Evaluare necesse est

Utvärdering av forskningskvalitet och hur forskning kvalitetssäkras har under senare tid kommit på tapeten på ett helt annat sätt än innan.

Den nationella arenan

Universitetskanslersämbetets uppdrag utökades 2017 från att gälla kvalitetssäkring av utbildning till att omfatta kvalitetssäkring av hela verksamheten, det vill säga även lärosätenas forskning och samverkan. Vidare ska kvalitetssäkring av forskning inkluderas i det nationella kvalitetssäkrings­systemet för högre utbildning så att detta utökas till att omfatta även forskning. Universitetskanslers­ämbetets roll är emellertid inte att utvärdera forskningskvaliteten per se, utan Universitetskanslers­ämbetet ska istället granska lärosätenas interna system och processer för att kvalitetssäkra forskning. Förslaget i Universitetskanslersämbetets rapport Kvalitetssäkring av forskning är att deras granskning av lärosätenas kvalitetssäkring av forskning ska ingå i lärosätesgranskningen och utföras parallellt med granskningen av den högre utbildningens kvalitetssäkring. Universitetskanslersämbetet förutskickar att en pilot ska genomföras tidigast 2019/2020 och att metodutvecklingsarbetet startar så snart de har analyserat yttrandena på den remitterade rapporten (som ska inlämnas senast den 29 juni 2018).

Rapporten framför också önskemålet att landets lärosäten ska samlas kring ett nationellt ramverk för kvalitetssäkring av forskning (idéskiss) där vissa standarder som konstituerar god forskningskvalitet ingår. En av dessa är extern utvärdering av forskningens kvalitet som skulle kunna innebära att:

”Varje lärosäte utvärderar – med viss periodicitet och med stöd av externa granskare – sin forskning ur helhetsperspektiv, för att identifiera styrkor, svagheter och utvecklingsmöjligheter. Sådana utvärderingar kan omfatta forskningens kvalitet i sig, såväl som de förutsättningar och processer som ligger till grund för forskningens kvalitet. Åtgärder som planeras eller genomförs till följd av en granskning kommuniceras till samtliga berörda och leder till förbättring av forskningens kvalitet och dess förutsättningar.”

Sveriges universitets- och högskoleförbund kommer troligen att samordna lärosätena i frågan och agera som dialogpartner i Universitetskanslersämbetets kommande metodutveckling beträffande kvalitetssäkring av forskning.

Malmö universitet

Signalerna som getts från nationellt håll har bland annat inneburit initieringen av ett arbete att etablera Malmö universitets ramverk för kvalitetsarbete inom forskning (Dnr LED 1.4-2018/176). Inom detta ramverk planeras extern utvärdering av forskningskvaliteten att ingå som en komponent. En sådan utvärdering förutskickades också i Malmö universitets fördjupade underlag till regeringen; Malmö universitet 2018, sidan 58.

Universitetsstyrelsen gav i juni 2018 rektor uppdrag att genomföra en utvärdering av forskningskvaliteten vid Malmö universitet (Dnr. LED 1.4-2018/364). Utvärderingen ska vara kvalitetsutvecklande på olika organisatoriska nivåer (forskningsenhet/miljö, fakultetsnivå och universitetsnivå) och genomföras med hjälp av för ändamålet särskilt anlitade externa internationella bedömare. Bedömarnas rekommendationer kommer att ligga till grund för fortsatt kvalitetsutveckling av forskningen och ska integreras i planeringen och uppföljningen av verksamheten i enlighet med kvalitetsramverket för forskning. Utvärderingsresultatet kommer inte att ingå i det nya resurs­fördelningssystemet som är under framtagande. Däremot kan resultatet med rekommendationer på universitetsgemensam nivå ligga till grund för rektors framtida satsningar inom ramen för gemen­samma åtaganden. Målet är att utvärderingen utförs under 2019.

Utvärderingen av forskningens kvalitet ska ligga till grund för det fortsatta utvecklingsarbetet i förhållande till de övergripande målen för forskning i Malmö universitet Strategi 2022:

  • Långsiktig, nationellt och internationellt framstående forskning;
  • Sammanhållna, starka och gränsöverskridande internationella akademiska miljöer där utbildning, forskning och samverkan är integrerade

Under 2018 sker utveckling av utvärderingens metod och projektorganisation parallellt med utveckling av ramverket för kvalitetsarbete inom forskning. Under hösten 2018 ska bland annat också enheterna för utvärdering (forskningsmiljöerna) bestämmas.

 

Universitetskanslersämbetet bjuder upp till kvalitetstango

I Universitetskanslersämbetets (UKÄ) förslag till kvalitetssäkring av forskning sträcker granskningsmyndigheten intressant nog ut handen (se sidan 51) till landets lärosäten när det i rapporten konstateras att ansvaret för att ta fram ett gemensamt (läs: nationellt) ramverk för forskningens kvalitetssäkring bör primärt vila på lärosätena (och således inte vara UKÄ:s primära ansvar). UKÄ kommer att ta hänsyn till ett sådant ramverk i kommande metodutvecklingsarbete som ligger i förslagets förlängning. (Se Forskningsbloggen för en sammanfattning av detaljerna i förslaget.)

UKÄ:s, kanske inte helt ologiska, konstaterande gjorde att Expertgruppen för kvalitetsfrågor inom Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) arrangerade ett möte den 14 maj (se dokumentation) som i hög grad präglades av hur högskolesektorn ska förhålla sig till denna invit.

Inför mötet hade Åsa Kettis, Uppsala universitet, blivit anmodad att skriva en idéskiss och presenterade vid möte hur ett ramverk för lärosätenas interna kvalitetsgranskning av forskning skulle kunna te sig.

Skissen tar avstamp i UKÄ:s utökade uppdrag att även kvalitetssäkra forskning och samverkan och att denna kvalitetssäkring ska vara förutsägbar, likvärdig och transparent. Härvidlag underlättar det att ha ett ramverk för kvalitetssäkring av forskning att ta spjärn mot – motsvarande de standarder och riktlinjer för kvalitetssäkring som finns för högre utbildning (ESG), om man så vill.

Idén är således att ha ett ramverk som ägs av högskolesektorn; det är väsensskilt från att granskningsmyndigheten skulle äga det. Tankefiguren är i linje med att allt kvalitetsansvar åvilar lärosätena. Ett sådant ramverk skull utgöra minsta gemensamma nämnare; en kodifiering av vad som utgör kärnan i forskningskvalitet och som alla landets lärosäten skulle kunna enas om. Ramverket är frikopplat från de forskningspolitiska målen (som bekant kan skifta med vem som sitter i regeringsställning).

Idéskissen innehåller elva standarder som erfarenhetsmässigt bidrar till forskning av hög kvalitet:

  • Policy för kvalitetssäkring och kvalitetsutveckling av forskning
  • Samverkan med omgivande samhälle
  • Rekrytering, karriärvägar och karriärstöd för akademisk personal
  • Forskningsmiljön
  • God forskningssed
  • Samarbete med forskare vid andra lärosäten
  • Administrativt stöd och infrastruktur
  • Koppling mellan forskning och utbildning
  • Forskningsförnyelse (livskraft)
  • Kontinuerlig uppföljning och analys
  • Extern granskning av forskning

Vid mötet tillkom ytterligare en standard; den om forskningens frihet.

Det är inte svårt att inse hur sådana standarder kan fungera som bas för besvarandet av frågor inför en granskning av kvalitetssäkringen av forskningen; ”Hur borgar lärosätet för att (till exempel) god forskningssed upprätthålls?”

Med tanke på att UKÄ-rapporten föreslår att samma bedömningsområden som finns för högre utbildning (styrning och organisation; förutsättningar; utformning, genomförande och resultat; jämställdhet; student-och doktorandperspektiv; arbetsliv och samverkan) även kan fungera för forskning, blir det en spännande tankegymnastik att passa in standarerna i dessa bedömningsområden. Uppgiften torde inte vara omöjlig.

Även om idéskissen inte är utvecklad i alla delar, fick den beröm vid mötet och bedömdes kunna utgöra utgångspunkt för ett fortsatt utvecklingsarbete. Som sektorns företrädare, är det lämpligt att SUHF leder detta utvecklingsarbete, vilket måste få ta sin tid med tanke på förankring. Medan SUHF:s arbete påbörjas, kommer UKÄ att behandla remiss-svaren (augusti) och lägger sig därefter i startgroparna för sitt metodutvecklingsarbete för kvalitetssäkring av forskning. Av denna anledning behöver SUHF:s och UKÄ:s respektive arbeten gå hand i hand med varandra.

UKÄ:s rapport har alltså verkat som katalysator för högskolesektorns utvecklingsarbete vad gäller forskningskvalitet. Av olika anledningar har detta arbete uppenbarligen inte startats självmant av sektorn. Lärosätena har ju inte precis varit förbjudna att åstadkomma detta för egen maskin. Men, gott så, för det är högskolesektorn som äger denna fråga. Om landets universitet och högskolor står enade beträffande forskningskvalitetens elementa, klargörs samtidigt lärosätenas ansvarstagande och den roll i samhället som akademin ska stå för; jämför med Magna Charta Universitatum. Sammanhållningen och ägandeskapet av frågor kring forskningskvalitet kan också verka som ett pansar som kan komma till pass i det fall som akademin skulle attackeras på det sätt som flera andra länders universitet upplevt på senare tid. Ett politiskt tillstånd med autonoma lärosäten är inget som kan tas för givet.

Avslutningsvis en betraktelse om att själva arbetsformen – ett uppdrag med förhållandevis kort varsel som utmynnade i en kort och konceptuell rapport som behandlades av en panel och i workshops – framstår som särdeles effektiv. Tack vare denna frånvaro av långbänk, i kombination med en träffsäker rapport, fick SUHF en, visserligen sen, men flygande start för sitt fortsatta arbete som blir spännande att följa.

Universitetskanslersämbetets utvidgade uppdrag och planerad kvalitetssäkring av forskning

Universitetskanslersämbetet (UKÄ) har som bekant fått en ny instruktion som betyder att deras uppdrag utökas från att gälla kvalitetssäkring av utbildning till att omfatta kvalitetssäkring av hela verksamheten, det vill säga även forskning och samverkan. UKÄ fick i sitt regleringsbrev också ett uppdrag att vidareutveckla det nationella systemet för kvalitetssäkring så att det också omfattar kvalitetssäkring av forskning i enlighet med vad regeringen redovisar i propositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft. Det är tydligt och bra att all kvalitetssäkring av lärosätena sköts av en och samma myndighet så att granskningarna får möjlighet att genomföras på ett synkroniserat sätt.

Tidigare i april redovisade UKÄ sitt regeringsuppdrag i rapporten Kvalitetssäkring av forskning. Inledningsvis konstateras att kvalitetssäkring av forskning följer delvis en annan logik som inte är lika styrd av Högskoleförordningen jämfört med kvalitetssäkring av utbildning. Kollegial granskning av forskning är därtill inarbetad i lärosätenas kvalitetskultur vid bland annat: rekrytering, ansökan om externa medel, seminarieverksamhet, handledningstillfällen, konferenser, disputation och publicering. Kvalitetssäkring av forskning innebär att resultaten från dessa ständigt pågående granskningar samlas in och används som underlag i strategiska beslut för att höja kvaliteten i forskningen. Eller, med andra ord: en välfungerande förbättringscykel är en förutsättning för upprätthållande av den akademiska kvalitetskulturen.

UKÄ kommer inte att utvärdera själva forskningen, utan lärosätenas interna system och processer för att kvalitetssäkra forskning. Granskningen ska vara både kontrollerande och kvalitetsutvecklande. För att tillföra kvalitetssäkring av forskning till det nationella kvalitetssystemet (som nu enbart omfattar högre utbildning) föreslår rapporten vissa justeringar. Den komponent som berörs mest i förslaget är komponenten ”granskning av lärosätenas kvalitetssäkringsarbete” (en granskning som för övrigt Malmö universitet genomgår under 2018 tillsammans med Högskolan i Borås, Mälardalens högskola och Stiftelsen Högskolan i Jönköping). Kvalitetssäkring av forskning avses nämligen till största delen monteras in i denna komponent. De befintliga bedömningsområdena (styrning och organisation; förutsättningar; utformning, genomförande och resultat; jämställdhet; student- och doktorandperspektiv; samt arbetsliv och samverkan) anses fungera för både högre utbildning och forskning. Bedömningsområdenas bedömningsgrunder bör emellertid utvecklas så att de kan hantera kvalitetssäkring av forskning, inte minst med hänsyn till disciplinära skillnader och lärosätenas olika profilering och förutsättningar.

UKÄ bedömer att forskning granskas i tillräcklig omfattning inom komponenterna ”examensrättsprövning” och ”utbildningsutvärdering”, men att delar av forskningens kvalitetssäkring kan bli aktuella i en tematisk utvärdering. Här nämner rapporten teman som: karriärvägar för forskare/lärare och utvärdering av samverkan inom utbildning och forskning som en integrerad del i högskolans kärnverksamhet (vilket kan verka lite kontraproduktivt om nu samverkan är integrerad i forskning och utbildning), men UKÄ hävdar att dessa frågor bör utredas vidare.

Visserligen föreslår UKÄ att granskning av lärosätenas kvalitetssäkring av utbildning och forskning ska ske vid ett och samma tillfälle – inte minst av samordningsskäl – men även att granskningen hanteras genom två separata vägledningar, två självvärderingar och två rapporter, en för utbildning och en för forskning, vilket – i alla fall vid första anblicken – kan anses som en låg ambitionsnivå och en konservativ syn på lärosätenas unika koppling mellan forskning och utbildning.

Riktigt intressant blir det när UKÄ konstaterar på sidan 51 i rapporten att ”Ansvaret för att ta fram ett gemensamt ramverk för forskningens kvalitetssäkring bör vila på lärosätena. I den mån som ett sådant gemensamt nationellt ramverk för forskningens kvalitetssäkring utarbetas av sektorn avser UKÄ att ta hänsyn till detta inom ramarna för kommande metodutvecklingsarbete. Särskilt vad gäller utveckling av nya bedömningsgrunder för forskningens kvalitetssäkring gör UKÄ bedömningen att ett sådant ramverk kan komma att spela en betydande roll.”

De svenska lärosätena är inte världsberömda för att gemensamt sluta upp kring frågor som rör kärnverksamheten, men när UKÄ nu uppmanar lärosätena att göra det som aldrig har varit förbjudet och som skulle styrkt sektorns rykte om det skulle gjorts i ett tidigare skede, kanske arbetet med att komma överens om vissa gemensamma nämnare och standards när det gäller kvalitetssäkring av forskning kan skjuta fart på allvar. Sveriges universitets- och högskoleförbund har kallat till möte om utveckling av kvalitetssystem den 14 maj och frågan kommer att behandlas då. Nu väntar också ett remissförfarande innan sommaren. Planen är att kvalitetssäkring av forskning ska ingå i en pilot 2019/2020 och att skarpa granskningar börjar genomföras tidigast 2021.

 

Recept till en god forskningsmiljö

Om det hade funnits ett standardrecept till en god forskningsmiljö, hade förmodligen all forskning organiserats och genomförts enligt ett särskilt mönster. Nu är ju universitetsvärlden inte så likformad. Men det utesluter inte att det kan finnas vissa drag som pekar på vad som erfarenhetsmässigt konstituerar en god forskningsmiljö samt hur ledarskapet gynnar formeringen och upprätthållandet av sådana miljöer. Det är precis vad som Håkan Carlsson, Åsa Kettis och Anders Söderholm sätter fingern på i skriften Research Quality and the Role of University Leadership (2014), vars litteraturgenomgång och intervjuer utgör utgångspunkt för denna betraktelse.

Idealtypen för en forskningsmiljö är en relativt liten grupp (se även Hur stor är en optimal forskargrupp?) som är fokuserad, har en hög grad av självbestämmande och leds av en engagerad forskare som själv deltar i det dagliga forskningsarbetet. Ett bra och inkluderande (högt till tak) socialt klimat leder till att många kontaktytor skapas inom gruppen. Gruppmedlemmarna har, oberoende av ställning, en äkta nyfikenhet på varandras arbete. Yngre forskare skolas in på ett medvetet sätt. Kompetenser som är komplementära knyts strategiskt till miljön, vilket leder till ett in- och utflöde av forskare som möjliggör (och möjliggörs av) externa samarbeten. Miljön är inbäddad i en infrastruktur med bra tekniska resurser och som har god tillgång till mötesplatser med forskare från andra områden. Vidare är finansieringen adekvat och långsiktig, vilket ger utrymme för nödvändig experimentlusta. Tiden som läggs ner på att skriva ansökningar är rimlig och det administrativa stödet professionellt. Dessutom är forskningen kopplad till utbildning på ett sätt som är ömsesidigt givande.

Naturligtvis finns stora (disciplinberoende) variationer av denna uppsättning av egenskaper, men trots det kan det finnas anledning att på ett generellt sätt sträva efter att uppnå detta tillstånd. Samtidigt kan det konstateras att minustecken framför dessa egenskaper inte verkar gynna kvalitet i forskning. Men hur ska då ett lärosäte uppnå denna idealtyp för forskningsmiljöer?

Enligt Carlsson, Kettis och Söderholm är uppsikt och analys en viktig del i detta arbete som utförs i form av utvärdering där resultatet ställs i relation till gällande strategi med hänsyn tagen till de särskilda förtecken som olika vetenskapsgrenar har. Utan agerande från lärosätets ledning är det svårt att åstadkomma den nödvändiga stimulans som kan behövas för att uppfylla de strategiska målen. I ett sådant agerande ingår att stödja framgångsrika miljöer och förse dem med tillräcklig autonomi (”do not fix what is not broken”) och långsiktig finansiering samtidigt som intervention i miljöer som inte uppfyller förväntningarna är nödvändig. Även effektiv och medveten rekrytering är processer som kräver ledningens aktiva roll, i likhet med ett bra omhändertagande av yngre forskare och goda utvecklingsmöjligheter av forskares kunskap och kompetens. Ett effektivt administrativt stöd invävt i forskningsverksamheten är också en framgångsfaktor, liksom stöd till sådant akademiskt ledarskap som visat sig bära frukt. Relationen mellan högre utbildning och forskning är också värd att vårda – inte minst eftersom universitet och högskolor är den enda samhällsorganisation som har till uppgift att bedriva båda dessa uppgifter.

Statens styrning bör därför vara sådan att lärosätena har tillräckliga frihetsmarginaler i uppbyggandet av starka forskningsmiljöer.

Utredningen av styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten (Strut) – övergripande modellförslag

Strax efter nyåret mellanlandade utredningen av styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten – även kallad ”Strut” – i form av en promemoria med övergripande modellförslag till det betänkande som ska lämnas senare i år. Utredningen – som Göteborgs förra rektor, Pam Fredman, leder – är den viktigaste på länge eftersom den tar itu med vilka grundläggande förutsättningar som ska prägla förhållandet mellan regeringen och lärosätena (se utredningens direktiv).

Promemorian är underlag för den fortsatta dialogen i denna fråga och innehåller visserligen inte alla detaljer, men är intressant i och med att den summerar det hittillsvarande arbetet och stakar ut den förväntade riktningen för kommande arbete.

Utredningen utgår från att styrningen har tre grundpelare:

  • De akademiska kärnvärdena; lärosätenas samhällsroll som självständiga kritiskt reflekterande institutioner som själv bestämmer över hur utbildning och forskning ska utformas; lärosäten som värnar om de akademiska kvalitetsidealen och som håller ett nära samband mellan utbildning och forskning
  • Samhällsansvar; kunskapsutveckling och -förmedling i nära samverkan med övriga samhällsaktörer för att möta samhällets behov och förväntningar
  • Det svenska högskolelandskapet; ett samlat system för högre utbildning och forskning som innebär att Sverige har – i förhållande till många andra länder – stor spännvidd i detta landskap

Dagens styrning − framför allt det som år 1993 års reform innebar med minskad central styrning − har, enligt promemorian, på senare tid uppvisat vissa nackdelar: brist på långsiktighet (årsvisa regleringsbrev och tillfälliga utbildningspengar) och bristande samordning (mellan politiska mål för utbildning respektive forskning) samtidigt som styrningen är alltför generell (olikheter mellan lärosäten påverkar inte uppdrag, mål och uppföljning) och konkurrensbaserad (konkurrens om studenter och externa forskningsmedel). Nuvarande styrning gör att högskolesektorns potential inte tillvaratas optimalt och detta för med sig att de nationella målen blir svårare att uppfylla.

Vidare pekar promemorian på bristande samband mellan forskning och utbildning, som bland annat inneburit att den expanderande lärarutbildningen inte fått den forskningsanknytning som den förtjänar. Därtill betyder den höga graden av externfinansierad forskning att stora forskningsresurser saknar klar koppling till utbildning på grundnivå och avancerad nivå samtidigt som delar av forskningsanslaget binds upp för medfinansiering av forskningsprojekt vars kostnader inte täcks fullt ut. Tillsammans gör detta att det nära samband som ska finnas mellan utbildning och forskning motverkas och därmed försvåras också förekomsten av sammanhållna kunskapsmiljöer.

Den skarpa analysen av nuläget utmynnar i den följaktiga slutsatsen att det inte är tillräckligt att justera nuvarande styrsystem. Istället föreslås en ny modell för styrning och resursfördelning som bygger på tillit och ansvarstagande mellan regeringen och lärosätena.

Förslaget utgår från att forskningspropositionen ersätts av en proposition för högre utbildning och forskning. För att realisera målen i denna proposition ska fyraåriga överenskommelser upprättas mellan regeringen och de individuella lärosätena. Överenskommelserna ska vara baserade på en dialog. Mål och prioriteringar som inte tydligt kan främjas på andra sätt ingår; till exempel utbildningar inom hälso- och sjukvården, småämnenas lokalisering och dimensionering av forskarutbildning. Därigenom blir samarbetet mellan regering och lärosätena djupare så att lärosätenas samhällsansvar också framgår tydligare. Överenskommelserna ställer krav på att lärosätena har ett väl fungerande system för kvalitetssäkring och betyder också att en del av uppföljningen blir lärosätes-specifik.

Som en del i modellen förespråkas ett samlat anslag för utbildning och forskning (men bygger på olika delar med transparenta beräkningsunderlag) som lärosätena själva fördelar mellan verksamhetsgrenarna. Om utbildningsuppdraget ökas, ska också anslagsberäkningen för forskning höjas. Utbildning på forskarnivå kan kräva en särskild beräkningsgrund.

När det gäller anslaget till forskning framhåller utredningen att det bör på sikt öka. De statliga forskningsmedlen bör samordnas bättre – särskilt beträffande kopplingen till utbildning och samverkan. Resursfördelning med hjälp av kvalitetsindikatorer föreslås upphöra. Omfördelning av resurser ska i förekommande fall ske efter tydligt motiverad politisk bedömning i propositionen för högre utbildning och forskning. Forskningens garantibelopp för utbildning bör höjas (från nuvarande 12 000 kronor per helårsstudent).

I förhållande till befintligt styrsystem är förslagen således genomgripande och det blir spännande att följa hur utredningen utvecklar detaljerna under 2018. Och så kommer ju ett val emellan – betänkandet ska lämnas i december 2018. Även om högskolefrågor inte kommer att dra röstande till valurnorna, krävs en bred politisk uppgörelse om planerna ska förverkligas. Med tanke på att den senaste forskningspolitiska propositionen är sagd att ha ett tioårigt perspektiv, kan denna tillika långsiktiga fråga också bli ett lackmustest på beredvilligheten till politiska kompromisser.

För Malmö universitets del är det positivt att forskningsanslaget höjdes 2018, eftersom lärosätena i ingångsskedet (borde bli tidigast 2020) tilldelas motsvarande resurser för forskning och utbildning samtidigt som lärosätena förväntas producera samma volym utbildning.

Publiceringssystem i limbo

Starka krafter driver utvecklingen av ett öppet tillgängligt publiceringssystem. Syftet är i grund och botten gott. Många finansiärer, inklusive europeiska regeringar som bestämmer över lärosätenas basanslag för forskning i respektive land, anser att inlåsningen av forskningsresultat måste upphöra. Inlåsningen beror på att det prenumerationsbaserade publiceringssystemet omgärdar forskningsresultaten med olika former av betalspärrar, såsom prenumerationer. Sveriges ambition i frågan formuleras i den forskningspolitiska propositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft som att alla vetenskapliga publikationer som är resultat av offentligt finansierad forskning bör bli öppet tillgängliga direkt då de publiceras.

Övergångsfasen mellan ett prenumerationsbaserat och ett öppet tillgängligt publiceringssystem, som nu inletts på allvar, rör emellertid upp en hel del damm. En rysare just nu är hur förhandlingarna mellan de tyska universiteten och förlagsjätten Elsevier kommer att sluta. Cirka 200 tyska universitet har tidigare i år varit avstängda och inte haft tillgång till Elseviers material, vilket kan hända igen till årsskiftet om förhandlingarna strandar. Minskade prenumerationskostnader och direkt öppen tillgång är universitetens ståndpunkt. Om de tyska universiteten får igenom sina krav kan det bana vägen för öppen tillgång till vetenskapliga resultat även i andra länder.

Sen så har det varit mycket om att publikationernas kvalitet har något med öppen tillgång att göra. Härvidlag spelar egentligen publiceringskanalen, och om den är prenumerationsbaserad eller öppet tillgänglig, mindre roll än själva publikationen. Journal Impact Factor berättar till exempel enbart om vilket genomsnitt den tidskriftens artiklar har beträffande citeringar (som kan vara relevant för bibliotekens ansvarige för inköp av media), men säger inget om själva artikelns kvalitet eller hur ofta just den citeras.

Det är möjligt att kvalitetsdiskussionen beträffande öppet tillgängliga publikationer har färgats av en uppenbarligen missriktad del i övergången till ett öppet tillgängligt publiceringssystem, nämligen uppsvinget för vissa tidskrifter som fiskar i grumligt vatten; så kallade rovdjurstidskrifter (predatory journals) som har affärsidén att ta ordentligt betalt av forskare för att publicera sig öppet tillgängligt. Att publikationen kvalitetssäkras innan publicering, bryr de sig mindre om. En sådan publikation riskerar att bli värd vatten. I sammanhanget är det en bra utgångspunkt att författaren i regel närmar sig den tidskrift som anses aktuell för publicering – inte tvärtom. Beall’s lista på rovdjurstidskrifter och -förlag kan vara till hjälp i väntan på att ett svenskt auktoritetsregister över publikationskanaler upprättas.

Förlagen tar ofta betalt för öppet tillgängligt publicering, en så kallad Article Processing Charge, som kan vara betydlig – ibland över 20 000 kronor. Att ta med publiceringsavgiften som en kostnad i ansökan om externa medel är därför viktigt. I andra fall kan lärosätet hjälpa till – se till exempel Malmö högskolas författarfond. Sen finns också hybridtidskrifter som är prenumerationsbaserade (dessa licenser ingår i ofta lärosätets overheadfinansierade infrastruktur) men erbjuder mot en avgift forskaren att publicera med öppen tillgång, vilket gör att forskaren belastas kostnadsmässigt en gång till. Men om förlagen kanaliserar de samlade prenumerationsavgifterna på ett ansvarsfullt sätt, kan övergången till öppen tillgång säkert snabbas på. Liksom när det gäller rovdjurstidskrifter, kan lärosätets bibliotek hjälpa forskare att sortera mellan rena open access tidskrifter och hybridtidskrifter.

Även om den fina ambitionen med öppet tillgängliga publikationer är lovvärd på alla sätt, finns en del i nuvarande akademiska meriteringssystem som inte arbetar i denna riktning. Om öppet tillgängliga publikationer inte premieras i karriärsystemet, eller vid resurstilldelning, kommer utvecklingen att ta betydligt längre tid än om öppen tillgång på ett tydligt sätt ingår i den akademiska incitamentsstrukturen. Av den anledningen samordnar Kungliga biblioteket 2017−2019 en utredning av meriterings- och medelstilldelningssystemet kontra incitament för öppen tillgång. I gruppen ingår också forskningsfinansiärer, forskarsamhället och lärosätena (genom Sveriges universitets- och högskoleförbund). Det ska bli intressant att se vad gruppen kommer fram till och om det kommer att innebära att forskar-CVn därefter kommer till att skrivas annorlunda.

_

Malmö högskola har Malmö University Electonic Publishing (MUEP) som sitt öppna arkiv för publikationer. Om publikationen registreras i MUEP (såvida inte upphovsrätten hindrar) blir den tydligare synliggjord och lättare sökbar. Därmed ökar möjligheterna att publikationen blir läst och citerad. (Däremot har en sådan registrering inget som helst att göra med hur tilldelningen av varken Malmö högskolas eller dess fakulteters forskningsanslag räknas ut i den nationella eller interna fördelningsmodellen, eftersom båda följer Vetenskapsrådets bibliometriska index från Web of Science som är oberoende av egenregistering.)

Uppdrag Uzbekistan

Europeiska kommissionens Erasmus+-program finansierar insatser för reformering och modernisering av forskarutbildning i länder som finns i EU:s omedelbara närhet och lite mer avlägset (medurs: östra Europa, Centralasien, Mellanöstern och Nordafrika). Insatserna visar sig bland annat genom att ett nätverk (The Network of Higher Education Reforms Experts) ställer sin expertis till förfogande för de av dessa länder som så önskar. Expertgruppens uppdrag är bland annat att sprida information om och diskutera hur EU-länder arbetar med olika aspekter av forskarutbildningen. SPHERE-konsortiet (Support and Promotion for Higher Reform Experts), där European University Association ingår, leder och håller samman detta arbete.

I konsortiets aktiviteter ingår också att deltagande länder avlägger studiebesök i Europa. Malmö högskola stod värd för ett av dessa studiebesök 2016. Vid studiebesöket knöt Malmö högskola en hel del nya kontakter som ledde till en inbjudan från Uzbekistan att delta i en Technical Assistance Mission som betyder att en medlem ur expertnätverket skickas till landet ifråga för att på ett överenskommet sätt förmedla hur forskarutbildning bedrivs inom EU.

I slutet av september 2017 höll jag därför en serie föreläsningar och seminarier i Tasjkent om organisering av forskarutbildning. Deltagarna innefattade ansvariga för forskarutbildningen vid alla landets lärosäten samt den uzbekiska motsvarigheten till Universitetskanslersämbetet respektive Utbildningsdepartementet. Vid dessa tillfällen lyftes The European Higher Education Area fram när det gäller den tredje cykeln, forskarnivån. (Den högre utbildningen i Uzbekistan är inte ”Bologniserad”.) Eftersom forskarnivån inte är särskilt enhetlig inom EU, gavs också talrika svenska exempel. Trender, kvalitetsutvärdering, rekrytering, antagning, handledarutbildning och avhandlingen som vetenskaplig publikation tillhörde aspekter som avhandlades. När det var lämpligt, berättade jag också om hur vi hade löst vissa av dessa frågor vid Malmö högskola.

Intresset och gensvaret var stort och auditoriet/seminariedeltagarna reste många frågor. Anledningen till det stora engagemanget var säkert att forskarutbildningen i Uzbekistan reformerats på senare år, bland annat genom införandet av en treårig examen efter PhD och en lista på publikationskanaler som är giltiga i avhandlingen. Frågor kring forskarutbildningen står därför högt på dagordningen och pågående förändringar kan ses som ett led i en utveckling från en minskad post-sovjetisk inverkan i kombination med en ökad grad av internationalisering.

De särskilda åtgärder som kan anas som betydelsefulla i moderniseringen av utbildningen på forskarnivå i Uzbekistan är: ett sammanhängande kvalitetsutvärderingssystem, systematisk kompetensutveckling av handledare och en fördjupad diskussion i ett internationellt perspektiv angående värdering av avhandlingens (och dess eventuella delpublikationers) vetenskapliga kvalitet. I dessa aspekter av forskarutbildningen verkar Sverige och andra nordeuropeiska länder ligga förhållandevis långt framme.


 

Basfinansiering av forskning och forskarutbildning vid universitet och högskolor i Budgetpropositionen för 2018

Regeringen förstärker universitetens och högskolornas basanslag för forskning och forskarutbildning 2018 med sammanlagt 500 miljoner kronor i Budgetpropositionen för 2018.

Malmö högskola för en betydande del (nästan en femtedel) av denna ökning. Malmö högskolas anslag för forskning och forskarutbildning ökar från 139 059 tkr (2017) till 236 817 tkr (2018). Den största delen (90 000 tkr) är på grund av att Malmö högskola blir universitet den 1 januari 2018.

Därutöver har regeringen utdelat en del av ökningen av lärosätenas basanslag för forskning och forskarutbildning (305 714 tkr), jämt fördelat på bibliometri, externa medel och samverkan med omgivande samhälle. Enbart de medel som tillkommer 2018 har fördelats på detta sätt – ingen omfördelning har med andra ord gjorts (för att inget lärosäte ska få minskade möjligheter till att forskningsanknyta sin högre utbildning). Regeringen har inte heller gjort någon gruppering av lärosätena (som 2017), utan de nya forskningspengarna delas rakt av enligt utfallet av respektive indikator.

Samverkan har delats in i tre klasser efter Vinnovas tidigare bedömning av lärosätenas strategier. Ingen viktning av lärosätets storlek har lagts in i fördelningen. De tre klasserna är värda: 1 671 tkr, 3 341 tkr. och 5 021 tkr. Malmö högskola hamnar som väntat i mellangruppen (3 341 tkr). Vinnova kommer emellertid inte att få uppdrag att utvärdera lärosätenas samverkan (sannolikt kommer detta att bakas in i UKÄ:s uppdrag att utvärdera utbildning och forskning). Malmö högskola erhåller dessutom 1 162 tkr med hjälp av bibliometri-indikatorn och 855 tkr genom externa medel.

Drygt 46 miljoner kronor av förstärkningen går till att höja vissa högskolors forskningsanslag genom att alla lärosäten ska ha ett anslag för forskning och utbildning på forskarnivå som omfattar minst 12 000 kronor per helårsstudent. Södertörns högskola får nästan hälften av denna förstärkning. Högskolan Dalarna, Högskolan Kristianstad och Högskolan Väst delar ungefär lika den andra halvan. Dessutom tillförs Konstfack, Försvarshögskolan, Kungl. Musikhögskolan och Kungl. Konsthögskolan tillsammans 35 miljoner kronor.

De nya universitetens och Malmö högskolas bibliometriska index 2009−

Regeringen fortsätter oförtrutet att använda kvalitetsindikatorn vetenskaplig produktion och citeringar (Se dess detaljer och Vetenskapsrådets senaste uppdatering; ”fördelningsunderlag för 2018” i högerspalten) som en av tre indikatorer (externa medel och samverkan med omgivande samhälle är de två andra) i resursfördelningen av forskningsanslaget mellan landets lärosäten. Mest förmodligen på grund av att Vetenskapsrådet i sitt förslag till justerad bibliometri-indikator inte lyckades åstadkomma ett bättre alternativ (se Forskningsbloggen för kritiska kommentarer).

Naturligtvis är systemet inte invändningsfritt. På den generella nivån menar kritikerna att kvantifieringen riskerar att leda till missriktade ambitioner inom forskning och att en gedigen kvalitativ genomgång av ett lärosätes forskning (som i och för sig kan ha bibliometri som en del av bedömningsunderlaget) borde vara allenarådande som uppföljningsmetod (och vars resultat inte nödvändigtvis är kopplat till resursfördelning av basanslaget för forskning). Sen så har själva indikatormodellen för bibliometri också sina brister (som delvis beror på att Vetenskapsrådet inte har vårdat och uppdaterat modellen som förväntat). Dessutom finns andra alternativ som återger vetenskaplig produktion mer heltäckande.

Icke desto mindre har modellen funnits på plats under så lång tid – sedan 2009 − att lärosätena har tvingats att förhålla sig till den på ett eller annat sätt. Många lärosäten (bland annat Malmö högskola) har monterat in den, eller varianter därav, i lärosätets interna fördelning av forskningsanslaget till fakulteter/institutioner (motsvarande). Här ges en bild av hur situationen ser ut vid de svenska lärosätena.

Användningen av det bibliometriska indexet på lärosätesnivå är inte heller problemfri för Vetenskapsrådet delar inte med sig av hela underlaget (det vill säga de individuella publikationerna och dess citeringar). Vid applicering får därför lärosätena göra en egen rekonstruktion som sällan blir identisk med Vetenskapsrådets resultat. Försiktighet rekommenderas, särskilt om enheterna inom lärosätet är små eftersom fluktuationerna mellan åren riskerar att bli betydande. Enskilda publikationer som passerar in och ut ur citeringsfönstret kan i sådana fall tillåtas spela en alltför stor roll.

Till bibliometri-indikatorns försvar kan framhållas att den verkar kvalitetsdrivande i så måtto att den premierar citeringar i de tidskrifter som genomgått någon form av kvalitetskontroll för att accepteras i den publikationsdatabas (Web of Science) som används. Indikatorn kan också ha gett incitament till internationell publicering inom forskningsområden där sådan inte är legio.

En bieffekt av systemet är att det bibliometriska indexet kan utgöra underlag till olika jämförelser, dels mellan lärosäten men också för att något så när robust och objektivt följa ett lärosätes utveckling beträffande det samlade genomslaget av den vetenskapliga produktionen inom akademin. Med de reservationer som påpekats ovan, försöker vi här trots allt ge oss på att en aning egocentrat och översiktligt beskriva utvecklingen vid de nya universiteten och Malmö högskola under den tioårsperiod som bibliometri-indikatorn varit aktiv.

Utvecklingen har överlag varit positiv i denna lärosätesgrupp, möjligtvis med undantag från Mittuniversitetets kräftgång under senare år. Örebro universitet och Linnéuniversitetet (= Växjö universitet + Högskolan i Kalmar de första åren i serien) har ett försprång gentemot övriga. Karlstads universitet och Mittuniversitetet inte är lika framstående i detta avseende. Malmö högskola har gjort betydande framsteg och visar salongsfähighet genom att vara centralt placerad i denna samling av lärosäten.

Utvecklingen är inte alltid är spikrak, vissa år faller det bibliometriska indexet vid ett lärosäte för att därefter skjuta fart uppåt igen. För Malmö högskola-kramare kan det därför vara en tröst att den tillbakagång som det senaste indexet uppvisar, mycket väl kan vara en tillfällighet eftersom andra lärosäten uppvisar liknande tillbakagångar.

Imorgon, onsdagen den 20 september presenteras i budgetpropositionen vad den senaste uppdateringen av det bibliometriska indexet betyder i ekonomiska termer för varje lärosäte. I princip är det så att om ett lärosäte ökar sin andel av det bibliometriska indexet leder detta till en större tilldelning av basanslaget för forskning. Eftersom citeringarna som kan hänföras till svenska lärosäten ökar, gäller det att vara delaktig i denna utveckling.

I vilket fall som helst, betyder Malmö högskolas senaste bibliometriska index att andelar förloras på grund av minskningen per se men också för att det samlade indexet för landets universitet och högskolor uppvisar en positiv utveckling. Vi får se om regeringen gör som i den senaste budgetpropositionen (för 2017) – nämligen att placera högskolorna i en grupp, de nya universiteten i en annan och övriga lärosäten i en tredje som innebar att dessa grupper inbördes tävlade om tre ungefär lika stora påsar pengar – eller om de gör på annat sätt. Vad minskningen av andelen från 1,23 % av landets totala citeringar till 1,09 % kostar återstår således att se.

Emellertid överskuggas den indikatordrivna omfördelningen för Malmö högskolas del av det tillskott på 90 miljoner kronor i basanslag för forskning som tillkommer i samband med universitetsblivandet den 1 januari 2018.

Ordning och reda – även bland forskningsdata

Den europeiska och svenska politiska framtidsvisionen för forskning sammanfaller till stor del. Begreppet ”öppen vetenskap” brukar användas i detta sammanhang. Bland annat utgör tillgängliggörande av forskningsdata en grundsten i denna vision. Digitaliseringen inom forskningen underlättar denna omställningsprocess och ger helt andra möjligheter nu än tidigare. Forskningspolitiskt är läget i Sverige beträffande forskningsdata följande:

”En del i den utvecklingen är att forskningsresultat, både i form av vetenskapliga publikationer och forskningsdata, i allt högre grad är digitala och förväntas vara öppet tillgängliga. Detta gynnar framgångsrik forskning, innovation och utveckling av den offentliga sektorn. Genom att forskningsresultat finns öppet tillgängliga kan dessa återanvändas för nya ändamål, givetvis med beaktande av gällande lagstiftning. På så vis används forskningsmedlen mer effektivt och ger en högre utväxling för samhället.”

”… anser regeringen att forskningsresultat, som forskningsdata och vetenskapliga publikationer, som tas fram med offentlig finansiering bör vara öppet tillgängliga så långt det är möjligt. Samhället investerar många miljarder kronor i offentligt finansierad forskning och genom att forskningsresultaten görs öppet tillgängliga säkerställs att den offentliga forskningsfinansieringen används så effektivt som möjligt. För vissa typer av forskningsdata finns dock behov av att begränsa öppenheten för att skydda den personliga integriteten, rikets säkerhet och liknande. För forskning som har innovationspotential kan det finnas behov av att begränsa öppenheten av immaterialrättsliga skäl. Det är dock ett viktigt ställningstagande att öppen tillgång utgör normen och att inskränkningar i öppenheten utgör undantagen.” (Ur forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft; 2016)

Naturligtvis uppstår frågan om på vilket sätt som detta tillgängliggörande ska åstadkommas inom de närmaste fem−tio åren. Tillgängliggörandet av vetenskapliga publikationers forskningsresultat genom open access ingår, som vi ser, visserligen också i ”öppen vetenskap”, men den typen av informationsdelning kan anses som en förhållandevis etablerad form – även om förlagsbranschen (och kanske även vissa delar av akademin) under de närmaste åren säkerligen kommer att föreslå en rad alternativ som inte alltid kan rubriceras som fritt tillgängliga. Tillgängliggörandet av forskningsdata ser däremot ut att tillhöra en av de stora framtida forskningsfrågorna. För många forskare kommer den vardagliga verksamheten att påverkas i mycket större utsträckning beträffande forskningsdata jämfört med hur open access-publicering berör forskningsarbetet.

Vägen till fritt tillgängliggörande av forskningsdata är lång för många (medan den redan är en realitet i en del forskningskretsar), men egentligen borde just enbart tillgängliggörandet vara nyhet. För när det gäller att hantera forskningsdata på ett ansvarsfullt sätt, kan sådan hantering betraktas att ingå i gängse god forskningssed (de samlade etiska kraven på hur god forskning bör bedrivas). Till detta kommer att redaktionerna för vetenskapliga tidskrifter i allt högre grad visar befogat intresse av att ta del av de forskningsdata som ligger till grund för forskningsresultaten för att kontrollera att de överensstämmer med varandra. Oavsett tidskriftskraven, gäller det att ha ordning på forskningsdatan, såsom versionshantering, meta-taggning och en säker back-up.

Att ta in i bilden är konsekvensen av att inte kunna uppvisa de data som en forskningsrapport bygger på. En sådan brist skulle kunna vara tillräckligt för att bedömas som oredlighet i forskning, alltså en allvarlig avvikelse från god forskningssed. Situationer som denna, bör naturligtvis undvikas till varje pris.

Det är möjligt att de kommande förändringar som ökade krav på tillgänglighet till forskningsdata medför agerar som en sorts katalysator i sammanhanget, för när forskningsdata ska tillgängliggöras, krävs att datan som ska förmedlas är i ordnat skick. Ordnad data blir så att säga en nödvändig, men inte tillräcklig, förutsättning för tillgängliggörandet – det måste också finnas ett användargränssnitt. Och, som sagt, med tanke på god sed i forskning har det nödvändiga villkoret gällt sedan lång tid tillbaka.

Samtidigt som medvetenheten om dessa frågor måste få fäste i alla delar av akademin, måste också det infrastrukturella stödet för hantering av forskningsdata byggas ut. I Forskningsbloggen ”Öppen vetenskap – möjligheter och utmaningar” nämns att Svensk Nationell Datatjänst kan komma att få ansvar för den nationella samordningen av denna infrastrukturuppbyggnad. I stort sett medverkar alla svenska lärosäten på ett eller annat sätt i denna satsning. Men det blir en rejäl utmaning att nå ut med nyordningen beträffande tillgängliggörande av forskningsdata till alla forskare i landet och ställvis kan uppfattningen om ägandeskapet också behöva ändras från ”privat egendom” till ”allmängods”. Till sist kan också poängteras att ökad tillgänglighet naturligtvis måste åstadkommas enligt gällande lagstiftning beträffande individdata och sekretess.