Perfekt prefekt – om en bok om prefektskapet

Anders Risling (legitimerad psykolog och organisationspsykolog) och Mats Edenius (professor i informationssystem och dekan vid Uppsala universitet) har tillsammans skrivit boken Prefekt – Framtidens ledarskap för forskning och utveckling (2019) som tar upp omständigheterna kring hur det är att vara prefekt; det vill säga institutionsledare vid universitet och högskolor. Att vara en bra prefekt är nämligen både en svår och ansvarsfull uppgift. Ämnesvalet är väl valt, eftersom det verkar vara den första svenska bok som samlar beskrivningen av institutionsledarskapets både hårda och mjuka utmaningar på ett djupgående sätt. Boken fyller således ett tomrum för att den bygger en helhetsbild från olika aspekter av att inneha denna funktion – något som tidigare enbart har belysts fläckvis av andra svenska författare.

Prefekt-funktionen har ju ändrats över tid; från att vara en typ av roterande ”värnpliktstjänstgöring” till en professionalisering som förmodligen delvis är pådriven av lärosätenas tendens att organisera verksamheten i allt större institutioner. Därmed ökas även kraven på kompetent ledning.

Tematiken utgörs av en systematisk och pedagogisk genomgång av prefektskapets olika aspekter synliggjorda genom att varje aspekt också utgör ett kapitel i boken: roll, uppdrag, samarbete, involvering/delegering, självutveckling, utveckling av medarbetare och tillit (”ledarskapets stjärna”). Boken tar höjd för komplexiteten att leda kunskapsarbete och väjer inte för att behandla känsliga ämnen som ”besvärliga” kollegor, konflikter och medling. Boken beskriver också förtjänstfullt ett antal fallstudier med olika dilemman och deras upplösning.

I de fall som prefekten inte har sina empatiska känselspröt helt utfällda, finns råd för ökad självkännedom genom något som kan liknas egenterapi. Grunderna i motivationspsykologi ska ge prefekten redskap att utveckla andra. Olika former av de samarbeten som en prefekt är beroende av får en grundlig behandling; institutionsstyrelse/råd, ledningsgrupp, biträdande prefekt, delegation/involvering samt administration, liksom idén om hur en utvecklingsgrupp för prefekter ska konstrueras för att fungera optimalt.

Allt i allt är Prefekt – Framtidens ledarskap för forskning och utveckling riktigt användbar på många sätt, inte minst som en referensbok i institutionschefens bokhylla som påminnelse om att ha ett reflexivt sätt att se på sitt eget handlande samt för tips på hur en prefekt kan agera i särskilda typ-situationer. Innehållet kan även vara intressant för chefer inom administrationen som därigenom får ökad kännedom om komplexiteten i ledningen av det institutionella arbetet.

Kollegialiteten betonas visserligen som styrform för allt kunskapsarbete, men kollegialiteten skulle kunnat utgöra en tydligare portal i boken, liksom den internationella utblicken – till exempel erfarenheterna i Amanda Goodalls Socrates in the Boardroom: Why Research Universities Should Be Led by Top Scholars (2010) – tillsammans med högskolesektorns samhällsbärande roll (på tal om motivationspsykologi).

En svaghet med boken är att enbart en minoritet av Sveriges lärosäten är konstruerade som Uppsala universitet (som utgör bokens mall), med kollegialt valda prefekter tillika institutionsstyrelsens ordförande samt operativa i utbildning och forskning (se Bremer, Utvecklad styrning av universitet och högskolor, 2015, sidan 19). Det hade varit intressant med en problematisering av vad institutionsstyrelse respektive direkt prefektstyre betyder för prefektrollen. Ett avsnitt i Bremers betänkande (2015; sidorna 260–268) avhandlar särskilt prefektrollen och åtgärder för att förbättra prefekters situation, vilket överraskande inte har arbetats in i boken. Särskilt balansen mellan prefektens ansvar och befogenheter å ena sidan och ekonomiska resurser och verksamhetsstöd å andra sidan hade förtjänat en reflektion.

Eftersom merparten av högskolesektorns forskningspengar kommer från forskningsfinansiärer som ställer vissa krav på hur medlen ska användas, blir ibland ansvarsfördelningen mellan prefekt och forskningsledare otydlig. Detta hade också gärna kunnat ha belysts.

Det är säkert en lanseringsåtgärd som har bidragit till att titeln inte är Prefekt – Framtidens ledarskap för forskning och utbildning, just för att ge större chans till spridning än enbart inom högskolesektorn, men frågan är om inte ”utbildning” i undertiteln hade appellerat den primära målgruppen bättre och därmed också gett anledning till en tyngdpunktsförskjutning som inneburit att de båda uppdragen hade nivellerats i boken.

Om open access – världsförbättrares respektive esoterikers intentionalitet

Förenklat betyder att öppen (eller fri) tillgång (aka open access) i akademiska sammanhang att publicera vetenskaplig information på Internet så att det blir gratis för läsaren att använda den. Politiska krafter, synliggjorda på hemmaplan i innevarande forskningsproposition, arbetar i riktning att, åtminstone skattefinansierade, forskningsresultat ska publiceras omedelbart open access, även om realiseringstakten inte blir så snabb som den – trots ruckad tidplan – radikala Plan S förespråkar.

Antalet och andelen open access publikationer ökar stadigt trots att många förlag och vissa delar av akademin arbetar i annan riktning. Och långt ifrån alla forskningsfinansiärer har undertecknat Plan S. Till skillnad från Forte, Formas och Vinnova, vill till exempel Vetenskapsrådet avvakta med implementeringen. Oavsett denna resistens, ser det ut som om open access-konceptet fortsatt kommer att vinna terräng.

Men om vi för en stund lämnar för- och nackdelarna med open access därhän, och istället fördjupar diskussionen kring vad öppen tillgång egentligen betyder för användaren, kan kanske nytt tankegods tillföras debatten.

Att en publikation är fritt tillgänglig betyder som sagt att den kan läsas gratis via Internet till skillnad från publikationer som är inlåsta bakom olika typer av betal-väggar. Det är alltså principen om fri tillgång som anhängarna av open access värnar om. Men fri tillgång i detta sammanhang behöver inte betyda att publikationen är tillgänglig i alla bemärkelser, speciellt inte när en potentiell användare utanför högskolesektorn får ge sin syn på saken.

Dilemmat för en sådan användare kan nämligen sammanfattas som ”läst, men inte förstått”. Med andra ord: även om den vetenskapliga publikationen har gjorts fritt tillgänglig enligt konstens alla regler, förmår läsaren av olika anledningar inte att tillgodogöra sig innehållet. Gapet mellan läsarens och författarens förståelse av saken i fråga har inte förmått att slutas. Och gapet varken kan eller ska slutas alla gånger, eftersom publikationer i vetenskapliga fora i allmänhet har andra forskare i åtanke som målgrupp.

Med detta utvidgade sätt att se på tillgänglighet, är det enbart de publikationer som tillgodoser behoven hos en målgrupp bortom de ”närmast sörjande” (forskarkollegerna) som kan göra anspråk på att vara äkta fritt tillgängliga. För en yrkeskår eller de kunskapstörstande delarna av allmänheten betyder därför gratis tillgång inte nödvändigtvis att publikationen är tillgänglig i den bemärkelsen att innehållet i den kan tillgodogöras.

I sammanhanget kan begreppet intentionalitet vara värt att införa; det vill säga vilken avsikt som den forskande personen har med sin forskning. Skrivande och vetenskaplig publicering kommer att skilja sig åt mellan följande två stereotyper som, i väntan på bättre benämningar, vi kan kalla ”världsförbättrare” respektive ”esoteriker”.

I det första fallet har forskaren en intention att med hjälp av sina forskningsresultat på ett eller annat sätt bidra till en förändring av omvärlden, till exempel bekämpa sociala orättvisor eller minska miljöförstöringen. Världsförbättrarens patos och engagemang gör att hens forskningsresultat ofta förs ut till berörda parter på flera sätt (till exempel: föredrag, media-framträdanden och paneldebatter) än enbart genom äkta fritt tillgängliga vetenskapliga publikationer, det vill säga sådana som är ämnade för en utvidgad läsekrets; utanför akademin. En stor kontaktyta kan inspirera till förnyelse av katalogen med forskningsfrågor och till att förfina argumentationen, men om forskaren lägger allt krut på den utåtriktade verksamheten, infinner sig faran att forskningsresultaten inte alla gånger får chans att genomgå den rigorösa kvalitetssäkrande peer-reviewprocess som de förtjänar. Allegorin här blir att föräldern (forskaren) håller avkomman (en publikation av forskningsresultat) i handen till dess att den har vuxit upp, det vill säga gett ett avtryck i samhället genom att publikationen har tillgängliggjorts i vidsträckt bemärkelse.

Esoterikern däremot är enbart intresserad av att starta om på ny kula och motsvarar därmed föräldern som överger barnet i ett tidigt stadium för att sedan skaffa sig ett nytt barn – det vill säga skriva en ny publikation som enbart används inom-akademiskt. Intresset för att gör ett avtryck i samhället är marginellt. På ett sätt kan man säga att forskningen utförs för forskningens egen skull. Inget ont i det, men om forskningsresultaten ska ingå i en större kontext behövs i så fall en intermediär. Vetenskapsjournalister och -kommunikatörer har här en uppgift att adoptera dessa forskningsresultat och se till att de kommer till en större läsekrets kännedom. Populariseringen är inte minst till för att allmänheten ska få en bild av vetenskapliga framsteg och vad skattepengarna går till; en viktig del av akademins nödvändiga förtroendeskapande beträffande forskning.

Nu är ju saker långt ifrån så här svart/vita, och dessutom kan det ske förskjutningar under en individs forskarkarriär (se ett exempel här). Variation i intentionalitet bland forskande personal innebär därför att alla forskare inte till varje pris måste ägna tid åt att popularisera och omsätta forskningsresultat i samhället (även om det vore önskvärt). Universitets och högskolors så kallade samverkansuppdrag i Högskolelagen åvilar lärosätet och det är nog bäst att universitetens personal sysslar med vad de är skickligast på och har fallenhet för. Varje individs inre drivkraft spelar stor roll härvidlag. Naturligtvis ska alla medarbetare uppmuntras och lockas att dela forskningsresultat utanför akademin, men det hjälper föga att vifta med Högskolelagen eller på top-down-manér kommendera fram ett tillgängliggörande i den vidsträckta bemärkelsen som vi här talar om.

I de fall som en forskares avsikt inte är tillräcklig utåtriktad, kan man tänka sig att adoptivföräldrar behöver komma in i bilden; vetenskapsjournalister och -kommunikatörer för att popularisera forskningsresultat samt lämpade entreprenörer för att kommersialisera desamma.

Vetenskapsrådets nya modell för ”utvärdering” – eller hellre: modell för ”genomlysning”

När Vetenskapsrådets planer att utvärdera landets utbildningsvetenskapliga forskning grusades i slutet av 2018 på grund av för stora protester från lärosätena, blev det nödvändigt för Vetenskapsrådet att göra ett omtag i frågan – denna gång, anständigt nog, i dialog med lärosätena. Alltsedan Universitetskanslersämbetet fick ett nytt uppdrag att kvalitetssäkra även forskningen har rollfördelningen mellan Universitetskanslersämbetet och Vetenskapsrådet varit otydlig, eftersom det ingår i Vetenskapsrådets uppgift att ”utvärdera forskningen och bedöma forskningens och dess vetenskapliga kvalitet och betydelse”. Lärosätenas roll i det hela är att de ansvarar för att sin forskning håller hög kvalitet, vilket bland annat utförs genom egeninitierade granskningar med hjälp av externa experter (enligt SUHF:s rekommendation Gemensamt ramverk för lärosätenas kvalitetssäkring och kvalitetsutveckling av forskning).

Frågan om vem som gör vad beträffande forskningskvalitet har således fallit på plats när det gäller relationen mellan lärosätena och Universitetskanslersämbetet, men det kvarstår frågetecken kring på vilket sätt som Vetenskapsrådet kommer in i detta sammanhang. Bilden blev en aning klarare under dialogmötet som Vetenskapsrådet arrangerade den 19 september, även om inte alla frågetecken rätades ut.

Föremålen för diskussion vid dialogmötet var de förslag på modell respektive pilotutvärdering som Vetenskapsrådet har utarbetat efter rekylen som den inställda utvärderingen av utbildningsvetenskap innebar. Främsta kritiken av arbetsgången i den skrinlagda utvärderingen var att den gjorde att utvärderingen skulle överlappa med lärosätenas kvalitetsarbete, vilket bland annat berodde på att en självvärdering skulle göras i ett sammanhang frikopplat det egna kvalitetssystemet och den egna organisationen. Vetenskapsrådet har hörsammat kritiken när de tagit fram modellen, vilket bland annat innebär att ingreppen i lärosätenas verksamhet blir betydligt mindre eftersom officiell statistik (bibliometri, personal och ekonomi) kommer att användas i stor utsträckning (se Forskningsbloggen 2018-09-05).

Första klargörandet som måste infinna sig är naturligtvis vad resultatet från Vetenskapsrådets ”utvärderingar” ska användas till. Helt klart är att olika former av genomlysningar av svensk forskning är nödvändiga för att ge en helhetsbild som summan av lärosätenas egeninitierade (och osynkroniserade) kvalitetsutvärderingar omöjligen kan ge. En nationell genomlysning kan ge välinformerade rekommendationer till hur forskningsfinansiärer, politiska företrädare och andra intressenter ska agera för att öka kvaliteten inom ett forskningsfält. Men Vetenskapsrådet har också en ambition att resultaten ska kunna ingå i lärosätenas kvalitetsarbete. Hur denna koppling ska komma till stånd är emellertid svårare att se.

Bättre hade varit att, för det första, att tvätta bort ordet ”utvärdering” från modellen eftersom utvärdering av forskningskvaliteten i nuvarande system åligger lärosätena och, för det andra, särskilja nivåerna så att Vetenskapsrådets genomlysning fokuseras enbart på det nationella planet för att ex-post beskriva tillståndet för det genomlysta forskningsämnet; dess styrkor och svagheter. Resultaten kan visserligen ge signaler även till lärosätena, men det är svårt att se hur resultaten direkt-kopplas till lärosätenas verksamhetsplanering. Nationell ”genomlysning” hellre än ”utvärdering” med lärosätena som en av flera likställda målgrupper, således.

Beträffande praktikaliteter, kommer de lärosäten som ingår i en genomlysning anmodas att lämna ett antal fallstudier som beskriver forskningens betydelse för det omgivande samhället (för bedömning av forskningens ”relevans”). Web of Science och Swepub kommer att användas som bibliometri-källor. Bedömning sker av en internationell expertpanel som kan ha hjälp av sakkunniga som läser ett urval av publikationer som Vetenskapsrådet bestämmer. Genomlysningen genomförs på 3-siffersnivån i standard för svensk indelning av forskningsämnen. Standarden bestämmer också, genom lärosätenas personalsystem, vilken forskande personal som ingår i genomlysningen. Ett minsta antal (siffran fem nämndes)ska finnas på plats för att ett lärosäte ska ingå. Vetenskapsrådet avser att genomlysa ett eller två forskningsämnen per år och att likt Universitetskanslersämbetet avisera en fyra-femårsplan för vilka forskningsämnen som ska genomlysas efter utvärderingen av den pilotstudie som sätter igång under hösten 2019.

Standard för svensk indelning av forskningsämnen i all ära och kanske en petitess i sammanhanget, men det kan vara värt att nämna att utgångspunkten alltså är att den forskande personalen är så pass disciplinerad (i dubbel bemärkelse) att den enbart publicerar inom sitt forskningsämne samt att enbart forskande personal inom forskningsämnet bidrar till detta. En viss fara är att det blir en genomlysning av de som borde forska inom forskningsämnet hellre än de forskningsresultat som de facto publiceras inom forskningsämnet. Idéer, kreativitet och samarbeten kan inte alltid fångas av en svart/vit standard.

Och vilket forskningsämne drog då vinstlotten att ingå i piloten? Grattis, statsvetenskap!

Universitetskanslersämbetet bjuder upp till kvalitetstango

I Universitetskanslersämbetets (UKÄ) förslag till kvalitetssäkring av forskning sträcker granskningsmyndigheten intressant nog ut handen (se sidan 51) till landets lärosäten när det i rapporten konstateras att ansvaret för att ta fram ett gemensamt (läs: nationellt) ramverk för forskningens kvalitetssäkring bör primärt vila på lärosätena (och således inte vara UKÄ:s primära ansvar). UKÄ kommer att ta hänsyn till ett sådant ramverk i kommande metodutvecklingsarbete som ligger i förslagets förlängning. (Se Forskningsbloggen för en sammanfattning av detaljerna i förslaget.)

UKÄ:s, kanske inte helt ologiska, konstaterande gjorde att Expertgruppen för kvalitetsfrågor inom Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) arrangerade ett möte den 14 maj (se dokumentation) som i hög grad präglades av hur högskolesektorn ska förhålla sig till denna invit.

Inför mötet hade Åsa Kettis, Uppsala universitet, blivit anmodad att skriva en idéskiss och presenterade vid möte hur ett ramverk för lärosätenas interna kvalitetsgranskning av forskning skulle kunna te sig.

Skissen tar avstamp i UKÄ:s utökade uppdrag att även kvalitetssäkra forskning och samverkan och att denna kvalitetssäkring ska vara förutsägbar, likvärdig och transparent. Härvidlag underlättar det att ha ett ramverk för kvalitetssäkring av forskning att ta spjärn mot – motsvarande de standarder och riktlinjer för kvalitetssäkring som finns för högre utbildning (ESG), om man så vill.

Idén är således att ha ett ramverk som ägs av högskolesektorn; det är väsensskilt från att granskningsmyndigheten skulle äga det. Tankefiguren är i linje med att allt kvalitetsansvar åvilar lärosätena. Ett sådant ramverk skull utgöra minsta gemensamma nämnare; en kodifiering av vad som utgör kärnan i forskningskvalitet och som alla landets lärosäten skulle kunna enas om. Ramverket är frikopplat från de forskningspolitiska målen (som bekant kan skifta med vem som sitter i regeringsställning).

Idéskissen innehåller elva standarder som erfarenhetsmässigt bidrar till forskning av hög kvalitet:

  • Policy för kvalitetssäkring och kvalitetsutveckling av forskning
  • Samverkan med omgivande samhälle
  • Rekrytering, karriärvägar och karriärstöd för akademisk personal
  • Forskningsmiljön
  • God forskningssed
  • Samarbete med forskare vid andra lärosäten
  • Administrativt stöd och infrastruktur
  • Koppling mellan forskning och utbildning
  • Forskningsförnyelse (livskraft)
  • Kontinuerlig uppföljning och analys
  • Extern granskning av forskning

Vid mötet tillkom ytterligare en standard; den om forskningens frihet.

Det är inte svårt att inse hur sådana standarder kan fungera som bas för besvarandet av frågor inför en granskning av kvalitetssäkringen av forskningen; ”Hur borgar lärosätet för att (till exempel) god forskningssed upprätthålls?”

Med tanke på att UKÄ-rapporten föreslår att samma bedömningsområden som finns för högre utbildning (styrning och organisation; förutsättningar; utformning, genomförande och resultat; jämställdhet; student-och doktorandperspektiv; arbetsliv och samverkan) även kan fungera för forskning, blir det en spännande tankegymnastik att passa in standarerna i dessa bedömningsområden. Uppgiften torde inte vara omöjlig.

Även om idéskissen inte är utvecklad i alla delar, fick den beröm vid mötet och bedömdes kunna utgöra utgångspunkt för ett fortsatt utvecklingsarbete. Som sektorns företrädare, är det lämpligt att SUHF leder detta utvecklingsarbete, vilket måste få ta sin tid med tanke på förankring. Medan SUHF:s arbete påbörjas, kommer UKÄ att behandla remiss-svaren (augusti) och lägger sig därefter i startgroparna för sitt metodutvecklingsarbete för kvalitetssäkring av forskning. Av denna anledning behöver SUHF:s och UKÄ:s respektive arbeten gå hand i hand med varandra.

UKÄ:s rapport har alltså verkat som katalysator för högskolesektorns utvecklingsarbete vad gäller forskningskvalitet. Av olika anledningar har detta arbete uppenbarligen inte startats självmant av sektorn. Lärosätena har ju inte precis varit förbjudna att åstadkomma detta för egen maskin. Men, gott så, för det är högskolesektorn som äger denna fråga. Om landets universitet och högskolor står enade beträffande forskningskvalitetens elementa, klargörs samtidigt lärosätenas ansvarstagande och den roll i samhället som akademin ska stå för; jämför med Magna Charta Universitatum. Sammanhållningen och ägandeskapet av frågor kring forskningskvalitet kan också verka som ett pansar som kan komma till pass i det fall som akademin skulle attackeras på det sätt som flera andra länders universitet upplevt på senare tid. Ett politiskt tillstånd med autonoma lärosäten är inget som kan tas för givet.

Avslutningsvis en betraktelse om att själva arbetsformen – ett uppdrag med förhållandevis kort varsel som utmynnade i en kort och konceptuell rapport som behandlades av en panel och i workshops – framstår som särdeles effektiv. Tack vare denna frånvaro av långbänk, i kombination med en träffsäker rapport, fick SUHF en, visserligen sen, men flygande start för sitt fortsatta arbete som blir spännande att följa.

Publiceringssystem i limbo

Starka krafter driver utvecklingen av ett öppet tillgängligt publiceringssystem. Syftet är i grund och botten gott. Många finansiärer, inklusive europeiska regeringar som bestämmer över lärosätenas basanslag för forskning i respektive land, anser att inlåsningen av forskningsresultat måste upphöra. Inlåsningen beror på att det prenumerationsbaserade publiceringssystemet omgärdar forskningsresultaten med olika former av betalspärrar, såsom prenumerationer. Sveriges ambition i frågan formuleras i den forskningspolitiska propositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft som att alla vetenskapliga publikationer som är resultat av offentligt finansierad forskning bör bli öppet tillgängliga direkt då de publiceras.

Övergångsfasen mellan ett prenumerationsbaserat och ett öppet tillgängligt publiceringssystem, som nu inletts på allvar, rör emellertid upp en hel del damm. En rysare just nu är hur förhandlingarna mellan de tyska universiteten och förlagsjätten Elsevier kommer att sluta. Cirka 200 tyska universitet har tidigare i år varit avstängda och inte haft tillgång till Elseviers material, vilket kan hända igen till årsskiftet om förhandlingarna strandar. Minskade prenumerationskostnader och direkt öppen tillgång är universitetens ståndpunkt. Om de tyska universiteten får igenom sina krav kan det bana vägen för öppen tillgång till vetenskapliga resultat även i andra länder.

Sen så har det varit mycket om att publikationernas kvalitet har något med öppen tillgång att göra. Härvidlag spelar egentligen publiceringskanalen, och om den är prenumerationsbaserad eller öppet tillgänglig, mindre roll än själva publikationen. Journal Impact Factor berättar till exempel enbart om vilket genomsnitt den tidskriftens artiklar har beträffande citeringar (som kan vara relevant för bibliotekens ansvarige för inköp av media), men säger inget om själva artikelns kvalitet eller hur ofta just den citeras.

Det är möjligt att kvalitetsdiskussionen beträffande öppet tillgängliga publikationer har färgats av en uppenbarligen missriktad del i övergången till ett öppet tillgängligt publiceringssystem, nämligen uppsvinget för vissa tidskrifter som fiskar i grumligt vatten; så kallade rovdjurstidskrifter (predatory journals) som har affärsidén att ta ordentligt betalt av forskare för att publicera sig öppet tillgängligt. Att publikationen kvalitetssäkras innan publicering, bryr de sig mindre om. En sådan publikation riskerar att bli värd vatten. I sammanhanget är det en bra utgångspunkt att författaren i regel närmar sig den tidskrift som anses aktuell för publicering – inte tvärtom. Beall’s lista på rovdjurstidskrifter och -förlag kan vara till hjälp i väntan på att ett svenskt auktoritetsregister över publikationskanaler upprättas.

Förlagen tar ofta betalt för öppet tillgängligt publicering, en så kallad Article Processing Charge, som kan vara betydlig – ibland över 20 000 kronor. Att ta med publiceringsavgiften som en kostnad i ansökan om externa medel är därför viktigt. I andra fall kan lärosätet hjälpa till – se till exempel Malmö högskolas författarfond. Sen finns också hybridtidskrifter som är prenumerationsbaserade (dessa licenser ingår i ofta lärosätets overheadfinansierade infrastruktur) men erbjuder mot en avgift forskaren att publicera med öppen tillgång, vilket gör att forskaren belastas kostnadsmässigt en gång till. Men om förlagen kanaliserar de samlade prenumerationsavgifterna på ett ansvarsfullt sätt, kan övergången till öppen tillgång säkert snabbas på. Liksom när det gäller rovdjurstidskrifter, kan lärosätets bibliotek hjälpa forskare att sortera mellan rena open access tidskrifter och hybridtidskrifter.

Även om den fina ambitionen med öppet tillgängliga publikationer är lovvärd på alla sätt, finns en del i nuvarande akademiska meriteringssystem som inte arbetar i denna riktning. Om öppet tillgängliga publikationer inte premieras i karriärsystemet, eller vid resurstilldelning, kommer utvecklingen att ta betydligt längre tid än om öppen tillgång på ett tydligt sätt ingår i den akademiska incitamentsstrukturen. Av den anledningen samordnar Kungliga biblioteket 2017−2019 en utredning av meriterings- och medelstilldelningssystemet kontra incitament för öppen tillgång. I gruppen ingår också forskningsfinansiärer, forskarsamhället och lärosätena (genom Sveriges universitets- och högskoleförbund). Det ska bli intressant att se vad gruppen kommer fram till och om det kommer att innebära att forskar-CVn därefter kommer till att skrivas annorlunda.

_

Malmö högskola har Malmö University Electonic Publishing (MUEP) som sitt öppna arkiv för publikationer. Om publikationen registreras i MUEP (såvida inte upphovsrätten hindrar) blir den tydligare synliggjord och lättare sökbar. Därmed ökar möjligheterna att publikationen blir läst och citerad. (Däremot har en sådan registrering inget som helst att göra med hur tilldelningen av varken Malmö högskolas eller dess fakulteters forskningsanslag räknas ut i den nationella eller interna fördelningsmodellen, eftersom båda följer Vetenskapsrådets bibliometriska index från Web of Science som är oberoende av egenregistering.)

Basfinansiering av forskning och forskarutbildning vid universitet och högskolor i Budgetpropositionen för 2018

Regeringen förstärker universitetens och högskolornas basanslag för forskning och forskarutbildning 2018 med sammanlagt 500 miljoner kronor i Budgetpropositionen för 2018.

Malmö högskola för en betydande del (nästan en femtedel) av denna ökning. Malmö högskolas anslag för forskning och forskarutbildning ökar från 139 059 tkr (2017) till 236 817 tkr (2018). Den största delen (90 000 tkr) är på grund av att Malmö högskola blir universitet den 1 januari 2018.

Därutöver har regeringen utdelat en del av ökningen av lärosätenas basanslag för forskning och forskarutbildning (305 714 tkr), jämt fördelat på bibliometri, externa medel och samverkan med omgivande samhälle. Enbart de medel som tillkommer 2018 har fördelats på detta sätt – ingen omfördelning har med andra ord gjorts (för att inget lärosäte ska få minskade möjligheter till att forskningsanknyta sin högre utbildning). Regeringen har inte heller gjort någon gruppering av lärosätena (som 2017), utan de nya forskningspengarna delas rakt av enligt utfallet av respektive indikator.

Samverkan har delats in i tre klasser efter Vinnovas tidigare bedömning av lärosätenas strategier. Ingen viktning av lärosätets storlek har lagts in i fördelningen. De tre klasserna är värda: 1 671 tkr, 3 341 tkr. och 5 021 tkr. Malmö högskola hamnar som väntat i mellangruppen (3 341 tkr). Vinnova kommer emellertid inte att få uppdrag att utvärdera lärosätenas samverkan (sannolikt kommer detta att bakas in i UKÄ:s uppdrag att utvärdera utbildning och forskning). Malmö högskola erhåller dessutom 1 162 tkr med hjälp av bibliometri-indikatorn och 855 tkr genom externa medel.

Drygt 46 miljoner kronor av förstärkningen går till att höja vissa högskolors forskningsanslag genom att alla lärosäten ska ha ett anslag för forskning och utbildning på forskarnivå som omfattar minst 12 000 kronor per helårsstudent. Södertörns högskola får nästan hälften av denna förstärkning. Högskolan Dalarna, Högskolan Kristianstad och Högskolan Väst delar ungefär lika den andra halvan. Dessutom tillförs Konstfack, Försvarshögskolan, Kungl. Musikhögskolan och Kungl. Konsthögskolan tillsammans 35 miljoner kronor.

De nya universitetens och Malmö högskolas bibliometriska index 2009−

Regeringen fortsätter oförtrutet att använda kvalitetsindikatorn vetenskaplig produktion och citeringar (Se dess detaljer och Vetenskapsrådets senaste uppdatering; ”fördelningsunderlag för 2018” i högerspalten) som en av tre indikatorer (externa medel och samverkan med omgivande samhälle är de två andra) i resursfördelningen av forskningsanslaget mellan landets lärosäten. Mest förmodligen på grund av att Vetenskapsrådet i sitt förslag till justerad bibliometri-indikator inte lyckades åstadkomma ett bättre alternativ (se Forskningsbloggen för kritiska kommentarer).

Naturligtvis är systemet inte invändningsfritt. På den generella nivån menar kritikerna att kvantifieringen riskerar att leda till missriktade ambitioner inom forskning och att en gedigen kvalitativ genomgång av ett lärosätes forskning (som i och för sig kan ha bibliometri som en del av bedömningsunderlaget) borde vara allenarådande som uppföljningsmetod (och vars resultat inte nödvändigtvis är kopplat till resursfördelning av basanslaget för forskning). Sen så har själva indikatormodellen för bibliometri också sina brister (som delvis beror på att Vetenskapsrådet inte har vårdat och uppdaterat modellen som förväntat). Dessutom finns andra alternativ som återger vetenskaplig produktion mer heltäckande.

Icke desto mindre har modellen funnits på plats under så lång tid – sedan 2009 − att lärosätena har tvingats att förhålla sig till den på ett eller annat sätt. Många lärosäten (bland annat Malmö högskola) har monterat in den, eller varianter därav, i lärosätets interna fördelning av forskningsanslaget till fakulteter/institutioner (motsvarande). Här ges en bild av hur situationen ser ut vid de svenska lärosätena.

Användningen av det bibliometriska indexet på lärosätesnivå är inte heller problemfri för Vetenskapsrådet delar inte med sig av hela underlaget (det vill säga de individuella publikationerna och dess citeringar). Vid applicering får därför lärosätena göra en egen rekonstruktion som sällan blir identisk med Vetenskapsrådets resultat. Försiktighet rekommenderas, särskilt om enheterna inom lärosätet är små eftersom fluktuationerna mellan åren riskerar att bli betydande. Enskilda publikationer som passerar in och ut ur citeringsfönstret kan i sådana fall tillåtas spela en alltför stor roll.

Till bibliometri-indikatorns försvar kan framhållas att den verkar kvalitetsdrivande i så måtto att den premierar citeringar i de tidskrifter som genomgått någon form av kvalitetskontroll för att accepteras i den publikationsdatabas (Web of Science) som används. Indikatorn kan också ha gett incitament till internationell publicering inom forskningsområden där sådan inte är legio.

En bieffekt av systemet är att det bibliometriska indexet kan utgöra underlag till olika jämförelser, dels mellan lärosäten men också för att något så när robust och objektivt följa ett lärosätes utveckling beträffande det samlade genomslaget av den vetenskapliga produktionen inom akademin. Med de reservationer som påpekats ovan, försöker vi här trots allt ge oss på att en aning egocentrat och översiktligt beskriva utvecklingen vid de nya universiteten och Malmö högskola under den tioårsperiod som bibliometri-indikatorn varit aktiv.

Utvecklingen har överlag varit positiv i denna lärosätesgrupp, möjligtvis med undantag från Mittuniversitetets kräftgång under senare år. Örebro universitet och Linnéuniversitetet (= Växjö universitet + Högskolan i Kalmar de första åren i serien) har ett försprång gentemot övriga. Karlstads universitet och Mittuniversitetet inte är lika framstående i detta avseende. Malmö högskola har gjort betydande framsteg och visar salongsfähighet genom att vara centralt placerad i denna samling av lärosäten.

Utvecklingen är inte alltid är spikrak, vissa år faller det bibliometriska indexet vid ett lärosäte för att därefter skjuta fart uppåt igen. För Malmö högskola-kramare kan det därför vara en tröst att den tillbakagång som det senaste indexet uppvisar, mycket väl kan vara en tillfällighet eftersom andra lärosäten uppvisar liknande tillbakagångar.

Imorgon, onsdagen den 20 september presenteras i budgetpropositionen vad den senaste uppdateringen av det bibliometriska indexet betyder i ekonomiska termer för varje lärosäte. I princip är det så att om ett lärosäte ökar sin andel av det bibliometriska indexet leder detta till en större tilldelning av basanslaget för forskning. Eftersom citeringarna som kan hänföras till svenska lärosäten ökar, gäller det att vara delaktig i denna utveckling.

I vilket fall som helst, betyder Malmö högskolas senaste bibliometriska index att andelar förloras på grund av minskningen per se men också för att det samlade indexet för landets universitet och högskolor uppvisar en positiv utveckling. Vi får se om regeringen gör som i den senaste budgetpropositionen (för 2017) – nämligen att placera högskolorna i en grupp, de nya universiteten i en annan och övriga lärosäten i en tredje som innebar att dessa grupper inbördes tävlade om tre ungefär lika stora påsar pengar – eller om de gör på annat sätt. Vad minskningen av andelen från 1,23 % av landets totala citeringar till 1,09 % kostar återstår således att se.

Emellertid överskuggas den indikatordrivna omfördelningen för Malmö högskolas del av det tillskott på 90 miljoner kronor i basanslag för forskning som tillkommer i samband med universitetsblivandet den 1 januari 2018.

Forskningens genomslag utanför akademin

Om det hade varit en enkel match att på ett entydigt och transparent sätt en gång för alla mäta forskningens genomslag (impact) utanför akademin, hade ett sådant system förstås redan varit på plats. Svenska försök har naturligtvis gjorts, nu senast av Vinnova, vars Mårten Berg inledde ett seminarium – anordnat av SUHF:s Forum för bibliotekschefers arbetsgrupp för bibliometri – som handlade om just forskningens genomslag utanför akademin. Som bekant har Vinnova fått i uppdrag av regeringen att föreslå metoder och kriterier för bedömning av prestation och kvalitet i lärosätenas samverkan med omgivande samhälle. Förslaget var på remiss under våren 2017 men remissinstanserna har, med ett par undantag, inte varit nådiga (se till exempel Fortes och Kungliga Vetenskapsakademins svar) vilket innebär att förslaget knappast kommer att omsättas i praktik – i alla fall inte i föreliggande form.

Eftersom regeringens ambition, som visades i den senaste forskningspropositionen, är att samverkan ska vara det tredje och tillkommande underlaget (förutom externa medel och bibliometri) till fördelning av en viss del av basanslaget för forskning mellan landets lärosäten, blir det intressant att följa hur detta ska åstadkommas i höstens budgetproposition. En repris av Vinnovas pilot-studie är utesluten, inte bara med tanke på remissyttrandena, utan också på grund av de knappa tidsmarginalerna. Grundtipset är att de betyg som lärosätena på ett eller annat sätt fick i Vinnovas pilotstudie, skalas för att beskriva lärosätets storlek (hur denna nu avgörs) och att dessa betyg därefter återanvänds i tilldelningen av basanslag för forskning för 2018 i väntan på att utredningen om ett långsiktigt fördelningssystem blir klar enligt plan i december 2018.

Samtidigt kommer Universitetskanslersämbetet att få ansvar för utvärdering av såväl högre utbildning som av forskning, vilket rimligtvis borde innebära att Universitetskanslersämbetet i en sådan utvärdering inbegriper utbildningens respektive forskningens samverkansaspekter. Det är inte det lättaste, eftersom typen av samverkan varierar betydligt mellan olika forsknings- och utbildningsinriktningar. Det var därför en lättnad att Vinnova vid seminariet deklarerade att de inte (längre?) har ambition att vara en granskningsmyndighet, utan de ska inspirera lärosätenas samverkan på andra sätt.

Annars handlade stora delar av seminariet om olika aspekter av ”altmetrics”, det vill säga alternativa vägar att mäta forskningens genomslag. Altmetrics är därför menat som ett komplement till den traditionella citeringsbaserade bibliometrin – som ju beskriver genomslaget inom akademin. Avsikten med altmetrics är därför bland annat att även inkludera forskningsgenomslaget utanför akademin, främst genom att använda sociala mediers trafikregistrering. Med tanke på de ambitioner som finns bland annat från politiskt håll, både inom EU och på nationell nivå, att ”öppna upp” vetenskapen (genom bland annat öppen tillgång till vetenskapliga publikationer och forskningsdata), är konceptet med altmetrics i linje med en sådan strävan.

Traditionell bibliometri dras visserligen med sina skavanker, medan altmetrics får säga ännu befinna sig i sin linda (även om vissa har anledning att framhålla dess fördelar). Därmed inbjuder detta nya sätt att mäta med utsträckta armar till olika typer av forskningsinsatser, vilka verkar ha tagit fart på allvar under senaste år.

Altmetrics’ främsta problem i nuvarande tappning verkar vara dess till stora delar avsaknad av en tydlig koppling till kvalitet, vilket begränsar användningen om kvalitetsaspekter ska inbegripas. Och det är fullt rimligt att ta hänsyn till sådana. En god uppkoppling gentemot världen utanför akademin är visserligen önskvärd men om forskningsresultaten som förmedlas saknar substans, blir resultaten inte bättre av att fler delar dem. Korrelationen mellan citeringar och olika former av altmetrics förefaller svag, se Costas et al. Av skilda anledningar kan vissa iögonfallande, men kanske inte så viktiga, forskningsresultat därför få oproportionerlig stor spridning i sociala media. ”Crowd pleasers” förekommer ju inte bara i föreläsningssammanhang och bilder på gulliga kattungar tillhör de väl som delas mest på nätet.

Till saken hör också att sociala mediers användning är lätt att logga, men resultatet svårt att tyda. Ibland verkar det som om att bara för att det är lätt att mäta så är detta mätresultat betydelsefullt. Så behöver det naturligtvis inte vara. Resonemanget påminner om att leta efter nyckeln enbart under gatlyktans sken. Dessutom är förändringhastigheten hög inom sociala medier och homogena mätserier kan vara svåra att upprätta. Vem vet om, det i altmetrics ofta använda, Twitter överhuvudtaget finns om fem år? Det finns för närvarande sålunda all anledning till att anta en skeptisk attityd i frågan.

Om inte annat, så visade seminariet att komplexiteten och svårigheten i att mäta forskningsresultats genomslag utanför akademin var betydligt större än inom akademin (även om gängse bibliometri långt ifrån är oomtvistad). Sannolikt är högskolesektorn på väg in i en tidsperiod där olika former av altmetrics kommer att prövas och sållas bort efterhand. Det är kanske först när mer robusta former för altmetrics letat sig in i det akademiska meriteringssystemet vi kan räkna med att dessa börjar tas på större allvar. Som ett steg på denna väg, vore det intressant om ytterligare metoder testas för att sammanväga enskilda vetenskapliga publikationers genomslag inom akademin med samma publikations genomslag utanför akademin. Det finns kanske studier som lyckats med att isolera publikationer (svårigheten att knyta spridningen på sociala medier till enskild publikation ska inte underskattas) och gjort en sådan sammanvägning. Men jag har inte har sett några sådana övertygande studier och blir därför glatt överraskad om någon som har gjort det hör av sig.

En talande bild som Kim Holmberg från Turku universitet avslutade sin presentation med:

Efterdyningarna av den forskningspolitiska propositionen – utvärderingslapptäcket

När det kommer till kritan backas inte de semi-visionära ambitionerna i forskningspolitiska propositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft upp av tillräckliga ekonomiska muskler, vilket ger propositionen en tummetottstämpel. Utbildningsdepartementet måste också verkligen ha blivit klämt mellan sköldarna (det vill säga andra departement) i framtagningen av propositionen. Resultatet av den situationen är att den fria forskningen och grundforskningen har fått stå tillbaka för forskning som på ett tydligare sätt relaterar till de olika typer av samhällsutmaningar som nämns i den forskningspolitiska propositionen – vilket i och för sig torde passa Malmö högskola som hand i handske. Finansdepartementet har dessutom som vanligt säkert haft synpunkter på att högskolesektorn fortfarande förfogar över ett ansenligt myndighetskapital och därför inte har haft lika uppenbara behov som andra samhällssektorer.

I analogi med detta, har också Vetenskapsrådet (VR) klämts mellan Vinnova (som sorterar under Näringsdepartementet) och de övriga forskningsråden, Forte (Socialdepartementet) och Formas (Miljö- och energidepartementet/Näringsdepartementet) när det gäller den anslagsökning för de statliga forskningsfinansiärerna som föreslås under propositionens verkanstid; 2017–2020. Forte, Formas och Vinnova har som bekant en tydligare koppling till samhällsutmaningar och samverkan (som också lyfts fram i propositionen) än VR, vars ansvarsområde är mer grundforskningsbetonat och tydligen inte lika prioriterat, vilket VR också konstaterar.

Vetenskapsrådets aktier steg inte heller precis efter remissrundan för regeringsuppdraget FOKUS (VR:s förslag till kvalitetsutvärdering av forskning) som relativt unisont sågade förslaget. Eftersom VR ställde sina tjänster till förfogande för att genomföra denna utvärdering kan de även i detta fall ha blivit besvikna, för istället föreslås i forskningspropositionen att Universitetskanslersämbetet (UKÄ) ska ansvara för kvalitetssäkring av forskning – som Malmö högskola föreslog i sitt remissvar beträffande FOKUS. Dessutom, eftersom en tillkommande tredje resurspåverkande kvalitetsindikator för samverkan kommer att införas och som föreslås skötas av Vinnova och inte, som VR föreslog, ingå som en delmängd i FOKUS, får VR:s arbete även i den frågan tyvärr bokföras på ”förlorad tid”.

På ett sätt känns det lite, med betoning på lite, tryggare med UKÄ som ensam granskningsmyndighet för ett sammanhållet system för kvalitetssäkring av forskning och högre utbildning. I den forskningspolitiska propositionen förs ju fram att hela kunskapsmiljöer ska kunna granskas samlat för att minimera risken att samma verksamhet granskas i flera system. Och det är också fullt rimligt att ansvarsområdena mellan myndigheter renodlas i möjligaste mån och att VR:s främsta roll därmed förblir att finansiera högkvalitativ grundforskning (men även att göra vissa uppföljningar av den svenska forskningens tillstånd).

I forskningspropositionen framkommer att UKÄ:s granskningar av forskningsverksamheten bör vara inriktade på både kontroll av resultat och på kvalitetsutveckling. Det blir därför viktigt att utvärderingen inte stannar vid granskning av övergripande dokument och riktlinjer, utan hur dessa pappersprodukter omsätts i verksamheten. Tematiska utvärderingar kan därutöver bidra till nationella jämförelser av jämställdhet, villkor för unga forskare och samverkan med omgivande samhälle samt uppfyllande av regeringens forskningspolitiska mål. Så långt, så väl – med tanke på vilken kringskuren reell kontra utlovad autonomi som lärosätena nu verkar bli mer och mer vana vid.

Men på vilket sätt ska då utvärdering av forskning kunna föras in i nuvarande system för utvärdering av högre utbildning (inklusive forskarnivån)? UKÄ:s utvärderingslapptäcke inger redan nu respekt och det spontana svaret är därför att inmontering är svår att göra i nuvarande system, vars bäst-före-datum är 2022-12-31. Å andra sidan kommer det säkert att ta flera år innan ett ramverk för kvalitetssäkring av forskning har framförhandlats mellan parterna – det vill säga UKÄ och lärosätena. Sen ska kvalitetssäkringen av forskning också vara i samklang med de andra typerna av utvärdering. Inte helt facilt, med andra ord.

Men vi ska också veta att även om UKÄ är ensam granskningsmyndighet för högre utbildning, skjuter de ibland från höften utan att ta hänsyn till förhållandena vid den myndighet som granskas. Malmö högskola är ett talande exempel där olika utvärderingar just nu sammanstrålar på ett ofördelaktigt vis på Fakulteten för lärande och samhälle. Nuvarande situation är därför långt ifrån den bästa. Principinvändningen mot nuvarande nationella system för utvärdering är att det i förlängningen riskerar att kväsa lärosätenas kvalitetskultur genom att olika typer av ”ombudsutvärderingar” dirigeras av tjänstemän från centralt håll på ett konformt sätt, som nu senast Kristina Julin, avdelningsdirektör vid Sveriges lantbruksuniversitets planeringsavdelning, konstaterade i en debattartikel.

Samtidigt är det en from förhoppning att nuvarande uppstyckning av utvärdering av lärosätenas verksamhet i olika komponenter upphör helt och hållet när forskning förs in i det nationella kvalitetssäkringssystemet. Men målet för nästa generation av kvalitetssäkring bör ändå vara att den ska hålla samman högre utbildning och forskning. Som nämnts, kan ett sådant system kan i vilket fall som helst knappast implementeras före 2023. Det finns därför rådrum för det rejäla omtag som är nödvändigt.

Sedan UKÄ upphörde att vara Utbildningsdepartementets förlängda arm, har deras beredvillighet till dialog skruvats upp betänkligt. Men då gäller det också att UKÄ har en konstruktiv dialogpartner. Lärosätena måste därför tillsammans visa vilja att själva ta kommando över kvalitetssäkringen av sin egen verksamhet och komma med konstruktiva förslag i linje med denna ambition. Standard Evaluation Protocol, som används i Nederländerna för utvärdering av forskning, vore lämplig utgångspunkt i en sådan dialog. Samtidigt som utvärdering av högre utbildning förenas med forskning, kan jämförbarhet mellan lärosäten åstadkommas i de fall då det är lämpligt. Ett sådant system måste också inbegripa utvärderingar utförda ”på förekommen anledning”. Universitet och högskolor måste stå enade för att den nationella kvalitetssäkringen 2.0 ska få ett lyckligt slut.

Malmö högskola – effektiv som få inom forskning

Ett av bidragen till Malmö högskolas universitetsunderlag – som ska lämnas till utbildningsdepartementet innan kommande årsskifte – är en jämförelse som visar hur Malmö högskola numera står sig i förhållande till landets andra lärosäten beträffande de nationella kvalitetsindikatorerna externa medel samt vetenskaplig produktion och citeringar. En sådan jämförelse berättar en del av sanningen, men utgör naturligtvis inte hela sanningen – särskilt inte med tanke på att lärosätenas infrastrukturella investeringar kan vara ojämt fördelade. Och liksom vid alla andra lärosäten, varierar förmågan inom Malmö högskola av olika skäl till att bidra till indiktorerna.

Hur det än må vara med den saken, har Malmö högskolas förbättring varit ständig sedan dessa jämförelser började göras 2009. Den positiva utvecklingen är särskilt påtaglig när det gäller utväxlingen på basanslaget, alltså hur mycket externa medel och gångbara publikationer som genereras per anslagskrona. Malmö högskolas utväxling på bibliometri-indikatorn har de senaste åren varit framstående i det nationella perspektivet.

Metodologin, som presenteras med resultaten för landets övriga universitet och högskolor i rapporten Malmö högskola – benchmarking av forskning 2017, innefattar ett sätt att räkna fram en sammanvägd ranking för effektivitet att generera externa medel och gångbara publikationer. I denna sammanvägda ranking finns numera Malmö högskola på första plats bland landets lärosäten, en stadig förbättring från 2009 (då Malmö högskola låg på plats nummer 20). Rapportens ”futuristiska” titel kommer sig av att i den används de indikatorvärden som skulle legat till grund för omfördelning av forskningsanslaget mellan landets lärosäten 2017 (men som aldrig genomfördes i budgetpropositionen för 2017).

På sätt och vis är det är lite synd att metoden som tagits fram är en egen produkt, för det gör att trovärdigheten för resultatetsobjektivitet kan naggas i kanten när det nu visar sig att Malmö högskola är så pass framgångsrik. Icke desto mindre anmodade KK-stiftelsen Damvad Analytics att använda denna metod i sin rapport Forskningsperformance vid Sveriges universitet och högskolor (2016) – så den kan inte vara helt under isen. Dessutom bidrog metoden inte till någon försköning av Malmö högskolas position innan 2013; en placering som under den tiden inte var så mycket att skryta med (se tabell 3 i Malmö högskola – benchmarking av forskning 2017).