Är universitet och högskolor kreativa miljöer?

Den 11 september arrangerade Kungliga Fysiografiska sällskapet i Lund i samarbete med Hjärntrusten vid Lunds universitets medicinska fakultet en heldag som handlade om ”Kreativa miljöer”. Mötet handlade egentligen inte bara om kreativa miljöer som sådana utan även förutsättningarna för att ”göra vanliga människor briljanta”. Eftersom forskningsgenombrott bygger på kreativitet är det viktigt att veta vad som kännetecknar en kreativ miljö. En viss oro över att svensk forskning inte längre är lika internationellt framstående (kreativ) som tidigare präglade symposiet. I det avseendet bildade Gunnar Öquists och Mats Benners rapport ”Fostering breakthrough research” som kom i slutet av 2012 resonansbotten för tillställningen.

En kreativ miljö ska vara tillåtande för att nya, och nödvändigt aparta, ideér ska kunna testas. Paralleller drogs till kulturfenomen som uppstår när vissa betingelser är på plats (ett foto av ett ungt The Beatles fanns på konferensfolderns framsida för att illustrera detta). Och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förutse var och när nästa stora forskningsgenombrott ska ske. Om det funnits ett recept på hur en kreativ forskningsmiljö skapas, hade det för övrigt redan varit i bruk. Det ligger i forskningsprocessens natur att de kreativa aspekterna ibland är undflyende; vissa upptäckter görs av ensamvargar medan tålmodigt pusslande av stora forskargrupper ibland slutligen leder till framgång. Panelisterna var i alla fall överens om att stora forskargrupper var svåra att hålla samman och att mindre grupper kunde vara mer effektiva (jämför min tidigare blogg 2013-03-26).

När det gällde de grundläggande förutsättningarna (läs: pengar) för kreativ forskning verkade det som det fanns två falanger. En som pläderade för att kanalisera mer ekonomiska resurser direkt till lärosätena för att gynna den fria forskningen och för att komma ifrån distraherande ansökningsarbete. Den andra riktningen misstrodde lärosätenas förmåga till prioritering. Därför borde de statliga forskningsråden få mer pengar att dela ut i konkurrens. Det senare motsades i Öquists och Benners rapport där de schweiziska universiteten framstod som särskilt framstående. De schweiziska universiteten har 80 % av sin finansiering direkt från staten. I Sverige är siffran ungefär 50 %. Inte bara minskat ansökningsarbete utan överhuvudtaget administration var också önskvärt för att forskarna skulle få möjlighet att fokusera på vad de är bäst på, nämligen forskning. Andra strukturella aspekter, såsom karriärväg och rekrytering nämndes också som viktiga framgångsfaktorer.

Allt verkar inte vara på plats i Sverige när det gäller att rekrytera och behålla de bästa forskarna. Och frågan är också om forskarnas arbetsplats och -förutsättningar i övrigt vid svenska universitet och högskolor alltid är optimal ur kreativ synpunkt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *