Expertgruppen för kvalitetsfrågor inom Sveriges universitets- och högskolors förbund (SUHF) har nyligen publicerat en läsvärd kunskapsöversikt om system för forskningsfinansiering och kvalitet (hittas på denna hemsida) som också innehåller ett antal rekommendationer till regeringen nu lagom inför slutarbetet med kommande forskningspolitiska proposition. Översikten innehåller en internationell utblick där särskilt, det inom forskning framgångsrika, Nederländerna ges stort utrymme och framhålls samtidigt som ett föredöme (jmf. Öquist och Benner, 2012) på grund av den starka kvalitetskulturen där − som tycks ha gagnats av att utvärderingar sedan 2003 genomförs av lärosätena själva enligt ett överenskommet Standard Evaluation Protocol. Till skillnad från Vetenskapsrådets förslag FOKUS, som är färgat av tankefiguren bakom Storbritanniens Research Excellence Framework, påverkar det nederländska utvärderingsresultatet inte fördelningen av ekonomiska resurser mellan det landets lärosäten.
Resursfördelningen görs istället genom att deras regering förhandlar fram och träffar överenskommelser med varje lärosäte beträffande kommande års profilering och de stora dragen i verksamhetens utveckling. I Nederländerna sker den forskningspolitiska styrningen med ganska mjuk, men bestämd, hand i form av att en strategisk plan läggs fram vart fjärde år. Planen är knuten till en övergripande vision som innehåller ett begränsat antal mål. Dessa ambitioner kopplas en serie lite mer konkreta åtgärder. Av särskilt intresse för situationen i Sverige är en åtgärd som kopplas till det tredje (av tre) mål.
Ambition 3: The Dutch science is a breeding ground for talent. The government wants talent in science even more have come into its own (ungefär “komma till sin rätt”). This leads to a number of actions (varav denna är extra lovvärd):
To reduce the pressure to … acquire funding.
Ljuv musik i många akademikers öron. Det kostar nämligen för mycket energi för den forskande personalen att skaffa pengar till sin egen och/eller andras forskning. Tävlingskostnaderna i ett system som i alltför hög grad bygger på externfinansiering riskerar att överstiga det mervärde som sund konkurrens kan ge. Externfinansieringen blir då moset och inte grädden på moset som den typen av finansiering bör vara. Projektmedel har dessutom en kort finansieringshorisont jämfört med basanslag; tre års projektperiod kan vara lång tid i sådana sammanhang. Dessa korta pengar skapar osäkerhet på flera sätt: en benägenhet hos lärosätena att föredra visstidsanställningar framför tillsvidareanställningar och erosion av basanslaget för fri forskning på grund av medfinansieringen av projekt som inte är fullkostnadsfinansierade.
Ett höjt basanslag för forskning skulle kunna råda bot på en del av dagens svenska problematik med de tidstjuvar inom forskning som är en följd av överdriven jakt på externa medel. SUHF rekommenderar i rapporten att riktmärket bör vara att 65 % av de samlade forskningsresurserna ska utgöras av basanslag. Malmö högskola är på samma linje i sitt inspel till forskningspropositionen där det föreslås att om inget ytterligare utrymme för forskningsresurser kan skapas, ska höjningen av lärosätenas basanslag ske på bekostnad av tilldelningen till de statliga forskningsråden. Men vägen är lång dithän. Anslagsmedel stod för 45 % av de svenska lärosätenas intäkter för forskning 2014. Motsvarande siffra för Nederländerna är enligt SUHF-rapporten ungefär 70 %.
En överslagsberäkning förklarar varför SUHF-rapporten förståeligt nog inte skyltar med vad detta skulle kosta. Högskolesektorns forskningsintäkter motsvarade 2014 totalt cirka 38 miljarder kronor vilket betyder att om finansieringen via basanslag ska höjas från 45 till 65 % motsvarar det en investering på hisnande 13 miljarder kronor om de externa medlen bibehålls på nuvarande nivå och även om tre miljarder kronor av de externa medlen överförs i denna beräkning från de statliga forskningsråden till basanslaget (en halvering av allokeringen till råden). Förra regeringarnas ovanligt kraftfulla satsningar på forskning under de två senaste forskningspolitiska perioderna (fem miljarder kronor 2009−2012 och fyra miljarder kronor 2013−2016) ter sig som milda västanfläktar i jämförelse. Med tanke på att budgetutrymmet för forskning förmodligen är mer begränsat än tidigare, främst på grund av den oroliga situationen i omvärlden, är en sådan höjning av basanslagen utopisk. Inom högskolesektorn konkurrerar denna fråga också med den högre utbildningens underfinansiering. Några större tillskott (om några) är därför inte att vänta i nästa forskningsproposition. En substantiell höjning av basanslaget för forskning är därmed tyvärr inte realistisk.
Och förresten, hur går det då för de Nederländska universiteten? Rankingtabeller av olika slag ska helst tas med en nypa salt och till skillnad från åsikterna i en insändare i Sydsvenskan bör den nationella forskningspolitiken inte enbart låta sig styras av en strävan att ha vissa av landets lärosäten bland de allra högst rankade i världen. Mönstret i Nederländerna är ett alternativ till detta synsätt. För att visa det måste vi (motvilligt) konsultera Times Higher Education World University Rankings 2015−2016. På deras lista har Nederländerna inget universitet bland de fyrtio bästa. Däremot hela åtta universitet på platserna 47 till och med 88. Gott så för Nederländerna, verkar det som.