskningsanknytning med tillhörande vetenskapliga förhållningssätt. Professorer, lektorer och adjunkter hanterar denna förmedling från olika utgångslägen.

Lite närmare nutid än Humboldt, artikulerade 1990 års forskningsproposition (undertecknad av socialdemokraterna Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt) tydligare än tidigare värdet av den forskningsanknytning av högre utbildning som genomförs vid landets lärosäten, oavsett om lärosätet är ett universitet eller en högskola. I propositionen förutskickades nämligen en väsentlig ökning av de under 1980-talet införda särskilda ekonomiska medel för sådan forskning som skulle bidra till att utbildningen vid dåvarande högskolor vilade på vetenskaplig grund. Anledningen var att all utbildning i det sammanhållna högskolesystemet, som infördes 1977, skulle hålla hög kvalitet. På den tiden skulle dessa pengar företrädesvis gå till forskning (i projektform) och till forskarutbildning av högskolornas till stora delar odisputerade lärare. Oavsett denna markering, var det inte tu tal om att de då så kallade ”små och medelstora högskolornas” forskning var avhängig lärosäten med fakultetsorganisation. Först 1997 fick alla lärosäten egna fasta forskningsresurser på ett generellt sätt.

Även om varje lärosäte sedan dess har basresurser för forskning, är forskningsresurserna som bekant allt utom jämt fördelade. Någon större hänsyn till forskningsanknytning har hittills inte tagits i sammanhanget vilket har gjort att ingångssituationen 1997 med skevt fördelade forskningsanslag bibehållits med få undantag. Även om merparten av ökningen av högre utbildning sedan 1997 har förverkligats vid högskolorna och de nya universiteten, hellre än vid de äldre universiteten, har detta inte påverkat fördelningen av forskningsanslagen i någon större omfattning utom för de nya universiteten. Sigbritt Karlsson, rektor för Högskolan i Skövde och expert i regeringens forskningsberedning, ifrågasätter med rätta i ett inlägg om det är rimligt att Högskolan i Skövde får cirka 9 000 kronor per helårsstudent i forskningsanslag medan Karolinska Institutet har 250 000 kronor. Visserligen är medicinsk forskning dyr i drift, men Sigbritt Karlssons fråga återkopplar till vad forskningsförankringen egentligen innebär i den dagliga lärargärningen.

Universitet och högskolor är unika i den bemärkelsen att de är de enda av landets samhällsinstitutioner som i större utsträckning integrerar högre utbildning med forskning, men det idealtillstånd som ibland målas upp att all högre utbildning ska bedrivas av disputerade lärare som aktivt forskar på det som de undervisar om infrias sällan. Olika omständigheter (exempelvis begränsade resurser och brist på matchning av rekryterad personals forskningsinriktning och lärosätets utbildningsutbud) kan göra att forskningsförankringen till nöds upplevs som fullt tillräckligt om lärarna på ett eller annat sätt följer forskningen. Men faran med en sådan reträtt är att om lärarna inte själva är tillräckligt engagerade i forskning, riskerar gränsen mellan högre utbildning och den som sker i grund- och gymnasieskolan eller på yrkeshögskolan suddas ut eftersom deras verksamhet också ska vila på vetenskaplig grund respektive det som närmast kan betecknas beprövad (yrkes)erfarenhet.

Det finns likheter mellan hur relationen mellan forskning och utbildning ser ut för den enskilde läraren och hur denna relation yttrar sig på institutionell nivå. För en bra forskningsanknytning kan det vara nödvändigt med forskande lärare men det behöver således inte vara tillräckligt, för om lärarens undervisnings- och forskningsfokus är åtskilda kan hela potentialen i forskningsförankringen inte utnyttjas. På samma sätt är det för ett lärosäte; det är nödvändigt att det bedrivs utbildning och forskning under samma tak men om inte dessa kärnverksamheter matchar varandra uteblir mervärdet av forskningsanknytningen. Om storleken på kärnverksamheterna är alltför olika minskar möjligheterna till forskningsanknytning i hela verksamheten. Malmö högskola kan utgöra en ytterlighet med en utbildningsverksamhet som är väsentligt större än forskningen. Forskningstunga Karolinska Institutet är exempel på motsatsen. De delar av utbildningen som inte är tillräckligt forskningsförankrade riskerar alltså att likna de förhållande som råder i gymnasieskolan eller yrkeshögskolan. Å andra sidan skulle forskning som inte är anknuten till högre utbildning lika väl kunna genomföras vid ett forskningsinstitut utanför högskolesektorn.

Så om det, för det första, är på det viset att svensk statsfinansierad forskning till stor del ska bedrivas vid landets universitet och högskolor och inte vid forskningsinstitut samt, för det andra, om högre utbildning och forskning ska finnas vid alla lärosäten i ett samlat högskolesystem som garanterar samma höga utbildningskvalitet oavsett typ av lärosäte, finns det ställvis behov av stärkt demarkationslinje mellan högre utbildning och andra typer av utbildning. Ett sätt att markera denna skillnad är att ta hänsyn till lärosätets utbildningsvolym när basanslaget för forskning beräknas, något som Malmö högskola föreslog i sitt inspel till kommande forskningspolitiska proposition. Ett höjt basanslag för forskning och friare disposition av anslaget för utbildning respektive forskning gagnar också den högre utbildningens forskningsanknytning.

Blogg_figur

Om inte hela lärosätet genomsyras av forskningsanknytning, riskerar vissa delar att anta en form som är likt ett forskningsinstitut eller en gymnasie/yrkeshögskola.

Alumnträff för före detta doktorander för första gången

Cirka 275 doktorer och licentiater som varit aktiva vid Malmö högskola – och som antingen examinerats här eller vid annat lärosäte – bjöds in till invigningen av Niagara och årshögtiden den 16 oktober. Det var första gången som en sådan återträff gjordes.

Alumnkoordinator Magnus Lindqvist i inbjudningstagen.

Av de inbjudna hade ungefär 40 alumner tillfälle att kunna tacka ja till denna inbjudan. Träffen började med lunch i Niagaras restaurang. Både alumner som nu är verksamma vid Malmö högskola eller annat lärosäte samt sådana som jobbar utanför högskolesektorn slöt upp. Band återknöts mellan för detta studiekamrater från samma ämne eller fakultet och även på grund av att de hade gått samma högskolegemensamma kurs(er).

Vicerektor för forskning och forskarutbildning Hans Lindquist hälsar doktorandalumnerna välkomna.

Malmö högskola kommer att på olika sätt följa upp den här första träffen i denna viktiga del av högskolans alumn-nätverk. I planeringen ligger att senare i år skicka ut en alumn-enkät med frågor om bland annat alumnernas synpunkter på den utbildning på forskarnivå som de gått igenom. Alumnernas erfarenheter av sin individuella utbildning på forskarnivå är värdefulla att ta vara på i Malmö högskolas kvalitetsarbete inom forskarutbildning. En eller annan form av evenemang till våren 2016 ingår också i planerna.