Perfekt prefekt – om en bok om prefektskapet

Anders Risling (legitimerad psykolog och organisationspsykolog) och Mats Edenius (professor i informationssystem och dekan vid Uppsala universitet) har tillsammans skrivit boken Prefekt – Framtidens ledarskap för forskning och utveckling (2019) som tar upp omständigheterna kring hur det är att vara prefekt; det vill säga institutionsledare vid universitet och högskolor. Att vara en bra prefekt är nämligen både en svår och ansvarsfull uppgift. Ämnesvalet är väl valt, eftersom det verkar vara den första svenska bok som samlar beskrivningen av institutionsledarskapets både hårda och mjuka utmaningar på ett djupgående sätt. Boken fyller således ett tomrum för att den bygger en helhetsbild från olika aspekter av att inneha denna funktion – något som tidigare enbart har belysts fläckvis av andra svenska författare.

Prefekt-funktionen har ju ändrats över tid; från att vara en typ av roterande ”värnpliktstjänstgöring” till en professionalisering som förmodligen delvis är pådriven av lärosätenas tendens att organisera verksamheten i allt större institutioner. Därmed ökas även kraven på kompetent ledning.

Tematiken utgörs av en systematisk och pedagogisk genomgång av prefektskapets olika aspekter synliggjorda genom att varje aspekt också utgör ett kapitel i boken: roll, uppdrag, samarbete, involvering/delegering, självutveckling, utveckling av medarbetare och tillit (”ledarskapets stjärna”). Boken tar höjd för komplexiteten att leda kunskapsarbete och väjer inte för att behandla känsliga ämnen som ”besvärliga” kollegor, konflikter och medling. Boken beskriver också förtjänstfullt ett antal fallstudier med olika dilemman och deras upplösning.

I de fall som prefekten inte har sina empatiska känselspröt helt utfällda, finns råd för ökad självkännedom genom något som kan liknas egenterapi. Grunderna i motivationspsykologi ska ge prefekten redskap att utveckla andra. Olika former av de samarbeten som en prefekt är beroende av får en grundlig behandling; institutionsstyrelse/råd, ledningsgrupp, biträdande prefekt, delegation/involvering samt administration, liksom idén om hur en utvecklingsgrupp för prefekter ska konstrueras för att fungera optimalt.

Allt i allt är Prefekt – Framtidens ledarskap för forskning och utveckling riktigt användbar på många sätt, inte minst som en referensbok i institutionschefens bokhylla som påminnelse om att ha ett reflexivt sätt att se på sitt eget handlande samt för tips på hur en prefekt kan agera i särskilda typ-situationer. Innehållet kan även vara intressant för chefer inom administrationen som därigenom får ökad kännedom om komplexiteten i ledningen av det institutionella arbetet.

Kollegialiteten betonas visserligen som styrform för allt kunskapsarbete, men kollegialiteten skulle kunnat utgöra en tydligare portal i boken, liksom den internationella utblicken – till exempel erfarenheterna i Amanda Goodalls Socrates in the Boardroom: Why Research Universities Should Be Led by Top Scholars (2010) – tillsammans med högskolesektorns samhällsbärande roll (på tal om motivationspsykologi).

En svaghet med boken är att enbart en minoritet av Sveriges lärosäten är konstruerade som Uppsala universitet (som utgör bokens mall), med kollegialt valda prefekter tillika institutionsstyrelsens ordförande samt operativa i utbildning och forskning (se Bremer, Utvecklad styrning av universitet och högskolor, 2015, sidan 19). Det hade varit intressant med en problematisering av vad institutionsstyrelse respektive direkt prefektstyre betyder för prefektrollen. Ett avsnitt i Bremers betänkande (2015; sidorna 260–268) avhandlar särskilt prefektrollen och åtgärder för att förbättra prefekters situation, vilket överraskande inte har arbetats in i boken. Särskilt balansen mellan prefektens ansvar och befogenheter å ena sidan och ekonomiska resurser och verksamhetsstöd å andra sidan hade förtjänat en reflektion.

Eftersom merparten av högskolesektorns forskningspengar kommer från forskningsfinansiärer som ställer vissa krav på hur medlen ska användas, blir ibland ansvarsfördelningen mellan prefekt och forskningsledare otydlig. Detta hade också gärna kunnat ha belysts.

Det är säkert en lanseringsåtgärd som har bidragit till att titeln inte är Prefekt – Framtidens ledarskap för forskning och utbildning, just för att ge större chans till spridning än enbart inom högskolesektorn, men frågan är om inte ”utbildning” i undertiteln hade appellerat den primära målgruppen bättre och därmed också gett anledning till en tyngdpunktsförskjutning som inneburit att de båda uppdragen hade nivellerats i boken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *