Recept till en god forskningsmiljö

Om det hade funnits ett standardrecept till en god forskningsmiljö, hade förmodligen all forskning organiserats och genomförts enligt ett särskilt mönster. Nu är ju universitetsvärlden inte så likformad. Men det utesluter inte att det kan finnas vissa drag som pekar på vad som erfarenhetsmässigt konstituerar en god forskningsmiljö samt hur ledarskapet gynnar formeringen och upprätthållandet av sådana miljöer. Det är precis vad som Håkan Carlsson, Åsa Kettis och Anders Söderholm sätter fingern på i skriften Research Quality and the Role of University Leadership (2014), vars litteraturgenomgång och intervjuer utgör utgångspunkt för denna betraktelse.

Idealtypen för en forskningsmiljö är en relativt liten grupp (se även Hur stor är en optimal forskargrupp?) som är fokuserad, har en hög grad av självbestämmande och leds av en engagerad forskare som själv deltar i det dagliga forskningsarbetet. Ett bra och inkluderande (högt till tak) socialt klimat leder till att många kontaktytor skapas inom gruppen. Gruppmedlemmarna har, oberoende av ställning, en äkta nyfikenhet på varandras arbete. Yngre forskare skolas in på ett medvetet sätt. Kompetenser som är komplementära knyts strategiskt till miljön, vilket leder till ett in- och utflöde av forskare som möjliggör (och möjliggörs av) externa samarbeten. Miljön är inbäddad i en infrastruktur med bra tekniska resurser och som har god tillgång till mötesplatser med forskare från andra områden. Vidare är finansieringen adekvat och långsiktig, vilket ger utrymme för nödvändig experimentlusta. Tiden som läggs ner på att skriva ansökningar är rimlig och det administrativa stödet professionellt. Dessutom är forskningen kopplad till utbildning på ett sätt som är ömsesidigt givande.

Naturligtvis finns stora (disciplinberoende) variationer av denna uppsättning av egenskaper, men trots det kan det finnas anledning att på ett generellt sätt sträva efter att uppnå detta tillstånd. Samtidigt kan det konstateras att minustecken framför dessa egenskaper inte verkar gynna kvalitet i forskning. Men hur ska då ett lärosäte uppnå denna idealtyp för forskningsmiljöer?

Enligt Carlsson, Kettis och Söderholm är uppsikt och analys en viktig del i detta arbete som utförs i form av utvärdering där resultatet ställs i relation till gällande strategi med hänsyn tagen till de särskilda förtecken som olika vetenskapsgrenar har. Utan agerande från lärosätets ledning är det svårt att åstadkomma den nödvändiga stimulans som kan behövas för att uppfylla de strategiska målen. I ett sådant agerande ingår att stödja framgångsrika miljöer och förse dem med tillräcklig autonomi (”do not fix what is not broken”) och långsiktig finansiering samtidigt som intervention i miljöer som inte uppfyller förväntningarna är nödvändig. Även effektiv och medveten rekrytering är processer som kräver ledningens aktiva roll, i likhet med ett bra omhändertagande av yngre forskare och goda utvecklingsmöjligheter av forskares kunskap och kompetens. Ett effektivt administrativt stöd invävt i forskningsverksamheten är också en framgångsfaktor, liksom stöd till sådant akademiskt ledarskap som visat sig bära frukt. Relationen mellan högre utbildning och forskning är också värd att vårda – inte minst eftersom universitet och högskolor är den enda samhällsorganisation som har till uppgift att bedriva båda dessa uppgifter.

Statens styrning bör därför vara sådan att lärosätena har tillräckliga frihetsmarginaler i uppbyggandet av starka forskningsmiljöer.

Utredningen av styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten (Strut) – övergripande modellförslag

Strax efter nyåret mellanlandade utredningen av styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten – även kallad ”Strut” – i form av en promemoria med övergripande modellförslag till det betänkande som ska lämnas senare i år. Utredningen – som Göteborgs förra rektor, Pam Fredman, leder – är den viktigaste på länge eftersom den tar itu med vilka grundläggande förutsättningar som ska prägla förhållandet mellan regeringen och lärosätena (se utredningens direktiv).

Promemorian är underlag för den fortsatta dialogen i denna fråga och innehåller visserligen inte alla detaljer, men är intressant i och med att den summerar det hittillsvarande arbetet och stakar ut den förväntade riktningen för kommande arbete.

Utredningen utgår från att styrningen har tre grundpelare:

  • De akademiska kärnvärdena; lärosätenas samhällsroll som självständiga kritiskt reflekterande institutioner som själv bestämmer över hur utbildning och forskning ska utformas; lärosäten som värnar om de akademiska kvalitetsidealen och som håller ett nära samband mellan utbildning och forskning
  • Samhällsansvar; kunskapsutveckling och -förmedling i nära samverkan med övriga samhällsaktörer för att möta samhällets behov och förväntningar
  • Det svenska högskolelandskapet; ett samlat system för högre utbildning och forskning som innebär att Sverige har – i förhållande till många andra länder – stor spännvidd i detta landskap

Dagens styrning − framför allt det som år 1993 års reform innebar med minskad central styrning − har, enligt promemorian, på senare tid uppvisat vissa nackdelar: brist på långsiktighet (årsvisa regleringsbrev och tillfälliga utbildningspengar) och bristande samordning (mellan politiska mål för utbildning respektive forskning) samtidigt som styrningen är alltför generell (olikheter mellan lärosäten påverkar inte uppdrag, mål och uppföljning) och konkurrensbaserad (konkurrens om studenter och externa forskningsmedel). Nuvarande styrning gör att högskolesektorns potential inte tillvaratas optimalt och detta för med sig att de nationella målen blir svårare att uppfylla.

Vidare pekar promemorian på bristande samband mellan forskning och utbildning, som bland annat inneburit att den expanderande lärarutbildningen inte fått den forskningsanknytning som den förtjänar. Därtill betyder den höga graden av externfinansierad forskning att stora forskningsresurser saknar klar koppling till utbildning på grundnivå och avancerad nivå samtidigt som delar av forskningsanslaget binds upp för medfinansiering av forskningsprojekt vars kostnader inte täcks fullt ut. Tillsammans gör detta att det nära samband som ska finnas mellan utbildning och forskning motverkas och därmed försvåras också förekomsten av sammanhållna kunskapsmiljöer.

Den skarpa analysen av nuläget utmynnar i den följaktiga slutsatsen att det inte är tillräckligt att justera nuvarande styrsystem. Istället föreslås en ny modell för styrning och resursfördelning som bygger på tillit och ansvarstagande mellan regeringen och lärosätena.

Förslaget utgår från att forskningspropositionen ersätts av en proposition för högre utbildning och forskning. För att realisera målen i denna proposition ska fyraåriga överenskommelser upprättas mellan regeringen och de individuella lärosätena. Överenskommelserna ska vara baserade på en dialog. Mål och prioriteringar som inte tydligt kan främjas på andra sätt ingår; till exempel utbildningar inom hälso- och sjukvården, småämnenas lokalisering och dimensionering av forskarutbildning. Därigenom blir samarbetet mellan regering och lärosätena djupare så att lärosätenas samhällsansvar också framgår tydligare. Överenskommelserna ställer krav på att lärosätena har ett väl fungerande system för kvalitetssäkring och betyder också att en del av uppföljningen blir lärosätes-specifik.

Som en del i modellen förespråkas ett samlat anslag för utbildning och forskning (men bygger på olika delar med transparenta beräkningsunderlag) som lärosätena själva fördelar mellan verksamhetsgrenarna. Om utbildningsuppdraget ökas, ska också anslagsberäkningen för forskning höjas. Utbildning på forskarnivå kan kräva en särskild beräkningsgrund.

När det gäller anslaget till forskning framhåller utredningen att det bör på sikt öka. De statliga forskningsmedlen bör samordnas bättre – särskilt beträffande kopplingen till utbildning och samverkan. Resursfördelning med hjälp av kvalitetsindikatorer föreslås upphöra. Omfördelning av resurser ska i förekommande fall ske efter tydligt motiverad politisk bedömning i propositionen för högre utbildning och forskning. Forskningens garantibelopp för utbildning bör höjas (från nuvarande 12 000 kronor per helårsstudent).

I förhållande till befintligt styrsystem är förslagen således genomgripande och det blir spännande att följa hur utredningen utvecklar detaljerna under 2018. Och så kommer ju ett val emellan – betänkandet ska lämnas i december 2018. Även om högskolefrågor inte kommer att dra röstande till valurnorna, krävs en bred politisk uppgörelse om planerna ska förverkligas. Med tanke på att den senaste forskningspolitiska propositionen är sagd att ha ett tioårigt perspektiv, kan denna tillika långsiktiga fråga också bli ett lackmustest på beredvilligheten till politiska kompromisser.

För Malmö universitets del är det positivt att forskningsanslaget höjdes 2018, eftersom lärosätena i ingångsskedet (borde bli tidigast 2020) tilldelas motsvarande resurser för forskning och utbildning samtidigt som lärosätena förväntas producera samma volym utbildning.

Publiceringssystem i limbo

Starka krafter driver utvecklingen av ett öppet tillgängligt publiceringssystem. Syftet är i grund och botten gott. Många finansiärer, inklusive europeiska regeringar som bestämmer över lärosätenas basanslag för forskning i respektive land, anser att inlåsningen av forskningsresultat måste upphöra. Inlåsningen beror på att det prenumerationsbaserade publiceringssystemet omgärdar forskningsresultaten med olika former av betalspärrar, såsom prenumerationer. Sveriges ambition i frågan formuleras i den forskningspolitiska propositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft som att alla vetenskapliga publikationer som är resultat av offentligt finansierad forskning bör bli öppet tillgängliga direkt då de publiceras.

Övergångsfasen mellan ett prenumerationsbaserat och ett öppet tillgängligt publiceringssystem, som nu inletts på allvar, rör emellertid upp en hel del damm. En rysare just nu är hur förhandlingarna mellan de tyska universiteten och förlagsjätten Elsevier kommer att sluta. Cirka 200 tyska universitet har tidigare i år varit avstängda och inte haft tillgång till Elseviers material, vilket kan hända igen till årsskiftet om förhandlingarna strandar. Minskade prenumerationskostnader och direkt öppen tillgång är universitetens ståndpunkt. Om de tyska universiteten får igenom sina krav kan det bana vägen för öppen tillgång till vetenskapliga resultat även i andra länder.

Sen så har det varit mycket om att publikationernas kvalitet har något med öppen tillgång att göra. Härvidlag spelar egentligen publiceringskanalen, och om den är prenumerationsbaserad eller öppet tillgänglig, mindre roll än själva publikationen. Journal Impact Factor berättar till exempel enbart om vilket genomsnitt den tidskriftens artiklar har beträffande citeringar (som kan vara relevant för bibliotekens ansvarige för inköp av media), men säger inget om själva artikelns kvalitet eller hur ofta just den citeras.

Det är möjligt att kvalitetsdiskussionen beträffande öppet tillgängliga publikationer har färgats av en uppenbarligen missriktad del i övergången till ett öppet tillgängligt publiceringssystem, nämligen uppsvinget för vissa tidskrifter som fiskar i grumligt vatten; så kallade rovdjurstidskrifter (predatory journals) som har affärsidén att ta ordentligt betalt av forskare för att publicera sig öppet tillgängligt. Att publikationen kvalitetssäkras innan publicering, bryr de sig mindre om. En sådan publikation riskerar att bli värd vatten. I sammanhanget är det en bra utgångspunkt att författaren i regel närmar sig den tidskrift som anses aktuell för publicering – inte tvärtom. Beall’s lista på rovdjurstidskrifter och -förlag kan vara till hjälp i väntan på att ett svenskt auktoritetsregister över publikationskanaler upprättas.

Förlagen tar ofta betalt för öppet tillgängligt publicering, en så kallad Article Processing Charge, som kan vara betydlig – ibland över 20 000 kronor. Att ta med publiceringsavgiften som en kostnad i ansökan om externa medel är därför viktigt. I andra fall kan lärosätet hjälpa till – se till exempel Malmö högskolas författarfond. Sen finns också hybridtidskrifter som är prenumerationsbaserade (dessa licenser ingår i ofta lärosätets overheadfinansierade infrastruktur) men erbjuder mot en avgift forskaren att publicera med öppen tillgång, vilket gör att forskaren belastas kostnadsmässigt en gång till. Men om förlagen kanaliserar de samlade prenumerationsavgifterna på ett ansvarsfullt sätt, kan övergången till öppen tillgång säkert snabbas på. Liksom när det gäller rovdjurstidskrifter, kan lärosätets bibliotek hjälpa forskare att sortera mellan rena open access tidskrifter och hybridtidskrifter.

Även om den fina ambitionen med öppet tillgängliga publikationer är lovvärd på alla sätt, finns en del i nuvarande akademiska meriteringssystem som inte arbetar i denna riktning. Om öppet tillgängliga publikationer inte premieras i karriärsystemet, eller vid resurstilldelning, kommer utvecklingen att ta betydligt längre tid än om öppen tillgång på ett tydligt sätt ingår i den akademiska incitamentsstrukturen. Av den anledningen samordnar Kungliga biblioteket 2017−2019 en utredning av meriterings- och medelstilldelningssystemet kontra incitament för öppen tillgång. I gruppen ingår också forskningsfinansiärer, forskarsamhället och lärosätena (genom Sveriges universitets- och högskoleförbund). Det ska bli intressant att se vad gruppen kommer fram till och om det kommer att innebära att forskar-CVn därefter kommer till att skrivas annorlunda.

_

Malmö högskola har Malmö University Electonic Publishing (MUEP) som sitt öppna arkiv för publikationer. Om publikationen registreras i MUEP (såvida inte upphovsrätten hindrar) blir den tydligare synliggjord och lättare sökbar. Därmed ökar möjligheterna att publikationen blir läst och citerad. (Däremot har en sådan registrering inget som helst att göra med hur tilldelningen av varken Malmö högskolas eller dess fakulteters forskningsanslag räknas ut i den nationella eller interna fördelningsmodellen, eftersom båda följer Vetenskapsrådets bibliometriska index från Web of Science som är oberoende av egenregistering.)

Basfinansiering av forskning och forskarutbildning vid universitet och högskolor i Budgetpropositionen för 2018

Regeringen förstärker universitetens och högskolornas basanslag för forskning och forskarutbildning 2018 med sammanlagt 500 miljoner kronor i Budgetpropositionen för 2018.

Malmö högskola för en betydande del (nästan en femtedel) av denna ökning. Malmö högskolas anslag för forskning och forskarutbildning ökar från 139 059 tkr (2017) till 236 817 tkr (2018). Den största delen (90 000 tkr) är på grund av att Malmö högskola blir universitet den 1 januari 2018.

Därutöver har regeringen utdelat en del av ökningen av lärosätenas basanslag för forskning och forskarutbildning (305 714 tkr), jämt fördelat på bibliometri, externa medel och samverkan med omgivande samhälle. Enbart de medel som tillkommer 2018 har fördelats på detta sätt – ingen omfördelning har med andra ord gjorts (för att inget lärosäte ska få minskade möjligheter till att forskningsanknyta sin högre utbildning). Regeringen har inte heller gjort någon gruppering av lärosätena (som 2017), utan de nya forskningspengarna delas rakt av enligt utfallet av respektive indikator.

Samverkan har delats in i tre klasser efter Vinnovas tidigare bedömning av lärosätenas strategier. Ingen viktning av lärosätets storlek har lagts in i fördelningen. De tre klasserna är värda: 1 671 tkr, 3 341 tkr. och 5 021 tkr. Malmö högskola hamnar som väntat i mellangruppen (3 341 tkr). Vinnova kommer emellertid inte att få uppdrag att utvärdera lärosätenas samverkan (sannolikt kommer detta att bakas in i UKÄ:s uppdrag att utvärdera utbildning och forskning). Malmö högskola erhåller dessutom 1 162 tkr med hjälp av bibliometri-indikatorn och 855 tkr genom externa medel.

Drygt 46 miljoner kronor av förstärkningen går till att höja vissa högskolors forskningsanslag genom att alla lärosäten ska ha ett anslag för forskning och utbildning på forskarnivå som omfattar minst 12 000 kronor per helårsstudent. Södertörns högskola får nästan hälften av denna förstärkning. Högskolan Dalarna, Högskolan Kristianstad och Högskolan Väst delar ungefär lika den andra halvan. Dessutom tillförs Konstfack, Försvarshögskolan, Kungl. Musikhögskolan och Kungl. Konsthögskolan tillsammans 35 miljoner kronor.

De nya universitetens och Malmö högskolas bibliometriska index 2009−

Regeringen fortsätter oförtrutet att använda kvalitetsindikatorn vetenskaplig produktion och citeringar (Se dess detaljer och Vetenskapsrådets senaste uppdatering; ”fördelningsunderlag för 2018” i högerspalten) som en av tre indikatorer (externa medel och samverkan med omgivande samhälle är de två andra) i resursfördelningen av forskningsanslaget mellan landets lärosäten. Mest förmodligen på grund av att Vetenskapsrådet i sitt förslag till justerad bibliometri-indikator inte lyckades åstadkomma ett bättre alternativ (se Forskningsbloggen för kritiska kommentarer).

Naturligtvis är systemet inte invändningsfritt. På den generella nivån menar kritikerna att kvantifieringen riskerar att leda till missriktade ambitioner inom forskning och att en gedigen kvalitativ genomgång av ett lärosätes forskning (som i och för sig kan ha bibliometri som en del av bedömningsunderlaget) borde vara allenarådande som uppföljningsmetod (och vars resultat inte nödvändigtvis är kopplat till resursfördelning av basanslaget för forskning). Sen så har själva indikatormodellen för bibliometri också sina brister (som delvis beror på att Vetenskapsrådet inte har vårdat och uppdaterat modellen som förväntat). Dessutom finns andra alternativ som återger vetenskaplig produktion mer heltäckande.

Icke desto mindre har modellen funnits på plats under så lång tid – sedan 2009 − att lärosätena har tvingats att förhålla sig till den på ett eller annat sätt. Många lärosäten (bland annat Malmö högskola) har monterat in den, eller varianter därav, i lärosätets interna fördelning av forskningsanslaget till fakulteter/institutioner (motsvarande). Här ges en bild av hur situationen ser ut vid de svenska lärosätena.

Användningen av det bibliometriska indexet på lärosätesnivå är inte heller problemfri för Vetenskapsrådet delar inte med sig av hela underlaget (det vill säga de individuella publikationerna och dess citeringar). Vid applicering får därför lärosätena göra en egen rekonstruktion som sällan blir identisk med Vetenskapsrådets resultat. Försiktighet rekommenderas, särskilt om enheterna inom lärosätet är små eftersom fluktuationerna mellan åren riskerar att bli betydande. Enskilda publikationer som passerar in och ut ur citeringsfönstret kan i sådana fall tillåtas spela en alltför stor roll.

Till bibliometri-indikatorns försvar kan framhållas att den verkar kvalitetsdrivande i så måtto att den premierar citeringar i de tidskrifter som genomgått någon form av kvalitetskontroll för att accepteras i den publikationsdatabas (Web of Science) som används. Indikatorn kan också ha gett incitament till internationell publicering inom forskningsområden där sådan inte är legio.

En bieffekt av systemet är att det bibliometriska indexet kan utgöra underlag till olika jämförelser, dels mellan lärosäten men också för att något så när robust och objektivt följa ett lärosätes utveckling beträffande det samlade genomslaget av den vetenskapliga produktionen inom akademin. Med de reservationer som påpekats ovan, försöker vi här trots allt ge oss på att en aning egocentrat och översiktligt beskriva utvecklingen vid de nya universiteten och Malmö högskola under den tioårsperiod som bibliometri-indikatorn varit aktiv.

Utvecklingen har överlag varit positiv i denna lärosätesgrupp, möjligtvis med undantag från Mittuniversitetets kräftgång under senare år. Örebro universitet och Linnéuniversitetet (= Växjö universitet + Högskolan i Kalmar de första åren i serien) har ett försprång gentemot övriga. Karlstads universitet och Mittuniversitetet inte är lika framstående i detta avseende. Malmö högskola har gjort betydande framsteg och visar salongsfähighet genom att vara centralt placerad i denna samling av lärosäten.

Utvecklingen är inte alltid är spikrak, vissa år faller det bibliometriska indexet vid ett lärosäte för att därefter skjuta fart uppåt igen. För Malmö högskola-kramare kan det därför vara en tröst att den tillbakagång som det senaste indexet uppvisar, mycket väl kan vara en tillfällighet eftersom andra lärosäten uppvisar liknande tillbakagångar.

Imorgon, onsdagen den 20 september presenteras i budgetpropositionen vad den senaste uppdateringen av det bibliometriska indexet betyder i ekonomiska termer för varje lärosäte. I princip är det så att om ett lärosäte ökar sin andel av det bibliometriska indexet leder detta till en större tilldelning av basanslaget för forskning. Eftersom citeringarna som kan hänföras till svenska lärosäten ökar, gäller det att vara delaktig i denna utveckling.

I vilket fall som helst, betyder Malmö högskolas senaste bibliometriska index att andelar förloras på grund av minskningen per se men också för att det samlade indexet för landets universitet och högskolor uppvisar en positiv utveckling. Vi får se om regeringen gör som i den senaste budgetpropositionen (för 2017) – nämligen att placera högskolorna i en grupp, de nya universiteten i en annan och övriga lärosäten i en tredje som innebar att dessa grupper inbördes tävlade om tre ungefär lika stora påsar pengar – eller om de gör på annat sätt. Vad minskningen av andelen från 1,23 % av landets totala citeringar till 1,09 % kostar återstår således att se.

Emellertid överskuggas den indikatordrivna omfördelningen för Malmö högskolas del av det tillskott på 90 miljoner kronor i basanslag för forskning som tillkommer i samband med universitetsblivandet den 1 januari 2018.

Ordning och reda – även bland forskningsdata

Den europeiska och svenska politiska framtidsvisionen för forskning sammanfaller till stor del. Begreppet ”öppen vetenskap” brukar användas i detta sammanhang. Bland annat utgör tillgängliggörande av forskningsdata en grundsten i denna vision. Digitaliseringen inom forskningen underlättar denna omställningsprocess och ger helt andra möjligheter nu än tidigare. Forskningspolitiskt är läget i Sverige beträffande forskningsdata följande:

”En del i den utvecklingen är att forskningsresultat, både i form av vetenskapliga publikationer och forskningsdata, i allt högre grad är digitala och förväntas vara öppet tillgängliga. Detta gynnar framgångsrik forskning, innovation och utveckling av den offentliga sektorn. Genom att forskningsresultat finns öppet tillgängliga kan dessa återanvändas för nya ändamål, givetvis med beaktande av gällande lagstiftning. På så vis används forskningsmedlen mer effektivt och ger en högre utväxling för samhället.”

”… anser regeringen att forskningsresultat, som forskningsdata och vetenskapliga publikationer, som tas fram med offentlig finansiering bör vara öppet tillgängliga så långt det är möjligt. Samhället investerar många miljarder kronor i offentligt finansierad forskning och genom att forskningsresultaten görs öppet tillgängliga säkerställs att den offentliga forskningsfinansieringen används så effektivt som möjligt. För vissa typer av forskningsdata finns dock behov av att begränsa öppenheten för att skydda den personliga integriteten, rikets säkerhet och liknande. För forskning som har innovationspotential kan det finnas behov av att begränsa öppenheten av immaterialrättsliga skäl. Det är dock ett viktigt ställningstagande att öppen tillgång utgör normen och att inskränkningar i öppenheten utgör undantagen.” (Ur forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft; 2016)

Naturligtvis uppstår frågan om på vilket sätt som detta tillgängliggörande ska åstadkommas inom de närmaste fem−tio åren. Tillgängliggörandet av vetenskapliga publikationers forskningsresultat genom open access ingår, som vi ser, visserligen också i ”öppen vetenskap”, men den typen av informationsdelning kan anses som en förhållandevis etablerad form – även om förlagsbranschen (och kanske även vissa delar av akademin) under de närmaste åren säkerligen kommer att föreslå en rad alternativ som inte alltid kan rubriceras som fritt tillgängliga. Tillgängliggörandet av forskningsdata ser däremot ut att tillhöra en av de stora framtida forskningsfrågorna. För många forskare kommer den vardagliga verksamheten att påverkas i mycket större utsträckning beträffande forskningsdata jämfört med hur open access-publicering berör forskningsarbetet.

Vägen till fritt tillgängliggörande av forskningsdata är lång för många (medan den redan är en realitet i en del forskningskretsar), men egentligen borde just enbart tillgängliggörandet vara nyhet. För när det gäller att hantera forskningsdata på ett ansvarsfullt sätt, kan sådan hantering betraktas att ingå i gängse god forskningssed (de samlade etiska kraven på hur god forskning bör bedrivas). Till detta kommer att redaktionerna för vetenskapliga tidskrifter i allt högre grad visar befogat intresse av att ta del av de forskningsdata som ligger till grund för forskningsresultaten för att kontrollera att de överensstämmer med varandra. Oavsett tidskriftskraven, gäller det att ha ordning på forskningsdatan, såsom versionshantering, meta-taggning och en säker back-up.

Att ta in i bilden är konsekvensen av att inte kunna uppvisa de data som en forskningsrapport bygger på. En sådan brist skulle kunna vara tillräckligt för att bedömas som oredlighet i forskning, alltså en allvarlig avvikelse från god forskningssed. Situationer som denna, bör naturligtvis undvikas till varje pris.

Det är möjligt att de kommande förändringar som ökade krav på tillgänglighet till forskningsdata medför agerar som en sorts katalysator i sammanhanget, för när forskningsdata ska tillgängliggöras, krävs att datan som ska förmedlas är i ordnat skick. Ordnad data blir så att säga en nödvändig, men inte tillräcklig, förutsättning för tillgängliggörandet – det måste också finnas ett användargränssnitt. Och, som sagt, med tanke på god sed i forskning har det nödvändiga villkoret gällt sedan lång tid tillbaka.

Samtidigt som medvetenheten om dessa frågor måste få fäste i alla delar av akademin, måste också det infrastrukturella stödet för hantering av forskningsdata byggas ut. I Forskningsbloggen ”Öppen vetenskap – möjligheter och utmaningar” nämns att Svensk Nationell Datatjänst kan komma att få ansvar för den nationella samordningen av denna infrastrukturuppbyggnad. I stort sett medverkar alla svenska lärosäten på ett eller annat sätt i denna satsning. Men det blir en rejäl utmaning att nå ut med nyordningen beträffande tillgängliggörande av forskningsdata till alla forskare i landet och ställvis kan uppfattningen om ägandeskapet också behöva ändras från ”privat egendom” till ”allmängods”. Till sist kan också poängteras att ökad tillgänglighet naturligtvis måste åstadkommas enligt gällande lagstiftning beträffande individdata och sekretess.

Forskningens genomslag utanför akademin

Om det hade varit en enkel match att på ett entydigt och transparent sätt en gång för alla mäta forskningens genomslag (impact) utanför akademin, hade ett sådant system förstås redan varit på plats. Svenska försök har naturligtvis gjorts, nu senast av Vinnova, vars Mårten Berg inledde ett seminarium – anordnat av SUHF:s Forum för bibliotekschefers arbetsgrupp för bibliometri – som handlade om just forskningens genomslag utanför akademin. Som bekant har Vinnova fått i uppdrag av regeringen att föreslå metoder och kriterier för bedömning av prestation och kvalitet i lärosätenas samverkan med omgivande samhälle. Förslaget var på remiss under våren 2017 men remissinstanserna har, med ett par undantag, inte varit nådiga (se till exempel Fortes och Kungliga Vetenskapsakademins svar) vilket innebär att förslaget knappast kommer att omsättas i praktik – i alla fall inte i föreliggande form.

Eftersom regeringens ambition, som visades i den senaste forskningspropositionen, är att samverkan ska vara det tredje och tillkommande underlaget (förutom externa medel och bibliometri) till fördelning av en viss del av basanslaget för forskning mellan landets lärosäten, blir det intressant att följa hur detta ska åstadkommas i höstens budgetproposition. En repris av Vinnovas pilot-studie är utesluten, inte bara med tanke på remissyttrandena, utan också på grund av de knappa tidsmarginalerna. Grundtipset är att de betyg som lärosätena på ett eller annat sätt fick i Vinnovas pilotstudie, skalas för att beskriva lärosätets storlek (hur denna nu avgörs) och att dessa betyg därefter återanvänds i tilldelningen av basanslag för forskning för 2018 i väntan på att utredningen om ett långsiktigt fördelningssystem blir klar enligt plan i december 2018.

Samtidigt kommer Universitetskanslersämbetet att få ansvar för utvärdering av såväl högre utbildning som av forskning, vilket rimligtvis borde innebära att Universitetskanslersämbetet i en sådan utvärdering inbegriper utbildningens respektive forskningens samverkansaspekter. Det är inte det lättaste, eftersom typen av samverkan varierar betydligt mellan olika forsknings- och utbildningsinriktningar. Det var därför en lättnad att Vinnova vid seminariet deklarerade att de inte (längre?) har ambition att vara en granskningsmyndighet, utan de ska inspirera lärosätenas samverkan på andra sätt.

Annars handlade stora delar av seminariet om olika aspekter av ”altmetrics”, det vill säga alternativa vägar att mäta forskningens genomslag. Altmetrics är därför menat som ett komplement till den traditionella citeringsbaserade bibliometrin – som ju beskriver genomslaget inom akademin. Avsikten med altmetrics är därför bland annat att även inkludera forskningsgenomslaget utanför akademin, främst genom att använda sociala mediers trafikregistrering. Med tanke på de ambitioner som finns bland annat från politiskt håll, både inom EU och på nationell nivå, att ”öppna upp” vetenskapen (genom bland annat öppen tillgång till vetenskapliga publikationer och forskningsdata), är konceptet med altmetrics i linje med en sådan strävan.

Traditionell bibliometri dras visserligen med sina skavanker, medan altmetrics får säga ännu befinna sig i sin linda (även om vissa har anledning att framhålla dess fördelar). Därmed inbjuder detta nya sätt att mäta med utsträckta armar till olika typer av forskningsinsatser, vilka verkar ha tagit fart på allvar under senaste år.

Altmetrics’ främsta problem i nuvarande tappning verkar vara dess till stora delar avsaknad av en tydlig koppling till kvalitet, vilket begränsar användningen om kvalitetsaspekter ska inbegripas. Och det är fullt rimligt att ta hänsyn till sådana. En god uppkoppling gentemot världen utanför akademin är visserligen önskvärd men om forskningsresultaten som förmedlas saknar substans, blir resultaten inte bättre av att fler delar dem. Korrelationen mellan citeringar och olika former av altmetrics förefaller svag, se Costas et al. Av skilda anledningar kan vissa iögonfallande, men kanske inte så viktiga, forskningsresultat därför få oproportionerlig stor spridning i sociala media. ”Crowd pleasers” förekommer ju inte bara i föreläsningssammanhang och bilder på gulliga kattungar tillhör de väl som delas mest på nätet.

Till saken hör också att sociala mediers användning är lätt att logga, men resultatet svårt att tyda. Ibland verkar det som om att bara för att det är lätt att mäta så är detta mätresultat betydelsefullt. Så behöver det naturligtvis inte vara. Resonemanget påminner om att leta efter nyckeln enbart under gatlyktans sken. Dessutom är förändringhastigheten hög inom sociala medier och homogena mätserier kan vara svåra att upprätta. Vem vet om, det i altmetrics ofta använda, Twitter överhuvudtaget finns om fem år? Det finns för närvarande sålunda all anledning till att anta en skeptisk attityd i frågan.

Om inte annat, så visade seminariet att komplexiteten och svårigheten i att mäta forskningsresultats genomslag utanför akademin var betydligt större än inom akademin (även om gängse bibliometri långt ifrån är oomtvistad). Sannolikt är högskolesektorn på väg in i en tidsperiod där olika former av altmetrics kommer att prövas och sållas bort efterhand. Det är kanske först när mer robusta former för altmetrics letat sig in i det akademiska meriteringssystemet vi kan räkna med att dessa börjar tas på större allvar. Som ett steg på denna väg, vore det intressant om ytterligare metoder testas för att sammanväga enskilda vetenskapliga publikationers genomslag inom akademin med samma publikations genomslag utanför akademin. Det finns kanske studier som lyckats med att isolera publikationer (svårigheten att knyta spridningen på sociala medier till enskild publikation ska inte underskattas) och gjort en sådan sammanvägning. Men jag har inte har sett några sådana övertygande studier och blir därför glatt överraskad om någon som har gjort det hör av sig.

En talande bild som Kim Holmberg från Turku universitet avslutade sin presentation med:

Om ”Kollegialitet – en modern styrform”; sedd från sidan

Vid Malmö högskolas debatt Kollegialt inflytande eller linjestyrning?, arrangerad av professorskollegiet den 3 maj 2017, passade paneldeltagaren Mats Ericson (förbundsordförande i Sveriges universitetslärare och forskare) på att rekommendera läsning av Kerstin Sahlins och Ulla Eriksson-Zetterquists bok Kollegialitet – en modern styrform (2016). Sagt och gjort.

Författarna reder förtjänstfullt – om än en aning repetitivt – ut vad som kännetecknar kollegial styrning på 170 lättlästa sidor. Idealformen för en struktur med kollegialt sammansatta beslutande organ fastslås att ha ett verksamhetsbaserat ledarskap (primus inter pares; den främste bland likar) i form av ett tidsbegränsat uppdrag. Den kollegiala kulturen innebär att beslut och verksamhet styrs av rationella (vetenskapliga) argument där en representation av expertis som är byggd och vald på meritokratisk grund har makten. Ett välfungerande kollegium kräver vidare att alla kollegor har tillit till varandra och kan bedöma varandras argument. Förespråkare för ett kollegialt styre menar att kollegiet tillsammans gör klokare beslut än en enskild ledare. Tilläggas kan att kollegialitet är inte enbart förbehållet universitet och högskola, utan förkommer även inom andra professionella organisationer som till exempel sjukvården och domstolsväsendet.

I verkligheten blandas kollegialitet som ideal med andra styrformer i universitets och högskolors verksamhet. Eftersom lärosätena samtidigt är statliga myndigheter, krävs också ett visst mått av byråkrati som många gånger kanske ses som ett nödvändigt ont, men behövs bland annat för att upprätthålla olika former av återrapportering till uppdragsgivaren och kontroll av regelefterlevnad visavi granskningsmyndigheter. Den kollegiala styrformen kolliderar ofta mindre med byråkratin som med den styrform som författarna kallar management (ibland med prefixet new public). Management, där linjestyrning ingår, kan ses som en generell styrform vars ideal härstammar från företagsvärlden där företag manövrerar strategiskt på en konkurrensutsatt marknad. I dessa fall krävs relativt snabba beslut och ibland också hårda nypor.

I Kollegialitet – en modern styrform nämns att efter det att högskoleförordningen 2011 inte längre innehåller krav på att lärosätet ska ha en fakultetsnämnd – enligt många en garant för kollegiets inflytande – har enskilda universitet och högskolor i varierande grad övergett den kollegiala styrningen till förmån för linjestyrning – många gånger utan att nämnderna (eller motsvarande organ) för den skull har avskaffats. Den stora skillnaden består kanske istället av vilka befogenheter nämnden i fråga har före och efter denna ”autonomireform”. I Ledningsutredningens betänkande Utvecklad ledning av universitet och högskolor framgår situationen för landets lärosäten 2015 beträffande organisationsstruktur, delegering av beslutanderätt, tradition och kultur (se Kapitel 7 och sidorna 483–492). Flerfakultetsuniversiteten i Göteborg, Lund, Stockholm och Uppsala ställs i kontrast till hur landets övriga lärosäten styrs, men utgör enligt betänkandet nödvändigtvis inget föredöme; en slutledning som har kritiserats på ett mer eller mindre balanserat sätt.

Slutsatsen i både Kollegialitet – en modern styrform och Utvecklad ledning av universitet och högskolor är inte att förespråka en enkel lösning i form av allenarådande och enhetlig styrmodell, utan istället anmodas lärosätena att i sina respektive arbetsordningar tydligt beskriva på vilket sätt balansen mellan kollegialitet och linjestyrning ska gå i lås. I Kollegialitet – en modern styrform poängteras också nödvändigheten av att odla och underhålla den kollegiala kulturen.

Ibland kan det förefalla som hårklyveri om det är en nämnd eller en (mer eller mindre legitim) ledare som tar beslut. En lyhörd och förnuftig ledare följer experternas råd i kollegiet. Men eftersom det finns en asymmetri i maktförhållandet, kan problem beträffande kollegiets förtroende för ledaren uppstå i de fall då beslut och experternas åsikter inte sammanfaller. Det hade därför varit intressant om Kollegialitet – en modern styrform på ett tydligare sätt hade lyft fram förslag till att överbrygga detta problem, till exempel genom att diskutera för- och nackdelar med en form motsvarande den som brukar gå under benämningen ”terror-balans” – nämligen att kollegiet borde ha möjlighet att lämna in en misstroendeförklaring om ledarens beslut i för stor utsträckning avviker från den kollegiala uppfattningen.

Vad som också kan efterlysas i en andra upplaga av Kollegialitet – en modern styrform är en problematisering av kollegiets räckvidd, bland annat genom att blicka tillbaka på dess rötter. Lärosätenas nuvarande traditionella indelning i fakulteter har anor som sträcker sig ända tillbaka till 1200-talet (universiteten i Bologna och Paris) och det är rimligt att dessa universitets underenheter etablerades just på grund av att de var så pass homogena att de tillät den granskning av peers som är en viktig beståndsdel i kollegialiteten. Som bekant är traditionella fakulteter företrädda vid många nutida lärosäten men de har, särskilt under de senaste decennierna, kompletterats av andra former av underenheter som nödvändigtvis inte är lika homogena på grund av till exempel en tvärvetenskaplig organisering eller sammanslagning av fakulteter. Det hade varit intressant att få veta mer om vilka (om några) krav som bör ställas på dem som bedömer kollegernas argument i sådana icke-traditionella organisationer men även vilka eventuella inlåsningseffekter en traditionell fakultetsstruktur kan ge i samma fråga.

Till sist hade det också varit önskvärt om det i Kollegialitet – en modern styrform förekommit en lite djupare lodning av vilka intressenter (se som exempel Svenskt Näringsliv och Vinnova (avsnitt 5.6.2)) som förekommer i diskussionen om hur universitet och högskolor bör styras och dessa intressenters drivkrafter samt vad det skulle kunna innebära för högskolesektorn om dessa genomförs på bred front. Till bilden som kringskär kollegialiteten hör även en ökad byråkratisering som många menar stjäl energi och fokus från kärnverksamheten i form av utvärderingar och andra uppföljningar samt dokumentationskrav som inte alla gånger är anpassade till akademisk verksamhet.

Lärosätenas autonomi och frihet – attackerad och problematiserad

Även om European University Associations (EUA) konferens med temat lärosätenas autonomi och frihet var planerad sedan länge, blev ämnet högaktuellt i och med att vissa inskränkningar inom högskolesektorn just genomförts, och planeras att genomföras, i Europa och dess omedelbara närhet. Vissa av EUA:s medlemslärosäten i Turkiet, och nu senast i Ungern har som bekant drabbats av bakslag när det gäller den fristående position som akademin ska ha i ett demokratiskt samhälle. Tendensen att lärosätenas utsatthet ökar har observerats i den internationella debatten.

Härvidlag passade det bra att Agneta Bladh, vice-president vid Magna Charta Observatory, i en av konferensens paneldiskussioner underströk den aktualitet som The Magna Charta Universitatum från 1988 har i sammanhanget. Fler än 800 lärosätens rektorer världen över har undertecknat Magna Charta sedan dess. Magna Charta kan sägas vara startskottet för den utveckling som brukar gå under beteckningen Bolognaprocessen och en grundbult i utvecklingen av den europeiska gemenskapens syn på universitetens roll i ett föränderligt samhälle. I Magna Charta nämns bland annat att universitet och högskolor ska tjäna samhället genom att vara en autonom institution i hjärtat av samhället med en hög grad av integritet och frihet att bedriva forskning och utbildning.

Avsikten är således inte att akademin ska utgöra ett elfenbenstorn, utan lärosätenas verksamhet ska vara inbäddad i den samhälleliga kontexten samtidigt som rollen är fristående – en sorts balanserad dualitet, om man så vill. Förhållandet klargjordes vid konferensen på ett rättframt sätt i ett anförande av Norges konservative utbildnings- och forskningsminister, Torbjørn Røe Isaksen. En konstruktiv dialog mellan akademi och politik förutsätter en medvetenhet och tillkännagivande om att dessa båda samhällsinstitutioner har olika roller. I det nödvändiga spänningsfältet som uppstår dem emellan är det viktigt att vara ömsesidigt lyhörd för den andra partens ståndpunkt. Ministern stack inte under stol med att vissa delar var politikerstyrda, eller åtminstone initierade från politikerhåll, såsom sammanslagning av vissa lärosäten i Norge och införandet av femåriga masterutbildningar inom den norska lärarutbildningen för grundskolan. Samtidigt skulle det vara märkligt om en demokratiskt vald regering inte skulle kunna genomföra sin forskningspolitik (även om den typen av frågor sällan är utslagsgivande för valresultatet).

Lite provokativt menade ministern vidare att lärosätena i vissa frågor kanske inte var tillräckligt autonoma. Torbjørn Røe Isaksen önskade nämligen en diversifiering av inkomströmmarna så att lärosätena blev mindre beroende av statlig finansiering. Från de flesta håll inom högskolesektorn ses ett väl tilltaget basanslag tvärtom som en grundtrygghet för frihet att ta beslut inom utbildning och forskning. Pengar från annat håll är nämligen ofta förknippade med respektive finansiärs önskemål och sådana förbehåll kringskär friheten. Många inom akademin pläderar därför att externa medel enbart ska ses som komplement till statsanslaget och inte utgöra huvudingrediens i finansieringen. Exemplet visar att försiktighet ska iakttas när det gäller att dra slutsatsen att en hög grad av finansiell autonomi alltid vore bättre.

Det kan vara bra att ha detta resonemang i bakhuvudet eftersom EUA vid konferensen lanserade sin uppdaterade Autonomy Scorecard som visar vilken autonomi lärosäten i 29 europeiska länder har i fråga om 38 indikatorer fördelade på fyra områden (organisatorisk, ekonomisk, personell och akademisk autonomi). Resultaten som presenteras i Autonomy Scorecard är (i linje med vad som tidigare sagts) inte lika rättframma som till exempel The Economists Democracy Index – där ett högt index underförstått framstår som positivt. I Autonomy Scorecard får exempelvis Storbritannien höga värden på indikatorerna inom akademisk autonomi (som överraskande nog varken innefattar forskning eller studentinflytande) med allt vad det innebär med studieavgifter – en företeelse som inte nödvändigtvis är eftersträvansvärd. För att knyta an till det tidigare sagda om universitets och högskolors dualitet, kan staten i vissa fall agera som regulator och garanti för att universitet och högskolor inte ska vara helt prisgivna åt marknadskrafterna. Problematisering i all ära, men det viktigaste att konstatera är att om bristande autonomi utgör begränsande faktor, kan denna brist hindra den gynnsamma utveckling av verksamheten inom högskolesektorn som kommer hela samhället till del.

Avslutningsvis bör vi också vara medvetna om att en högre grad av autonomi samtidigt brukar medföra ökad kontroll, vilket stundtals kan upplevas som improduktivt.

Slutsatsen av hela resonemanget vore att politik och akademi borde gå i förtrolig armkrok för att tillsammans och på olika sätt verka för det gemensamma målet: hög kvalitet i forskning och högre utbildning.

Forskningspolitisk armbrytning mellan SUHF och Vinnova om synen på belöning av samverkan

I Metoder och kriterier för bedömning av prestation och kvalitet i lärosätenas samverkan med omgivande samhälle redovisas Vinnovas uppdrag som de fick i förra forskningspropositionen Forskning och innovation (2012). Förslaget kom i slutet av 2016 och är ute på remiss till början av maj 2017.

För att få en känsla för varför Vinnovas förslag ser ut som det gör, kan det hjälpa att sätta ljus på det genom att låta deras svar på remissen Entreprenörskap i det tjugoförsta århundradet (SOU 2016:72) skapa kontrast till den syn som Sveriges universitets- och högskolors förbund (SUHF) har i frågan. I den tjocka Entreprenörskap i det tjugoförsta århundradet var det särskilt kapitel fem som berörde högskolesektorn och vars två nyckelförslag rönte följande yttranden:

Förslag SUHF Vinnova
Öka den konkurrensutsatta delen av universitets och högskolors basanslag från 20 till 50 procent. Avvisar förslaget om att öka den konkurrensutsatta andelen av högskolornas basanslag. Delar utredningens förslag att en större del av basanslagen till lärosäten ska konkurrensutsättas.
Låt kollegiala organ i huvudsak ha en rådgivande roll. Avvisar grunderna för förslaget om att utveckla ett tydligare ledarskap inom akademin. Det saknas en argumentation kring det kollegiala systemets stora betydelse för kvalitetskulturen inom universitet och högskolor. Delar utredningens förslag att lärosätena ska utveckla ett professionellt och tydligt ledar-skap. Ledarskapsfrågan är dock inte bara en lärosätesintern fråga som handlar om kollegial styrning kontra linjestyrning. Ledarskapsfrågan är också kopplad till ett tydligare ägarskap och dess krav på ledarskapet.

Polariseringen i ett nötskal. Å ena sidan har högskolesektorn synen att den minst av allt är betjänt av att ytterligare en dos new public managementkultur prackas på den. Å andra sidan finns krafter, framför allt utanför akademin, som har övertygelsen att om bara universitet och högskolor vore styrda mer som företagen och om det finns tillräckligt med belöningar i systemet, så skulle dessa förändringsobenägna organisationer äntligen börja leverera.

Vid en hastig anblick av den offentliga debatten, nationellt och internationellt kan det verka som om högskolesektorn – särskilt de gamla universiteten; tunga inom SUHF – inte gillar att samverka utan krumbuktar sig. Inget kan vara mer felaktigt. Kritiken mot Vinnovas förslag rör istället att basanslagen för fri forskning inte ska nyttoprövas eftersom betydande medel med tydligt samverkansfokus ändå tillförs sektorn via andra pengaströmmar. Ifrågasättandet rör också frånvaron av entydiga principer och rimliga indikatorer för att mäta och värdera samverkan samt att ekonomiska incitament som detta riskerar att ge oönskade effekter genom att indikatorerna, hellre än den bakomliggande idén, blir styrande. Debattörerna påpekar att istället för att införa samverkan som en fördelningsvariabel, borde regeringen noggrant reda på vilka sätt som samverkan uppmuntras bäst och vilka åtgärder som kan leda till fördjupad samverkan. I samklang med detta konstaterar Benner och Sörlin i Samverkansuppgiften i ett historiskt och institutionellt perspektiv (2015) att deras uppfattning är att pluralistiska och innovativa stödformer, snarare än indikatorstyrda scheman, är vägen framåt. I Malmö högskolas fall skulle till exempel tillstånd och kapital till ett holdingbolag och ett eget innovationskontor kunna gynna nyttiggörande av vissa forskningsresultat.

Ej heller ska inlägg liknande detta ses som att lärosätena på något generellt sätt är motsträviga i frågan om att arbeta i linje med det sätt som samverkan lyfts fram i den senaste forskningspropositionen, Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft (2016), där även samhällsutmaningar har en framträdande roll. Utan att överdriva, kan Malmö högskola i det fallet sägas ha varit en föregångare bland lärosätena när det gäller just de aspekterna. Nu har snart övriga lärosäten på olika sätt, och dessutom ganska snabbt, också rört sig i precis den riktningen, vilket också policydokument liknande den uppdaterade The Lund Declaration (2015) och som League of European Reserach Univeristies alldeles nya Productive Interactions: Societal Impact of Academic Research in the Knowledge Society (2017) bäddar för. För att universitet och högskolor forskningsmässigt ska kunna hjälpa till med att komma till tals med samhällsutmaningar av olika slag, krävs både ett samarbete mellan olika akademiska discipliner och en samverkan med det omgivande samhälle i vilket utmaningarna manifesteras.

Kontrahenterna är emellertid överens om att samverkan är en integrerad del av lärosätenas arbete med att hålla hög kvalitet i utbildning och forskning. Men på vilket sätt, om något, som detta ska belönas är alltså under diskussion. Att isolera samverkan från övrig verksamhet är omöjligt, för utan utbildning och forskning finns ingen samverkan. En oreflekterad användning av högskolelagens så kallade ”tredje uppgift” kan därför leda tanken fel eftersom samverkan är inbäddad i lärosätenas forskning och utbildning, inte minst som ett förhållningssätt. Följaktligen har lärosätena ingen särskild pengapåse för samverkan, utan avsättning till aktiviteter som har med samverkan att göra sker via basanslaget för utbildning respektive forskning.

Samverkan är ett samlingsbegrepp som uppvisar stor heterogenitet och innefattar allt från populärvetenskaplig kommunikation, uppdragsutbildning och -forskning till start av bolag inom kunskapssystemet. På samma gång som fripreparering av de olika samverkansaktiviteterna, som ligger inbäddade i utbildningen respektive forskningen, gör att de olika sätt som ett lärosäte samverkar på synliggörs, så inses också samtidigt med lätthet att de skilda aktiviteterna – trots att Vinnovas förslag hävdar motsatsen – inte ens med svårighet kan betraktas som jämförbara med varandra (vilket också medför att resursfördelning på sådan grund blir minst sagt skakig).

Uppdraget till Vinnova gavs av förra regeringen som naturligtvis inte kunde se in framtiden. Under den långa leveranstiden har förutsättningarna förändrats. Ta som exempel Vetenskapsrådets näraliggande förslag FOKUS (som faktiskt också innehöll en portion – närmare bestämt 15 % – samverkan). Tack vare på det sätt som nuvarande principer för kvalitetsutvärdering av högre utbildning fastlades, blev FOKUS snabbt inaktuellt och förpassades till historiens skräphög. Centralt styrda utvärderingar står inte lika högt i kurs som tidigare, vilket också spiller över på föreliggande förslag från Vinnova. Denna förändring av utvärderingslandskapet i kombination med att Universitetskanslersämbetet har fått i uppdrag att foga forskning till sina kvalitetsutvärderingsuppgifter (som torde inkludera samverkan i utbildning och forskning) gör att Vinnovas förslag också kan upplevas som en anakronism (som dessutom inte har minsta familjelikhet med de två andra kvalitetsindikatorerna för forskning – vetenskaplig produktion och citeringar samt externa medel – som omfördelar basanslaget för forskning mellan landets lärosäten [1]). Som om det inte vore nog, kommer regeringen under 2017 att tillsätta en utredning med uppdrag att lämna förslag till ett nytt system för styrning och resurstilldelning för universitet och högskolor som innefattar att lämna förslag på hur samverkansuppgiften kan premieras ekonomiskt. Även om detta system inte kommer att tas i bruk innan 2020 är det frågan om det är mödan värt att införa en interimistisk fördelning. 

Till saken hör också att de signaler som sänds ut genom att särbehandla samverkan på föreslaget sätt kan införa osäkerhet i systemet som riskerar att grumla universitets och högskolors uppgift att utbilda och forska. Samverkan blir aldrig av högre kvalitet än den kvalitet lärosätet har inom utbildning och forskning. 

I många fall lägger SUHF ut sina remissvar på hemsidan. Dessa svar kan vara riktningsgivare för hur sektorn ställer sig till vissa frågor. I just denna fråga har emellertid SUHF inte kunnat samla landets universitet och högskolor till ett gemensamt remissvar. Kanske något nytt framkommer när forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft beslutas i riksdagen den 5 april 2017?

[1] Med bristen på familjelikhet menas att Web of Science respektive NU-databasen utgör källor för indikatorvärdena beträffande vetenskaplig produktion och citeringar respektive externa medel. Framtagning av underlagen sköts av Vetenskapsrådet respektive Universitetskanslersämbetet och belastar  inte lärosätena arbetsmässigt, medan lärosätena måste lägga ner ett digert arbete inför en panelgranskning.