Universitetskanslersämbetet bjuder upp till kvalitetstango

I Universitetskanslersämbetets (UKÄ) förslag till kvalitetssäkring av forskning sträcker granskningsmyndigheten intressant nog ut handen (se sidan 51) till landets lärosäten när det i rapporten konstateras att ansvaret för att ta fram ett gemensamt (läs: nationellt) ramverk för forskningens kvalitetssäkring bör primärt vila på lärosätena (och således inte vara UKÄ:s primära ansvar). UKÄ kommer att ta hänsyn till ett sådant ramverk i kommande metodutvecklingsarbete som ligger i förslagets förlängning. (Se Forskningsbloggen för en sammanfattning av detaljerna i förslaget.)

UKÄ:s, kanske inte helt ologiska, konstaterande gjorde att Expertgruppen för kvalitetsfrågor inom Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) arrangerade ett möte den 14 maj (se dokumentation) som i hög grad präglades av hur högskolesektorn ska förhålla sig till denna invit.

Inför mötet hade Åsa Kettis, Uppsala universitet, blivit anmodad att skriva en idéskiss och presenterade vid möte hur ett ramverk för lärosätenas interna kvalitetsgranskning av forskning skulle kunna te sig.

Skissen tar avstamp i UKÄ:s utökade uppdrag att även kvalitetssäkra forskning och samverkan och att denna kvalitetssäkring ska vara förutsägbar, likvärdig och transparent. Härvidlag underlättar det att ha ett ramverk för kvalitetssäkring av forskning att ta spjärn mot – motsvarande de standarder och riktlinjer för kvalitetssäkring som finns för högre utbildning (ESG), om man så vill.

Idén är således att ha ett ramverk som ägs av högskolesektorn; det är väsensskilt från att granskningsmyndigheten skulle äga det. Tankefiguren är i linje med att allt kvalitetsansvar åvilar lärosätena. Ett sådant ramverk skull utgöra minsta gemensamma nämnare; en kodifiering av vad som utgör kärnan i forskningskvalitet och som alla landets lärosäten skulle kunna enas om. Ramverket är frikopplat från de forskningspolitiska målen (som bekant kan skifta med vem som sitter i regeringsställning).

Idéskissen innehåller elva standarder som erfarenhetsmässigt bidrar till forskning av hög kvalitet:

  • Policy för kvalitetssäkring och kvalitetsutveckling av forskning
  • Samverkan med omgivande samhälle
  • Rekrytering, karriärvägar och karriärstöd för akademisk personal
  • Forskningsmiljön
  • God forskningssed
  • Samarbete med forskare vid andra lärosäten
  • Administrativt stöd och infrastruktur
  • Koppling mellan forskning och utbildning
  • Forskningsförnyelse (livskraft)
  • Kontinuerlig uppföljning och analys
  • Extern granskning av forskning

Vid mötet tillkom ytterligare en standard; den om forskningens frihet.

Det är inte svårt att inse hur sådana standarder kan fungera som bas för besvarandet av frågor inför en granskning av kvalitetssäkringen av forskningen; ”Hur borgar lärosätet för att (till exempel) god forskningssed upprätthålls?”

Med tanke på att UKÄ-rapporten föreslår att samma bedömningsområden som finns för högre utbildning (styrning och organisation; förutsättningar; utformning, genomförande och resultat; jämställdhet; student-och doktorandperspektiv; arbetsliv och samverkan) även kan fungera för forskning, blir det en spännande tankegymnastik att passa in standarerna i dessa bedömningsområden. Uppgiften torde inte vara omöjlig.

Även om idéskissen inte är utvecklad i alla delar, fick den beröm vid mötet och bedömdes kunna utgöra utgångspunkt för ett fortsatt utvecklingsarbete. Som sektorns företrädare, är det lämpligt att SUHF leder detta utvecklingsarbete, vilket måste få ta sin tid med tanke på förankring. Medan SUHF:s arbete påbörjas, kommer UKÄ att behandla remiss-svaren (augusti) och lägger sig därefter i startgroparna för sitt metodutvecklingsarbete för kvalitetssäkring av forskning. Av denna anledning behöver SUHF:s och UKÄ:s respektive arbeten gå hand i hand med varandra.

UKÄ:s rapport har alltså verkat som katalysator för högskolesektorns utvecklingsarbete vad gäller forskningskvalitet. Av olika anledningar har detta arbete uppenbarligen inte startats självmant av sektorn. Lärosätena har ju inte precis varit förbjudna att åstadkomma detta för egen maskin. Men, gott så, för det är högskolesektorn som äger denna fråga. Om landets universitet och högskolor står enade beträffande forskningskvalitetens elementa, klargörs samtidigt lärosätenas ansvarstagande och den roll i samhället som akademin ska stå för; jämför med Magna Charta Universitatum. Sammanhållningen och ägandeskapet av frågor kring forskningskvalitet kan också verka som ett pansar som kan komma till pass i det fall som akademin skulle attackeras på det sätt som flera andra länders universitet upplevt på senare tid. Ett politiskt tillstånd med autonoma lärosäten är inget som kan tas för givet.

Avslutningsvis en betraktelse om att själva arbetsformen – ett uppdrag med förhållandevis kort varsel som utmynnade i en kort och konceptuell rapport som behandlades av en panel och i workshops – framstår som särdeles effektiv. Tack vare denna frånvaro av långbänk, i kombination med en träffsäker rapport, fick SUHF en, visserligen sen, men flygande start för sitt fortsatta arbete som blir spännande att följa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *