Kategori: forskning

Forskarutbildning i fokus

Den 27:e februari var en späckad dag för dem som sysslar med pågående interna utvärdering av Malmö högskolas forskarutbildning (se utvärderingens hemsida). Den första rapporten, den för Fakulteten för hälsa och samhälle är nu klar. Rekommendationerna i den kommer att diskuteras i Forskningsberedningen. Hearingarna med Odontologiska fakulteten är också avklarade och utvärderingsgruppen ägnade en del av förmiddagen åt att samla upp erfarenheterna av dessa hearings. Det är meningen att utvärderingsgruppens ordförande för utvärderingen av odontologernas forskarutbildning, Susanna Hedenborg, ska presentera resultat och rekommendationer på nästkommande möte i Forskningsberedningen.

Det nya utskottet för forskarutbildning, som lyder under Forskningsberedningen, hade sitt första möte. Utskottet är specialiserat på frågor rörande forskarutbildningen och dess kvalitetsutveckling. Det består av fakulteternas studierektorer för utbildning på forskarnivå, doktorand samt representant från Utbildningsberedningen. Utskottet leds av Forskningsberedningens vice ordförande, Bo Petersson. Planerna för vårens arbete diskuterades. Särskilt angeläget är en översyn av de högskolegemensamma forskarutbildningskurserna (som Patricia Staaf och Christina Lindh vid Centrum för akademiskt lärarskap berättade om) samt kommande examensordning för utbildning på forskarnivå.

Efter lunch presenterade Ola Holmström vid avdelningen för kvalitet och utvärdering vid Lunds universitet en utvärdering av forskarutbildningen vid Lunds universitet som bland annat satte perspektiv på Malmö högskolas pågående utvärdering. Utvärderingen i Lund byggde – till skillnad från vår egen – på en enkätundersökning som inte bara hade gått ut till doktorander, utan också till handledare och alumner. Till sakerna som särskilt diskuterades hörde skillnaden mellan kvinnliga och manliga doktoranders enkätsvar och betydelsen av att kommunicera de (nu lite dolda) generiska färdigheter som doktoranden förvärvar under utbildningen. En problematisering gjordes också beträffande externfinansierade avhandlingsprojekt där utbildningens kreativa inslag och träning av förmågan att bedriva självständig forskning kan riskeras att beskäras vid felhantering.

Dagen avslutades med en ”kick-off” för utvärderingen av forskarutbildningen vid Fakulteten för lärande och samhälle. Fem ämnen är under luppen och varje ämne har en självvärderingsgrupp (namnet på sammankallande i respektive självvärderingsgrupp står inom parentes) enligt: historia och historiedidaktik (Mats Greiff); idrottsvetenskap med inriktning samhällsvetenskap och humaniora (Johan Norberg); naturvetenskapernas och matematikens didaktik (Malin Ideland); pedagogik (Claes Nilholm); svenska med didaktisk inriktning (Magnus Persson). Under mötet diskuterades bland annat självvärderingens disposition och vad som ska åstadkommas under våren. Per Jönsson kommer att leda utvärderingsgruppen under denna etapp och rapporten beräknas vara klar innan sommaren.

KB hos Malmö högskola

Ulf Kronman från Kungliga biblioteket hade bjudits in för att hålla en presentation om ”Den nya publiceringsekonomin” den 22 januari. Presentationen om fattade stora delar av kontexten för publicering och var oerhört intressant.

Förutom allmänbildande avsnitt om bibliometri och ”state of the art” gällande open access gavs det också handgripliga råd till hur forskare bör gå till väga för att optimera sitt bibliometriska genomslag:

  • Skriv artiklar i tidskrifter som är indexerade i de stora publikationsdatabaserna (kontrollera därför att tidskriften har en Journal Impact Factor)
  • Samarbete och sampublicering ger en större kontaktyta mot forskarsamhället och ökar därigenom möjligheterna att göra forskningsresultaten kända
  • Även om självciteringar ofta sorteras bort i gängse bibliometri, kan detta ändå vara ett sätt att sprida reklam för sina tidigare arbeten
  • Använd ett unikt och konsekvent författarnamn, gärna kopplat till ett ORCID iD
  • Ange tydlig organisationsanknytning (alltid Malmö University för Malmö högskolas publikationer)

Dessutom är det är inte fel att deponera publikationerna i ett öppet dataarkiv som MUEP för att öka synligheten (förutsatt att inga upphovsrättliga hinder finns). En annan, fast lite mer praktisk, anledning till ha sina publikationer i MUEP är att när ansökningssystemet Prisma – som VR, Formas och Forte utvecklar – kommer igång är det meningen att publikationer ska kunna exporteras från MUEP till Prismas fristående cv-databas.

I sann open access-anda finns föredraget fritt tillgängligt här.

Carl-Gustaf Andrén: Visioner, vägval och verkligheter – svenska universitet i utveckling efter 1940

Det finns väl få som är bättre lämpade att beskriva det svenska högskolelandskapets utveckling än sektorns nestor Carl-Gustaf Andrén (född 1922). Redan som teologistudent i Lund under 1940-talet var han engagerad i utbildningsfrågor. Han blev sedermera rektor för Lunds universitet och universitetskansler. Tidigare i år gav han ut boken ”Visioner, vägval och verkligheter – svenska universitet i utveckling efter 1940” som är en redogörelse för sex spår i denna utveckling: utbyggnaden, styrningen, forskning, utbildningskvalitet, universitetslektorer och studentinflytande.

Boken kan rekommenderas till alla som är intresserade av en (idé)historisk överblick över vad som legat bakom det svenska högskoleväsendets utveckling; från 1945 års universitetsutredning ända fram till (det numera tillbakadragna) förslaget om högskolestiftelser. Särskilt intressant är kapitlet om universitetslektorer och vägen fram till införandet av denna personalkategori 1958 samt på vilket sätt som den dubbla uppgiften (undervisning och forskning) ska förverkligas.

Andrén värnar särskilt utbildningens kvalitet som har utsatts för stora påfrestningar, från tiden med fritt intag till dagens massifiering. I ett avsnitt om forskarutbildningen görs det klart att det redan under 1960-talet fanns en klar intention att forskarutbildningen ska vara fyra år, även om detta inte blev helt tydligt för alla förrän genom 1998 års reform. Kuriöst nog föreslog Andrén på hemmaplan så tidigt som 1969 införande av fakultetsgemensamma teori- och metodikkurser för doktoranderna så att goda förutsättningar skapas för interdisciplinärt samarbete senare i karriären. Verkligheten har kommit ikapp dessa idéer (som då inte vann gehör) för de återfinns ju numera i forskarutbildningens examensmål.

Det tematiska upplägget gör att vissa repetitioner blir oundvikliga, men det är inget som stör läsningen. Digra noter och en omfattande källförteckning gör att den specialintresserade inte saknar inkörsportar till förkovran.

Ökade forskningsintäkter och forskningsvolym för de svenska lärosätena 2005–2011

Universitetskanslersämbetets statistiska analys Ökade forskningsintäkter ger mer forskningstid omfattar åren 2005–2011 och berättar bland annat att både forskningsintäkterna och -volymen (antal årsverken enligt Statistiska Centralbyrån (SCB)) har ökat med 14 % under denna tidsperiod. Eftersom tiden som läggs på undervisning på grundnivå och avancerad nivå har varit i stort sett oförändrad under motsvarande period, betyder det att fördelningen mellan dessa verksamheter har förskjutits. Det är inte orimligt, för det finns betydligt mer forskningspengar i systemet nu än för en sju-åtta år sedan.

Ökningen är emellertid inte jämt fördelad mellan grupper av lärosäten. Fackinriktade universitet vinner mest terräng, både när det gäller intäkter och forskningstid, medan de nya universitetens forskningsvolym uppges ha minskat något mellan 2005 och 2011. Gruppen högskolor har ökat sina forskningsintäkter med 41 % och sin forskningsvolym med 24 %. Malmö högskola står sig gott i detta sällskap eftersom vår intäktsökning har varit 71 %.

Varje år gör vi oss besväret att själva mäta Malmö högskolas forskningsvolym genom en totalundersökning, till skillnad från SCB som använder en personalenkät (se deras senaste meddelande i frågan; Forskning och utveckling inom universitets- och högskolesektorn 2011; UF 13 SM 1201). Malmö högskolas ökning i forskningsvolym mellan 2005 och 2011 var enligt vår egen statistik cirka 30 %. I vår forskningsvolym inkluderas forskarutbildningens avhandlingsdel men inte kompetensutveckling finansierad av utbildningspengar. Vår egen statistisk har fram till 2012 haft en uppgående trend, medan SCB-statistiken inte visar någon ökning (se sidan 49 i Forskning och utveckling inom universitets- och högskolesektorn 2011).

De båda sätten att mäta forskningsvolym kan förenklat sägas representera potentiell forskningsvolym (hur lång tid som borde ägnats åt forskning enligt lönekonteringen) versus upplevd realiserad omfattning av forskningstid. Det är svårt att säga vilken av metoderna som fångar ”verkligheten” bäst. Bara för att lönekonteringen säger ”forskning” behöver det inte automatisk betyda att tiden vikts åt forskning, för detta utrymme kan i själva verket ha tilldelats annan verksamhet, till exempel undervisning. Även om vårt eget sätt att beräkna forskningsvolym kan ha sina brister, verkar det ändå som om det går att lita på eftersom vi även lokalt har en hög samvariation mellan forskningsvolym och -intäkter.

Vetenskapsrådets stora utlysning; projektbidrag

Tidigare i november meddelade Vetenskapsrådet om vilka projektbidrag som de beviljade i den stora utlysningen. Malmö högskola var representerad som medelsförvaltare av fyra projekt:

Mottagarna är naturligtvis att gratulera eftersom dessa bidrag har erhållits i mycket hög konkurrens. Högst konkurrens finns inom humaniora och samhälle där beviljandegraden är 8 %. Därefter följer utbildningsvetenskap (13 %), teknik och naturvetenskap samt medicin och hälsa (båda 19 %) medan andelen beviljade ansökningar inom konstnärlig forskning är 23 %.

Universiteten, inklusive de monofakultära lärosätena, dominerar fullständigt medelstilldelningen 2013. Så gott som alla pengar hamnar där. Undantagen är humaniora och samhällsvetenskap där 3 % av medlen hamnar på högskolorna (Malmö högskola och Högskolan Väst) samt utbildningsvetenskap som fördelade 8 % av de totala medlen till Malmö högskola, Högskolan Väst och Södertörns högskola.

Malmö högskola är bra på att dra in pengar från de statliga forskningsråden (VR, Forte och Formas) och procentandelen av våra intäkter från dessa finansiärer ligger över rikssnittet. Vetenskapsrådet är vår största enskilda externa finansiär. De årliga intäkterna från Vetenskapsrådet har legat mellan 20 och 25 miljoner kronor under de senaste åren. För att behålla en sådan omfattning på dessa intäkter behövs så klart en ständig tillförsel av nya projektmedel. Även om det kan verka som att årets tilldelning är i underkant för att upprätthålla nuvarande projektvolym, kommer det in medel från Vetenskapsrådet på andra sätt än genom projektbidrag och det är egentligen först när ekonomiböckerna för 2013 stängs i början av nästa år som vi har facit.

Snart kommer vi att samla in information om vilka ansökningar om externa medel som har lämnas in av Malmö högskola till olika bidragsgivare under 2013. Ur det materialet går det till exempel att se om Malmö högskolas beviljandegrad skiljer sig från siffrorna som nämns ovan. I vilket fall som helst, går det redan nu att reflektera över vilka insatser som kan sättas in för att höja beviljandegraden på ansökningar till Vetenskapsrådet och andra finansiärer.

Om publicering av forskningsresultat – friktion och spridning

Publicering av forskningsresultat är en fundamental del i varje forskares vetenskapliga gärning. Genom publikationerna sprids forskningsresultat till det övriga vetenskapssamhället och utanför högskolesektorn. I sammanhanget kan nämnas friktion och spridning.

Med friktion avses här motståndet i publiceringsprocessen. På ett sätt går det att konstatera: ju större friktion desto högre grad av produktförädling. Genom att forskningsresultaten nagelfars av peers införs ett motstånd som bland annat verkar som en garant för att forskningsresultaten är så välgrundade att de kan spridas inom akademin. Som vi vet är denna garanti inte hundraprocentig, men kollegial granskning är avsedd att så långt det är möjligt stävja spridning av dåligt grundade forskningsresultat. Ett manuskript som skickas in till en välrenommerad tidskrift utsätts sannolikt för större friktion än om det enbart presenteras för en trängre krets. Friktion bör därför vara eftersträvansvärt i sammanhanget.

Spridning av forskningsresultaten är inte helt frånkopplad från friktionen, för på samma sätt som forskaren vill få forskningsresultaten sanktionerade av forskningssamhället genom nämnda friktion så bör också stor spridning eftersträvas. Med få undantag är forskningsresultat nämligen av sådan karaktär att de är potentiellt intressanta för det internationella vetenskapssamhället. Analogt med ovan har forskningsresultaten då större möjlighet att spridas i internationella fora med Open Access än genom en institutionell rapport på hemmaspråket som medför en relativt begränsad tänkbar läsekrets (med möjligt undantag när hemmaspråket råkar vara engelska eller något annat av världsspråken).

I maximeringen av spridningen ingår att forskningsresultaten även bör nå utanför akademin, till allmänheten och till de andra delar av omgivande samhälle som är närmast berörda. Ett annat sätt att uttrycka detta är att produktionen av publikationer riktade till vetenskapssamhället är nödvändig, men inte alltid tillräcklig. Härvidlag kan en ”ompaketering” av presentationen vara behövlig, det vill säga att den vetenskapliga publikationen anpassas till en i vissa fall icke-akademisk läsekrets. Men det är aldrig lämpligt att försumma att utsätta forskningsresultaten för inomvetenskaplig friktion, för om detta steg hoppas över riskerar resultat som kan anklagas för att tillhöra andra rangens forskning att spridas till avnämare och allmänhet.

Intressant att konstatera är att nu när forskares bloggar göra sig märkbara, påverkas den traditionella publiceringsprocessen i och med att forskningsresultat sprids innan en formell publikation är på plats (vilket kan ta tid) och samtidigt öppnas möjligheten för peers att utöva friktion genom något som kan liknas vid en interaktiv review.

Journal Impact Factor och dess begränsningar

Journal Impact Factor (JIF) är en siffra på hur många citeringar som tidskriften i fråga har haft under en viss given tid. Den egentliga avsikten med JIF är att vägleda biblioteken i att identifiera lämpliga prenumerationer. Talens magi har emellertid gjort det lätt (men inte rätt) att använda JIF till annat än det den är avsedd för.

I San Fransisco Declaration on Research Assement lyfts ett varningens finger mot att använda JIF i utvärderingar av forskning och forskare av den anledningen att JIF inte säger något om den enskilda artikelns genomslag. Dessutom är artiklars citeringsfrekvens extremt snedfördelad (många nollciteringar) även inom en och samma tidskrift. JIF varierar tillika mellan forskningsområde/tidskriftsklass.

Det är ganska lätt att hålla med deklarationens rekommendation att inte använda JIF i utvärderingar (till exempel av artikelkvalitet, vid anställningar och befordringar samt tilldelning av ekonomiska resurser) för då blir JIF en sorts surrogat för det som verkligen berättar något om vetenskaplig produktion och forskningskvalitet.

Och man kan också undra om lämpligheten att JIF på något sätt ska styra publiceringsstrategier. Valet mellan en nollciterad artikel i en ”fin” tidskrift och en citerad artikel i en mindre fin tidskrift torde vara enkelt. Forskarna vet i allmänhet bäst i vilket sammanhang som deras forskningsresultat bäst lämpar sig att presenteras.

Tänk gärna in VR:s pågående uppdrag att föreslå en ny modell för resursfördelning av forskningsanslaget i detta sammanhang. Om det bibliometriska indexet ersätts överallt med en nivå-indelning av tidskrifter och böcker av den typ som finns i Danmark och Norge, kan i de fall där det förekommer JIF öppna upp för en snabbväg genom att publikationerna sorteras i JIF-ordning. Vips faller nivåerna snyggt på plats.

Malmö högskola har bra utväxling på forskningsanslaget

I den förra bloggen kunde du läsa om att Malmö högskolas forskningsår 2012 hade gått bättre än föregående år. Men egentligen är det först vid jämförelse med andra lärosäten som den egna utvecklingen sätts in i ett större perspektiv. En sådan benchmarking (läs hela rapporten) visar hur Malmö högskola forskningsmässigt står sig i den nationella konkurrensen. Fokus för benchmarkingen ligger på kvalitetsindikatorerna externa medel samt vetenskaplig produktion och citeringar (det senare i form av bibliometriskt index) som används i (om)fördelning av basanslaget för forskning och forskarutbildning i Sverige. Benchmarkingen visar att forskningen – mätt på detta enkla sätt – vid Malmö högskola utvecklas väl, även jämfört med andra lärosäten.

Malmö högskola placerar sig på 18:e plats respektive 17:e plats (av 28) av landets lärosäten för externa medel respektive vetenskaplig produktion och citeringar. För den sistnämnda indikatorn är det en förbättring med en position jämfört med 2012. Positionen för externa medel är den samma som tidigare, men avståndet till framförvarande lärosäten har minskat betydligt. Utfallet av Malmö högskolas indikatorer för kvalitet har under den fyraårsperiod som resursfördelningssystemet varit aktivt, ökat betydligt mer än genomsnittet för de lärosäten som benchmarkingen omfattar.

När hänsyn tas till hur effektivt landets lärosäten presterar i förhållande basanslagets storlek, förbättras Malmö högskolas ovan nämnda positioner med plus sex steg (externa medel) respektive plus tre steg (publikationer). I den sammanvägda rankingen för effektivitet att generera externa medel och publikationer finns numera Malmö högskola på 11:e plats, en förbättring med tre positioner sedan förra benchmarkingen och åtta sedan 2009. Det visar att Malmö högskola har under de senaste åren stadigt förbättrat utväxlingen på sitt statliga baslanslag för forskning.

Forskningsåret 2012; uppföljning

Tidigare här på Forskningsbloggen (2013-03-04) presenterades grundläggande statistik för hur Malmö högskolas forskning gick 2012 i förhållande till 2011. Det var högre siffror på allt utom antalet examina på forskarnivå. Då utlovades också mer detaljerad information.

Nu är den uppföljningen sammanställd och utlagd på hemsidan för forskning. Den innehåller information om Malmö högskolas forskningsvolym, publicering, doktorander, forskarexamina och studiefinansiering. I uppföljningen finns också redogörelse av forskningsintäkter och inlämnade ansökningar om externa medel, liksom in-kindfinansiering. Dessutom presenteras ett urval av nyckeltal för varje fakultet.

Ett utkast av uppföljningen diskuterades i Forskningsberedningen 2013-06-17 där det bland annat fastslogs att behålla redovisningens grundstruktur, vilket innebär att insamlingen av information rörande forskning och forskarutbildning i samband med nästa årsredovisning kommer att vara lik den som gjordes för 2012.

Det finns en Powerpoint i högermarginalen på forskningshemsidan för er som har behov av att presentera detta material. Ni är välkomna att höra av er om ni har frågor om det eller om ni vill komma med påpekanden.

Glad sommar!

Europeiska forskarutbildningsreformer möter motstånd

EUA-CDEs (European University Association; Council for Doctoral Education med temat ”From Student to Researcher – are we on the ríght track?”) sjätte årsmöte visade bland annat att forskarutbildningen i Sverige har, i förhållande till andra europeiska länder, kommit ganska långt när det gäller doktorandernas arbetsförhållanden. I mångt och mycket verkar det att finnas det en nord-sydlig gradient i denna utveckling. I medelhavsländerna förefaller situationen var lik den i Sverige innan 1998, då kravet på att studiefinansiering ska kunna visas för hela utbildningsperioden infördes i Högskoleförordningen. Uppstramning när det gäller studievillkoren sprider sig emellertid inom Europa. En strukturerad utbildning, transparent antagning och former för studiefinansiering som gör att en doktorand har samma rättigheter som en anställd, underlättar i sammanhanget.

En annan fråga som diskuterades var hur forskarutbildningen skulle ge doktoranden förutsättningar för att göra en karriär både inom och utanför högskolesektorn (läs Michael Mulvanis papper i frågan). De generiska lärandemålen i Högskoleförordningen, som också ingår i Bolognaprocessen, pekar ju i denna riktning. Men detta ”pekande”, vare sig det förekommer på europisk eller nationell nivå, faller inte i god jord överallt i högskole-Europa. Bevakningen av universitetens autonomi trumfar många gånger över ambitionen att reformera forskarutbildningen. I avvägningen mellan att lagstifta om eller att ”internalisera” bästa praktik i forskarutbildningen, kan lagstiftning enbart få avsedd effekt om finns en bred acceptans för reglerna. Å andra sidan behövs riktningsgivare för att förändring ska komma till stånd. Hur som helst, är det långt ifrån alla Europas doktorandhandledare som känner till forskarnivåns ”learning outcomes”. Om så vore hade den nödvändiga moderniseringen av forskarutbildningen i Europa kunnat snabbats på.