Recept till en god forskningsmiljö

Om det hade funnits ett standardrecept till en god forskningsmiljö, hade förmodligen all forskning organiserats och genomförts enligt ett särskilt mönster. Nu är ju universitetsvärlden inte så likformad. Men det utesluter inte att det kan finnas vissa drag som pekar på vad som erfarenhetsmässigt konstituerar en god forskningsmiljö samt hur ledarskapet gynnar formeringen och upprätthållandet av sådana miljöer. Det är precis vad som Håkan Carlsson, Åsa Kettis och Anders Söderholm sätter fingern på i skriften Research Quality and the Role of University Leadership (2014), vars litteraturgenomgång och intervjuer utgör utgångspunkt för denna betraktelse.

Idealtypen för en forskningsmiljö är en relativt liten grupp (se även Hur stor är en optimal forskargrupp?) som är fokuserad, har en hög grad av självbestämmande och leds av en engagerad forskare som själv deltar i det dagliga forskningsarbetet. Ett bra och inkluderande (högt till tak) socialt klimat leder till att många kontaktytor skapas inom gruppen. Gruppmedlemmarna har, oberoende av ställning, en äkta nyfikenhet på varandras arbete. Yngre forskare skolas in på ett medvetet sätt. Kompetenser som är komplementära knyts strategiskt till miljön, vilket leder till ett in- och utflöde av forskare som möjliggör (och möjliggörs av) externa samarbeten. Miljön är inbäddad i en infrastruktur med bra tekniska resurser och som har god tillgång till mötesplatser med forskare från andra områden. Vidare är finansieringen adekvat och långsiktig, vilket ger utrymme för nödvändig experimentlusta. Tiden som läggs ner på att skriva ansökningar är rimlig och det administrativa stödet professionellt. Dessutom är forskningen kopplad till utbildning på ett sätt som är ömsesidigt givande.

Naturligtvis finns stora (disciplinberoende) variationer av denna uppsättning av egenskaper, men trots det kan det finnas anledning att på ett generellt sätt sträva efter att uppnå detta tillstånd. Samtidigt kan det konstateras att minustecken framför dessa egenskaper inte verkar gynna kvalitet i forskning. Men hur ska då ett lärosäte uppnå denna idealtyp för forskningsmiljöer?

Enligt Carlsson, Kettis och Söderholm är uppsikt och analys en viktig del i detta arbete som utförs i form av utvärdering där resultatet ställs i relation till gällande strategi med hänsyn tagen till de särskilda förtecken som olika vetenskapsgrenar har. Utan agerande från lärosätets ledning är det svårt att åstadkomma den nödvändiga stimulans som kan behövas för att uppfylla de strategiska målen. I ett sådant agerande ingår att stödja framgångsrika miljöer och förse dem med tillräcklig autonomi (”do not fix what is not broken”) och långsiktig finansiering samtidigt som intervention i miljöer som inte uppfyller förväntningarna är nödvändig. Även effektiv och medveten rekrytering är processer som kräver ledningens aktiva roll, i likhet med ett bra omhändertagande av yngre forskare och goda utvecklingsmöjligheter av forskares kunskap och kompetens. Ett effektivt administrativt stöd invävt i forskningsverksamheten är också en framgångsfaktor, liksom stöd till sådant akademiskt ledarskap som visat sig bära frukt. Relationen mellan högre utbildning och forskning är också värd att vårda – inte minst eftersom universitet och högskolor är den enda samhällsorganisation som har till uppgift att bedriva båda dessa uppgifter.

Statens styrning bör därför vara sådan att lärosätena har tillräckliga frihetsmarginaler i uppbyggandet av starka forskningsmiljöer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *