Vad betyder högskolans förändringar för forskarutbildningen?

I början av februari arrangerade Forskarutbildningsnätverket Syd (FonSyd) ett seminarium om hur förändringar inom högskolesektorn påverkar utbildning på forskarnivå. Med utgångspunkt i den nyligen publicerade SUHF-rapporten Ledning för kvalitet i forskarutbildningen lyfte de fyra författarna (Maja Elmgren, Uppsala universitet; Eva Forsberg, Uppsala universitet, Åsa Lindberg-Sand och Anders Sonesson, båda Lunds universitet) fram utvecklingstendenser inom utbildning på forskarnivå.

Författarna var de första att erkänna att den bestämda substantivformen av ”forskarutbildningen” i rapportens titel var olycklig eftersom utbildning på forskarnivå inte kan ses som en samlad och homogen utbildning. Istället antar den flera skepnader. Bland annat verkar finansieringen styrande. De tre viktigaste grupperna av studiefinansiering av forskarutbildning är: anslagsfinansierad – lärosätena erhåller från regeringen ett samlat anslag för forskning och forskarutbildning – respektive externfinansierad forskarutbildning samt uppdragsutbildning som betyder att en arbetsgivare utanför högskolesektorn finansierar en anställds utbildning (ofta på halvtid och till licentiatexamen). I grova drag innehåller respektive grupp av studiefinansiering lika många doktorander vid Malmö högskola; en tredjedel i varje, således. Betingelserna för doktoranderna i respektive finansieringsgrupp skiljer sig markant åt beträffande lärosätets inflytande på inriktning, antagning och genomförande. Anslagsfinansiering är vanligare inom humaniora och samhällsvetenskap än inom medicin och teknik, men författarna menade att externfinansierad forskarutbildning ökade över hela linjen. Kontrollen över forskarutbildningens utformning flyttas därmed över till forskningsfinansiärerna (som inte har det ansvar för forskarutbildningen som lärosäten har), projektledaren tenderar också att även vara handledare och dessutom sammanfaller projektmålen inte alltid i samma grad med utbildningsmålen jämfört med en utbildning som är studiefinansierad via forskningsanslaget. Om avhandlingsprojekten inte är finansierade fullt ut, och därmed måste samfinansieras av lärosätet, blir maktförskjutningen än mer uppenbar.

Seminariet tog också upp den managementkultur som ibland omgärdar forskarutbildningen och som innebär att doktorander riskerar att bli brickor i handledares och projektledares meritering. Antalet doktorander handledda till examen är en merit. Även antalet publikationer premieras i det akademiska systemet, vilket också kan leda till etiska överväganden när det gäller samförfattarskap mellan seniora forskare och doktorand. En märkbar tendens är hur (hand)ledning av post-docs alltmer får en framträdande roll i forskningsledarens CV, vilket gör att drivkraften för meritering är mer flytande beträffande aktiviteter mellan den pre- och postdoktorala nivån än tidigare.

I framtiden kanske forskningsfinansiärerna i allt högre grad hellre väljer att lägga pengarna på postdoktoral forskning än på predoktoral? En disputerad kan rimligtvis generera forskningsresultat snabbare, behöver inte handledas i samma utsträckning och har dessutom inget kursbeting att uppfylla.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *