Rapport sågar svensk forskningspolitik och lärosätenas kvalitetskultur inom forskning

Det är oroande slutsatser för svensk forsknings vidkommande som dras i den av Danmarks Forsknings- og Innovationspolitiske Råd beställda rapporten ”Links between research policy and national academic perfomance – a comparative study of Denmark, Sweden and The Netherlands” som släpptes i förra månaden:

“… the highly positive development in performance observed for both Denmark and the Netherlands since the early 1990s can be partly attributed to the way in which strong national research cultures have been institutionalized at the system level in the two countries. … For Sweden, on the other hand, such long-lasting institutions with sustained system-effects have not been established. Rather, the Swedish science system has been the subject of more mixed political signals with strategic and utility-based considerations outweighing a clear focus on research quality as the most central pillar of the system.”

Om detta skulle vara förklaringen till att Nederländernas och Danmarks forskning är mer framstående än den svenska, är läget allvarligt. En kvalitetskultur som genomsyrar alla nivåer tar nämligen lång tid att utveckla och den kräver dessutom ständig skötsel för att upprätthållas. Och tänk om det finns en koppling mellan den påstådda bristande kvalitetskulturen vid svenska lärosäten och landets forskningspolitik – som här anklagas för att ha en brist på både tydlighet och långsiktighet. Bristen drar isär högskolesektorns verksamhet. Ibland förvärrar de många gånger osynkroniserade forskningsfinansiärerna läget genom att de också drar åt lite olika håll. Universitet och högskolor riskerar på så vis att bli en ”Mädschen für alles” där det viktigaste av allt, fokus på kvalitet, riskerar att sättas på undantag.

Hur det än är med den saken, tycks rapporten identifiera att förutsättningarna i Sverige för att bygga stark forskning inte är lika bra som i forskningselitländerna Nederländerna och Danmark. Om de nödvändiga faktorerna inte är på plats, spelar det kanske inte så stor roll hur de balanspunkter som ingår i det nationella forskningssystemet är kalibrerade. Rapporten tar särskilt upp balansen mellan fasta forskningsresurser och externa medel, förekomsten av olika excellens-program, forskarutbildningens volym och organisation, universitets och högskolors styrformer samt internationellt forskningssamarbete. Dessa balanspunkter bildar tillsammans ett sorts ekosystem i vilket många olika kombinationer inverkar på forskningskvaliteten. Skickliga och förutseende forskningspolitiska avvägningar av dessa balanspunkter har tydligen gjorts i Danmark och Nederländerna.

Beträffande balanspunkterna konstateras i rapporten att det svenska forskningssystemet varken har haft brist på pengar eller disputerade. Internationaliseringen verkar det heller inte vara något större fel på. Däremot pekar rapporten på att lektorer och professor vid svenska lärosäten har avsevärt mindre forskningstid än i andra jämförbara länder. Tillika har de strategiska forskningsområdena inte infriat förväntningarna. I likhet med Forskarkarriärutredningens betänkande ”Trygghet och attraktivitet – en forskarkarriär för framtiden” slår rapporten fast att forskningsresurserna har smetats ut på för många forskare (som arbetar under suboptimala förhållanden) och på för många små projektbidrag.

Visserligen kan rapporten kritiseras för att sätta likhetstecken mellan forskningskvalitet och sådana bibliometriska indikatorer som till mindre del omfattar humaniora och delar av samhällsvetenskap, men den borde ändå skaka om självbilden. Särskilt med tanke på den ambition som funnits under de senaste årtiondena: att Sverige ska vara ledande kunskaps- och forskningsnation. Låt oss därför till en början hoppas att mer än en balanspunkt rättas upp i höstens forskningspolitiska proposition.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *