Det finns väl få som är bättre lämpade att beskriva det svenska högskolelandskapets utveckling än sektorns nestor Carl-Gustaf Andrén (född 1922). Redan som teologistudent i Lund under 1940-talet var han engagerad i utbildningsfrågor. Han blev sedermera rektor för Lunds universitet och universitetskansler. Tidigare i år gav han ut boken ”Visioner, vägval och verkligheter – svenska universitet i utveckling efter 1940” som är en redogörelse för sex spår i denna utveckling: utbyggnaden, styrningen, forskning, utbildningskvalitet, universitetslektorer och studentinflytande.
Boken kan rekommenderas till alla som är intresserade av en (idé)historisk överblick över vad som legat bakom det svenska högskoleväsendets utveckling; från 1945 års universitetsutredning ända fram till (det numera tillbakadragna) förslaget om högskolestiftelser. Särskilt intressant är kapitlet om universitetslektorer och vägen fram till införandet av denna personalkategori 1958 samt på vilket sätt som den dubbla uppgiften (undervisning och forskning) ska förverkligas.
Andrén värnar särskilt utbildningens kvalitet som har utsatts för stora påfrestningar, från tiden med fritt intag till dagens massifiering. I ett avsnitt om forskarutbildningen görs det klart att det redan under 1960-talet fanns en klar intention att forskarutbildningen ska vara fyra år, även om detta inte blev helt tydligt för alla förrän genom 1998 års reform. Kuriöst nog föreslog Andrén på hemmaplan så tidigt som 1969 införande av fakultetsgemensamma teori- och metodikkurser för doktoranderna så att goda förutsättningar skapas för interdisciplinärt samarbete senare i karriären. Verkligheten har kommit ikapp dessa idéer (som då inte vann gehör) för de återfinns ju numera i forskarutbildningens examensmål.
Det tematiska upplägget gör att vissa repetitioner blir oundvikliga, men det är inget som stör läsningen. Digra noter och en omfattande källförteckning gör att den specialintresserade inte saknar inkörsportar till förkovran.