Kommande forskningspolitiska proposition – vad är i omlopp?

Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi, en fristående kommitté under Finansdepartementet, anordnade så här två månader innan publiceringen av den forskningspolitiska propositionen ett seminarium; ”Samtal om forskningspolitiken”. Framför allt cirkulerade intresset kring vad forsknings- och utbildningsminister Helene Hellmark Knutsson skulle säga om propositionens innehåll. Propositionen ska i första hand omfatta tiden fram till och med 2020, men också ha ett tioårigt perspektiv på den forskningspolitik som tänks gynna svensk forskning bäst. Huvudinriktningen sedan tidigare, att Sverige ska vara en ledande forsknings- och kunskapsnation, kvarstår som obruten.

Högskolesektorns statliga forskningsresurser har ökat med cirka nio miljarder kronor sedan 2009, men i mångas ögon har denna stora satsning inte fått avsedd effekt. Visserligen har kvantiteten på svensk forskning ökat under denna tidsperiod, men inte kvaliteten när den mäts med högt citerade publikationer. Denna utveckling, eller rättare sagt brist på utveckling, har bekymrat nuvarande och tidigare regering. Även näringslivets krympande forsknings- och utvecklingsinsatser inverkar negativt på Sveriges konkurrensförhållande till andra länder, särskilt Kina och Sydkorea (se Vetenskapsrådets Forskningsbarometer 2016).

Oavsett detta, utlovade ministern höjda basanslag till universitet och högskolor. Sektorn har önskat en sådan under lång tid. Inte minst för att det är bekymmersamt att lärosätenas strategiska manöverutrymme begränsas genom att basanslaget måste tas i bruk för medfinansiering av externa projekt utan full kostnadstäckning. Stefan Bengtsson, numera rektor vid Chalmers, gav vittnesbörd om hur makten därmed förflyttas från universitetsledningen till finansiärerna vid ett lärosäte vars forskning till 70 % finansieras genom externa medel. Eftersom svenska lärosätens grad av externfinansiering är 55 % är resonemanget generellt tillämpbart.

Men eftersom lärosätenas ”track-record” inte imponerar när det gäller att omsätta de tidigare nämnda kraftigt ökade basanslagen till högkvalitativ forskning, inskärptes det på olika sätt att lärosätenas ledningar måste se till att kommande höjda basanslag verkligen får en kvalitetshöjande effekt. Lite svepande nämnde Agneta Bladh, Vetenskapsrådets styrelseordförande, att lärosätena hade använt senare års tillskott på ett mindre strategiskt sätt. Istället för att ge framstående forskare attraktiva villkor har lärosätena ökat antalet visstidsanställda forskare – något som varken verkar ha gagnat forskningens kvalitet eller den högre utbildningens forskningsanknytning. Att karriärsystemet måste förbättras och att det inte är någon annan än lärosätena själva som kan se till att detta sker, klargjordes med all tydlighet sätt i betänkandet Trygghet och attraktivitet – en forskarkarriär för framtiden. Och Kåre Bremer, som höll i den så kallade Ledningsutredningen (som även den utgör underlag till kommande forskningspolitiska proposition) påpekade i samma anda att beslut om anställningar bör ligga på en hög nivå i lärosätenas organisation för att strategiska rekryteringar lättare ska komma till stånd. Därmed är det tänkt att en tydligare meritokrati införs som ökar attraktiviteten för en forskarkarriär vid de svenska lärosätena. Samtidigt skulle detta hjälpa till att råda bot på en ställvis bristande jämställdhet och mobilitet. Med andra ord: skapa strukturer som motverkar tveksamma rekryteringar, såsom gynnade av ”hemmasöner”.

Höjda basanslag förpliktigar således och tendensen är därför att detta i sin tur ställer högre krav på universitets och högskolors ledningar. Med dessa förpliktelser bör dessutom en eller annan form av utvärdering komma som ett brev på posten för att politiken på ett eller annat sätt ska kunna kontrollera att högskolesektorns verksamhet är på väg åt rätt håll, oavsett om utvärderingsresultatet eller prestationerna kommer att påverka anslagstilldelningen eller inte. Frågan är om inte Vetenskapsrådets förslag FOKUS skjuter vid sidan av vad som önskas för närvarande och det kan ifrågasättas om FOKUS kan användas i sin helhet i detta sammanhang. Men det är egentligen först när svensk forskningspolitik har fått en tydlig inriktning och väldefinierade mål som ett utvärderingssystem kan utformas, poängterade Mats Benner, ledamot i regeringens forskningsberedning (som ska bistå i arbetet med den forskningspolitiska propositionen). Även om minister Hellmark Knutsson svävade lite på målet när utvärderingar kom på tal, gick det att ana att regeringen anser att kvalitetsansvaret främst bör ligga på lärosätena och därför också möjligheten till att initiera olika utvärderingar av sin verksamhet, gärna med externa bedömare. Om tolkningen är korrekt, bör lärosäten − i likhet med att skärpa karriärsystemet för forskare − således också fortsätta med, och utöka, egeninitierade utvärderingar av verksamheten. Det ska bli intressant att se i vilken ambitionsgrad som regeringen har att ge utvärderingar av forskning en gemensam, nationell, struktur och hur länge – kanske i brist på bättre alternativ − kvalitetsindikatorerna vetenskaplig produktion och citeringar samt externa medel kan förbli ohotade som medel att fördela forskningsanslaget mellan landets lärosäten.

Som ni förstår är detta bara en del av de ingredienser som måste till för att forskningspropositionen ska bli fullödig. Bland de andra byggstenarna nämndes: resurstilldelningssystemet för högre utbildning, breddad rekrytering, livslångt lärande i högre utbildning (”växa och växla”), samhällsutmaningar, motverka tendenser till ett faktafritt samhälle, finansiering av forskningsinfrastruktur och förstärkt samverkan mellan högskolesektorn och det omgivande samhället. Listan kan göras betydligt längre och uppgiften att peka ut den forskningspolitiska riktningen är lika svår som viktig.

Seminariet spelades in och kan ses här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *